Svackan

Svackan. Den långa svackan jag befinner mig i. Jag är trött på att vara trött, på att inte känna mig pigg. Försöker med alla medel jag har att tänka annorlunda, meditera, inte fokusera på det som är jobbigt osv osv. Lägga mig i tid. Äta rätt. Skrattar på jobbet. Men kanske kan jag allt det här för väl för jag värjer mig. Kanske är det så att jag efter 15 år av yoga och tusen kurser känner mig mätt på att ha ont. Att tvivel och annat härjar i mitt sinne. Trots att jag gör allt så gott jag kan. Morgonens yoga kastar mig handlöst in i någon slags fulgråt som inte tar slut. Jag är verkligen trött på detta. Så kommer jag ihåg vad en kär yogavän sa till mig i Serbien i våras, - I am a decent person, I try do to everything the best I can, and still I have so much pain and problems. What's the point? Och hur vi kramades länge när hon hade sagt det. För jag kände så väl igen mig. Och idag gör jag det också när jag tänker på det. Försöker tänka på allt som Z har sagt till mig genom åren. Om utveckling, förändring och transformering. Men...
   Min pappa predikade alltid om att inte tycka synd om sig själv, vilken fallgrop det är. Och som jag avskydde när han sa det. Och som det slår mig i tinningen nu. Fler människor än någonsin är på flykt och här sitter jag och ömkar mig. Men jag kan inte hjälpa det, jag lever ju ändå i mig och i mitt liv. Hur gott jag än försöker så känns det som jag är i en återvändsgränd. Jag har svårt att hantera det som jag är i nu när kroppen är mer motvillig än någonsin, hur jag än lirkar. Hur jag vilat och tänkt att det är just det som behövs. Åh. Förlåt för mitt deppiga inlägg, men det är där jag är nu. I en låång svacka.