Vad betyder det egentligen?

Jag har haft en fin jobbvecka. Intensiv men med nya uppgifter och framför allt möten med nya människor. För på andra sidan de ensammas kör står jag. Jag som gillar att vara social. Jag som gillar att möta människor jag faktiskt inte valt men som jag träffar på i tusen olika sammanhang. Där jag måste bjuda till för att se andra, lyssna på andra och ta till mig. Reflektera. Växa lite. Reda ut lite. Jag skulle aldrig ha orkat undervisa så många år på kvällstid om det inte var för att jag gillar människor. Och jag kan ärligt säga att jag kommer ihåg det mesta kring mina elevers kroppar, strävanden och hur de mår och när det hänt saker har jag sett det direkt. För att jag är nyfiken och vill delta i samspelet med andra. Kanske vägleda någon en bit. Jag har arbetskamrater som säger att de inte gör det och därför valt att jobba med datorer. Jag har träffat på många inom sjukvården, som verkligen inte verkar gilla folk. Internet är för övrigt översvämmat av den typen av berättelser.  Men jag gillar sammanhang med andra.   Ja, vi behöver alla olika mått av ensamhet, men när jag läser hur många det är som inte vill vara sociala, då vet jag med säkerhet att jag mött dessa människor på många ställen, där man faktiskt jobbar i sammanhang med andra. Med tre barn som gått på dagis, i skolan och tränat olika saker på fritiden, så verkar det som de blyga och introverta är i majoritet av att faktiskt jobba med människor. De som inte vill vara sociala. Varför gör man det valet om man egentligen inte vill? När man inte vågar möta föräldrars blick ens?
   Sådant kan jag tänka på när jag också tänker att vara ensam, vad är det egentligen? Vad betyder det? Om man skalar ned det? Att vara sig själv nog? Att bli trött av människor med människor, utom en liten utvald grupp där man är trygg? Att bo ensam mitt ute i skogen och samtidigt lägga upp hundratals bilder och filmer på sig själv för att dela detta ensamma som man hyllar? Det regisserade "samspelet". Nej, jag är verkligen inte ute efter någon, men ni som känner mig vid det här laget, ni vet att jag gillar att tränga in i frågor och tankar som rullar runt i de kanaler jag deltar i. Jag kan ärligt säga att jag bloggar för gemenskap. För dialog. För det är så jag fungerar. Våra barn har alltid hittat jobb, från tidig tonår till extrajobb under studier osv. Vi har peppat dem att arbeta med vad som helst, och det har lärt dem så mycket. Det har lärt dem att bemöta det okända, ovana och att träffa människor som verkar komma från en helt annan del av tillvaron än de själva. Att öppna bubblan att kliva ut ur sin comfort zone, inte bara i sin yogastund, utan i hela tillvaron. Jag tänker också på detta stora som sker nu, flyktingströmmen som bara växer. När man läser siffror som inte går att ta in nästan då tänker jag att vi alla måste delta. På vårt sätt absolut, men kanske öppna dörren till det okända också? Kanske våga bjuda in människor som just nu ingenting har mer än sitt liv? Tänker att vi faktiskt är här på jorden tillsammans. Vi lever så exklusivt när jag bara jämför med det jag sett i Indien. Där kan jag verkligen känna att jag inte är en isolerad ö, utan en bland andra. Ösregnet lugnar sig och jag gör min yoga. Tankarna rullar igen och kanske är jag en jobbig djävul, som alltid ska vända och vrida på allt? För jag tycker inte att ensamhet är det bästa. Jag tycker inte heller att gemenskap och att vara social är det bästa. Jag tycker båda är det. Vi har så lätt för att polarisera idag, vi har också så lätt att diagnostisera, sätta etiketter på det mesta. Det vill jag bort ifrån. Och som den känsliga person jag faktiskt också är så känns det i magen när jag skriver det här , tro mig. Men jag vill vara sann. Jag vill framför allt dela. För jag gillar dialog och det vi gör tillsammans.