Otadlig

Castaneda använder ett begrepp som don Juan förespråkar konstant. Otadlighet. Det handlar om att i varje situation i livet, vad det än handlar om, göra sitt bästa. Göra det ultimata och inte ångra något. Det är en rejäl utmaning. En enorm utmaning.
   I min första lägenhet som jag flyttade in i någon månad innan jag fyllde 20 år så var jag en drottning i mitt rike. Jag älskade den lägenhetens varenda centimeter. Jag som aldrig hade haft ett eget rum fick hela 46 kvadratmeter som var mina. MINA. Jag hade ingenting när jag flyttade hemifrån. Jag fick tusen kronor av min föräldrar, det räckte till en säng, ett bord och några lagerhyllor. Ja, jag vet, det är länge sen. Närmare bestämt 1975.  I den nya stora sängen låg jag och läste Castanedas böcker om sin shaman. Hela helgerna. Och det var mycket som faktiskt stannade i mig. Just det här med otadligheten. Samtidigt hittade jag ett citat "Allt som är värt att göras, är värt att göras bra".  På något konstigt sätt har de två delarna varit ett slags grund i mig. Det skapades där och då.Valspråk jag valde och verkligen har försökt leva efter. Därför mår jag inte bra när situationer eller relationer inte blir optimala. För jag vill göra det bästa i varje given situation. Det har varit en logisk slutsats för mig i mitt liv. Om det ändå är värt att göras, vill jag göra det så bra jag kan. Vad det än handlar om. Om det så är att tvätta fönster eller golv. Undervisa i yoga eller vara med en vän. Allt och alla förtjänar min odelade uppmärksamhet. Det kanske också egentligen är därför som jag ibland nästan slagit knut på mig själv för att det ska bli bra. För alla.
   På senare tid har jag funderat på det här och tänkt att jag kanske har varit för sträng mot mig själv. Kanske sett på tillvaron lite snävt. Kanske krävt för mycket. Av mig själv.  Men när jag nu  sträckläst de fyra första böckerna så vet jag att otadlighet inte har något med stränghet eller snävhet att göra. Det är helt enkelt absolut tvärtom. Och jag tänker på något som min lärare sagt; - ibland tycker människor att det du gör är helt galet. De vet inte vad som rör sig i dig. Du kanske upplevs som kompromisslös, men du är bara sann mot dig själv. Ingen annan kan säga vad som är rätt för dig. Och det är ju det jag vill vara. Sann mot mig själv. Så jag tar modet jag har och mailar till någon, pratar med någon annan och berättar var jag står. I min yoga. I min undervisning. I att jag har modet att inte staka ut min väg den här gången. Att inte styras in i något som jag precis valt bort. Jag kan inte kompromissa helt enkelt. Inte med det. Jag är inte beredd att göra avkall. Jag vet att det är rätt även om det svider i mig också. Allt har två sidor. Men otadligheten vill jag ha. Jag strävar vidare, stärkt i mig själv. Av böcker. Av någon annans visdom. Det är ganska fantastiskt ändå.