Längtar efter välvillighet

Börjar känna mig lite trött och sliten. Tänker för mycket ibland, men även när jag inte tänker är det som om mitt system är lite ur fas. Helst skulle jag vilja ligga på en soffa och äta något gott och läsa något riktigt ytligt. Längtar efter höstboots och promenader. Känner mig lite skör. Tänker att jag jobbar med ord, jag älskar formuleringar och ändå gör det mig så trött. Jag känner mig som en krigare utan spjut. Som en krigare utan rustning och sköld ibland. Som om jag stod för mig själv någonstans och ropade ut saker som vinden bär med sig dit den vill. Att vilja väl är inte gott nog längre. Att känna sig utkastad ur en slänggunga och hoppas på att landa mjukt. Mitt mantra när jobbiga saker dyker upp är; ingen vill mig något ont, alla vill gott egentligen, men har egna sätt att ta sig fram. Men det hjälper inte alltid. Det är sjukt mycket på jobbet och jag har svårt att skynda mig, för när vi precis bestämt och allt är klart så rivs besluten upp. Eller vi får inget annat beslut alls. Den tunna huden känns helt enkelt - tunn.
   En resa längre fram i höst har fått andra restider vilket ger en dominoeffekt åt alla håll och kanter. Yogavännen i USA som sitter och beställer taxiresor åt oss kan jag inte maila med för våra servrar pratar inte med varandra...Så jag mailar via vännen som är i Skottland just nu. Via. Och när allt är klart får vi mail om att flygtiderna är ändrade. Dags att börja om. Ja, så där håller det på och mitt i allt har jag en liten dipp i att jag ifrågasätter vad jag lägger min tid på. Längtar efter lite mer välvillighet överallt. Helt enkelt. Är det för mycket begärt? Eller är det helt enkelt månen som gjort mig känslig? Nä jag skojar lite, men det känns inte så högt i tak längre. Eller. Är jag längst ut på skalan när det gäller känslighet just nu. Vem. Vet. Allt jag vet är att jag längtar efter välvilja. Överallt.