Beredd och tom

När jag tänker på hur jag har fungerat i stort i mitt liv fram tills nu, så har jag alltid varit beredd. Jag har haft mig själv i något slags stand-by-läge. Tror att det dels hänger ihop med den familj jag växte upp i, saker kunde hända snabbt, oväntade och jobbiga situationer kunde lätt uppstå, dels att jag är känslig, jag "ser" alldeles för mycket ibland och skulle helst slippa det många gånger. Inte bara i nära relationer utan överallt. Det bara är så. Men allt eftersom jag betat av gamla relationer som skavt, hittat delar i mig själv så har det blivit tomt. Så tomt att jag stundtals känt mig mest som ett skal. När jag slentrianmässigt har tänkt, vad är det jag måste tänka på nu, vad kan hända, vad ska jag vara beredd på? Och när det inte finns något måste eller förberedelse av något slag som jag måste göra rent mentalt, då har det ekat inombords. I Shadowyogan pratar man om olika lager, eller skuggor som man släpper och tar sig vidare in till sin kärna. Själva namnet Shadow Yoga härstammar från den 6: e kapitlet i den gamla tantriska avhandlingen The Shiva-Swarodaya. I det här kapitlet med rubriken Yogaof the  Shadow Man behandlas de intrikata manifestationer av the shadow, skuggan och dess betydelse både inom och utanför den mänskliga organismen.
   För att göra det lite mer hanterbart, vi skalar alltså av olika lager, skuggor, layers från vår varelse och upp kommer - tomhet. För mig som har släppt det hela med att vara beredd, hur svårt den än har varit, så uppstår också - tomhet. Zhander skrev till mig att det är ett bra tillstånd, att stanna där, att inte fylla tomheten med rädsla, något som är väldigt vanligt. För att tomheten kan känns nästintill outhärdlig, som om man inte finns. Där är jag nu. Faktiskt. Och att jag återigen har rädslan i min kropp är både jobbigt och intressant. Det är också logiskt på något plan för mig. Så när jag i min kvällsyoga ligger där och gråter av någon slags rädsla som gränsar till skräck, kan jag på något plan observera mig själv, försöka rent mentalt att stärka mig själv och de stunder jag lyckas, så släpper också det onda och rädda.
   Vi är komplexa varelser som består av så mycket som vi inte kan ta på, inte namnge men som i allra högsta grad är verkligt. Jag fortsätter min resa inåt. Jag vet att allt förändras, det är det som får mig att fortsätta och min nyfikenhet på vad som ska komma sedan. Jag försöker välkomna tomheten och stanna där. Det är oerhört svårt, men också det jag har att förhålla mig till. Nu. Känner du igen något av det jag försöker beskriva?