Att våga och välja rätt

Igår var det som hela min kropp jublade när jag åkte hemåt i regnet. Varm fuktig kväll. Precis som förra gången jag träffade min yogagrupp, för en månad sedan. Jag  vet att jag har valt rätt. Igår kväll visade allt att jag har gjort det. Glädjen över att undervisa i yoga men inte att bli för trött av det. Att inte bygga min försörjning på det. Ansvaret som jag flyttat från mig till varje yogaelev, som själva tar ansvar för sitt lärande. Som kommer med en del frågor utifrån det vi gått igenom, som så hängivet lyssnar och frågar. Gör. Och igår lade jag till en del till. Jag vill ju att alla ska känna sig trygga och vid det här laget känner vi varandra hyfsat bra. Jag känner ju alla, men alla känner inte varandra förstås. I min yoga är jag van vid att man får visa, när man har en fråga, för att man själv ska förstå i sin kropp men även de andra som är med. Jag har tittat på många kroppar både när jag undervisat själv, auskulterat och varit på kurs. Det som är befriande med det är att man slutar att titta på kroppens yta, man tittar på hur den rör sig. Från hur den ser ut till hur den rör sig. Och var det kan haka i. Aha-upplevelserna kan komma som ett pärlband i det läget. Det är fint. Det är fantastiskt när det händer i ens egen kropp och sinne.
   Igår fick alla titta på varandra, två och två. I början var kommentarerna lite trevande, men eftersom vi ska lära oss av varandra så fanns det alltid en detalj någon undrade över. Varmt och vänligt. Och jag är så glad över den här gruppen, som är en sammansmältning av flera grupper som jag haft i flera år. Men jag måste säga att mest av allt är jag glad över mig själv. Att jag vågade. Att jag vågade säga upp min studio utan att veta hur det skulle bli. Om det skulle bli någon fortsättning. På något vis. Och så ramlade det här ner hos mig, som en present, att jag kan hyra den här fina studion varje månad. Och glädjen i mig, den är som kolsyra. För jag vet med hela mig att jag gjorde rätt. Men kommer också ihåg hur otroligt svårt det var att släppa taget om det gamla, om det invanda, om det som jag hade skapat till mig själv. Det håller jag i minnet när jag bara är tacksam för hur det är just nu.