Kanske är jag bara tjockskallig. Kanske är jag osedvanligt okänslig i vissa lägen. Jag vet inte. Jag skriver saker som människor reagerar med ledsamhet på. Det är inte min mening. Det har aldrig varit min mening. Jag vill ingen något ont på något sätt. Andra blir glada och känner igen sig själva, någon skriver till mig och undrar var det lysande inlägget tog vägen. Men eftersom jag är som jag är, så tog jag bort det. Självklart är det så att jag skriver utifrån det som jag upplever, det som jag tänker och vad jag funderar över i livet, inte utifrån att jag har någon slags sanning som täcker allt. Vad vet jag egentligen? Vet bara att jag sitter här och är ledsen. Att jag inser att min sort, det är en besvärlig sort. Den som tänker högt för många gånger. Den som säger det som inte passar in riktigt. Jag har tappat vänner på det tidigare. Alla de som älskade min rakhet ända tills jag svarade rakt och ärligt på en fråga. Förbannar min känslighet. Jag backar. Andas. Inser att allt blåser över och det som sticker i mitt hjärta, kanske var något som stack i någon annans hjärta. Vi är mänskliga. Tack och förlåt.
Inlägget är som handlade om ensamhet är borttaget, det tar för mycket energi att vara rädd för att trampa på någons tår, det som är skrivet i bästa välmening, bara för att någon kände igen sig eller fick syn på delar som kanske varit otydliga förut för en själv. Självklart får man tycka och kommentera det man tänker, men att jag bjuder in till rakhet, betyder inte att man får säga vad som helst till mig. Jag vill inte bli värderad. Jag värderar inte. Jag är också mänsklig, jag blir också ledsen.
Förstått att blogger dummar sig igen och att det är svårt att kommentera... Hoppas det löser sig snart!
Men åh, vad synd. Det inlägget hade jag velat läsa. Jag har varit ensam, hela mitt liv. Som liten och sjuk var jag omgiven av läkare och sjuksköterskor, men jag vara ett eksem, en hud eller en lunga. Och jag var ensam, men det fanns en, en sjuksköterska som hette Birgitta, hon tog hand om alla, gav en kram eller hittade på något så vi glömde bort oss en stund. I skolan var jag ensam, för lärarna blev jag till slut ett problem, tills det började en lärarvikarie, han var militär, han gav oss skönheten i matematik, fick oss att räkna på ett helt nytt sätt. Mitt värsta blev mitt bästa. Han blev utbytt, men jag hade börjat tro på skolan igen, men då var det redan årskurs 8. Jag blev tidigt gift, och väldigt ensam. Sorgligt. Jag tror jag har jobbat med personer som du, även om jag inte känner dig. Jobbiga jävlar som säger det som ingen annan säger och som ser saker från ett annat håll, men säger det som många känner. Vi saknade dem ibland på fackmöten eller när företagsledningen skulle informera oss om svårigheter som skulle komma. Jag var tacksam för att de fanns, jag tyckte också så, men var för rädd och bekväm för att säga något. Alla behöver någon som är som skorpan i Bröderna Lejonhjärta, en som står upp när de andra är tysta. Jag har lärt mig av min ensamhet att inte vara så förbannat feg, att ta och framföra min åsikt, att stå upp för andra, även om det tog tid, väldigt mycket tid av mitt liv innan jag insåg att ibland är ensamhet och rädsla det enda vi har gemensamt. Och hur många, precis som jag har inte sagt att man är blyg, vilken lögn jag närt. Blyghet har inget med detta att göra, man är lat, feg och en lögnare, och det gjorde ont när jag till slut upptäckte det. Fortsätt skriv dina inlägg, de som inte pallar att läsa på en blogg, de kommer till slut att kanske börja omvärdera sig själva och vad de har att jobba med.
SvaraRaderaRobert K.
Åh Robert, tack tack för din långa kommentar! Jag ser mig inte direkt som någon ur bröderna Lejonhjärta men håller med att vi alla inte bara får bli tysta och skylla det på vad som helst. Som Martin Luther King sa, man har inte bara ansvar för det man säger utan även för det man inte säger. Jag återkommer när jag torkat tårarna och snytit mig klart. Jag behöver förmodligen formulera om mig. Varm kram!
RaderaJag som tyckte så mycket om det inlägget!! Men jag förstår dej också, ibland tar folk det så personligt och blir ledsna i det som är skrivet i allmängiltiga termer. Då tänker jag att du har träffat på en öm tå. Att man känner igen sej men vill inte riktigt ta in det. Men det är bara mina tankar. Fortsätt som du gör, du är en frisk vind i bloggvärlden!!/II
SvaraRaderaMen, varför tog du bort det? Det var mycket i inlägget som var bra, tycker jag och annat som jag ville ge svar på utifrån mina egna referenser. Ta inte bort dina inlägg, Annika! De är dina ord och du står för dem, eller hur? Hur läsarna reagerar är upp till dem (oss), inte dig. Älskar inlägg som tvingar mig att reagera och tänka till. Heja dig!
SvaraRaderaCarina
Nej men tog du bort det???...Även om man kanske gör någon ledsen eller lite stött så ska man välan inte behöva skämmas för det man tycker. Jag tycker det är intressant att läsa fast det inte alltid är så bekvämt. Måste det vara det då??? Gick om kring och tänkte vidare och tänkte fortsätta skriva kommentarer sen när jag fått rätt på tänket. Och så pillar du bort det. Gillar dig även när du skriver sånt som jag inte delar. Kramar
SvaraRaderaÅh men tack så glad jag blir! Ni är riktiga vänner, vi måste inte tycka lika men jag har nig varit lite bränd där. Kram och gonatt, imorgon lägger jag ut det igen stärkt av era ord och tankar. Carina du har rätt det är ju mina ord och funderingar. Tyvärr finns inte era kommentarer kvar...
SvaraRaderaTesting, testing :)
SvaraRaderaGör nytt försök att kommentera!
Kramkram!