"Bara pengar"

Följer med i rapporteringarna kring flyktingarna. Ler för mig själv när jag läser att Österrike öppnar gränsen och att väldigt många ungrare, som inte delar sin högerextremistiska regerings åsikter och beslut, har hjälpt människorna som traskat den långa vägen bland bilarna på motorvägen mot Österrike. Det finns faktiskt så mycket godhet. Samtidigt tror jag att vi tänker att vi inte bara vill ge pengar. Att det för vår egen del handlar om att ge av något från oss själva, om ni förstår hur jag menar. Så läser jag i min FB-grupp som bytt namn till Örebro hjälper flyktingar att det inte går att skicka mer saker till Stockholm för att engagemanget är så stort. Så stort. Läser också ett klokt inlägg från en kvinna som heter Sara och som tydligen arbetat för internationella Röda Korset och verkar kunnig och erfaren. Jag delar en snutt ur hennes text här:

"Barn har dött i min famn, inte av sjukdomar som är avancerade eller i brist på intensivvård. De dog för att rent vatten eller ett läkemedel som kostar tre kronor inte fanns. Barn dör lätt av infektioner och av feber när det inte finns paracetamol, skugga eller rent vatten. De här barnen behövde inte nya skor eller nallebjörnar. Det fanns containrar med det. De behövde läkemedel och hälsovård av säker kvalitet.
Det finns inget värre än att behöva se att omvärlden ville bry sig, men inte kunde bemöda bry sig på hjälpmottagarens villkor.
Till den som "har allt" kan man ge lite vadsomhelst. Till den som inget har, handlar valen om liv eller död. Var snäll och respektera att humanitär hjälp är en profession med många underkategorier av specialister.
Engagera er. Men gör det på de drabbades villkor. TACK för att ni är medmänniskor."

Och det är ju förstås så. Vi kan ju inte hjälparbete även om vi vill hjälpa. Sara rekommenderar befintliga organisationer som Röda Korset, UNHCR och UNICEF. För även om det för oss känns som "bara pengar" så är det just det som förmodligen ger mest i det här läget. Hon skriver att hon sett berg av kläder och skor blockera terminaler för båtar och flyg. Och då inser jag. Att den viljan till att hjälpa som jag och så många andra känner nu, den måste kanaliseras. Vi skickar inga kläder. Däremot lite mer pengar. Vi ska gå på ett informationsmöte om någon vecka här i stan för hur man kan hjälpa människor när de väl är här. Jag och min man har arbetat som volontärer med samtal för unga i kyrkans regi. Det är ju också en gammal hjälporganisation, om man får säga så. Jag ska bli volontär. Jag vill hjälpa till i vardagen när jag har tid och möjlighet. Det tror jag på. Samtidigt tänker jag på att hela Europa rustar sig för att hjälpa. Det tar vi fasta på eller hur?