söndag 20 september 2015

Vad betyder ensamhet egentligen?

Igår la jag ut det här inlägget nedan. Jag fick kommentarer direkt, sådant gillar jag. Men en människa både kommenterade och mailade och bad mig sedan ta bort mina svar. Och eftersom det är en person jag tycker om så blev jag ledsen. Men jag tog bort våra kommentarer i alla fall, något jag aldrig gjort tidigare.  Jag blev också värderad, något jag fullkomligt avskyr att bli och jag vill absolut inte värdera någon. Jag har sedan fått kommentarer och mail om att det var synd att jag tog bort det. Jag vet inte varför jag blev så ledsen och kände mig elak. För det var verkligen inte min intention. Har läst om och läst om och jag förstår det ärligt talat inte. Men en hel del ligger ju i betraktarens öga. Det kanske vi kan vara överens om? Och som sagt jag skriver ju bara på det jag funderar på och som berör mig. Inget är hugget i sten, man kan ändra sig, man kan få upp ögonen för hur andra tänker. Jag ville bara visa min sida nu när det är mer inne att vara ensam och osocial än som tidigare då det var inne att ha många bollar i luften och aldrig stanna upp. Idag står jag upp lite mer för mig själv och jag begär verkligen inte att någon ska älska och gilla allt jag gör. Bara vi har en hyfsad nivå mot varandra.

Och nu ligger båda inläggen ute. Blogger kan jag inte riktigt hantera. Men hursom, här är det, nästan exakt lika;

Jag har haft en fin jobbvecka. Intensiv men med nya uppgifter och framför allt möten med nya människor. För på andra sidan de ensammas kör står jag. Jag som gillar att vara social. Jag som gillar att möta människor jag faktiskt inte valt men som jag träffar på i tusen olika sammanhang. Där jag måste bjuda till för att se andra, lyssna på andra och ta till mig. Reflektera. Växa lite. Reda ut lite. Jag skulle aldrig ha orkat undervisa så många år på kvällstid om det inte var för att jag gillar människor. Och jag kan ärligt säga att jag kommer ihåg det mesta kring mina elevers kroppar, strävanden och hur de mår och när det hänt saker har jag sett det direkt. För att jag är nyfiken och vill delta i samspelet med andra. Kanske vägleda någon en bit. Jag har arbetskamrater som säger att de inte gör det och därför valt att jobba med datorer. Jag har träffat på många inom sjukvården, som verkligen inte verkar gilla folk. Internet är för övrigt översvämmat av den typen av berättelser.  Men jag gillar sammanhang med andra.
   Ja, vi behöver alla olika mått av ensamhet, men när jag läser hur många det är som inte vill vara sociala, då vet jag med säkerhet att jag mött dessa människor på många ställen, där man faktiskt jobbar i sammanhang med andra. Med tre barn som gått på dagis, i skolan och tränat olika saker på fritiden, så verkar det som de blyga och introverta är i majoritet av att faktiskt jobba med människor. De som inte vill vara sociala. Varför gör man det valet om man egentligen inte vill? När man inte vågar möta föräldrars blick ens?
   Sådant kan jag tänka på när jag också tänker att vara ensam, vad är det egentligen? Vad betyder det? Om man skalar ned det? Att vara sig själv nog? Att bli trött av människor med människor, utom en liten utvald grupp där man är trygg? Att bo ensam mitt ute i skogen och samtidigt lägga upp hundratals bilder och filmer på sig själv för att dela detta ensamma som man hyllar? Det regisserade "samspelet". Nej, jag är verkligen inte ute efter någon, men ni som känner mig vid det här laget, ni vet att jag gillar att tränga in i frågor och tankar som rullar runt i de kanaler jag deltar i. Jag kan ärligt säga att jag bloggar för gemenskap. För dialog. För det är så jag fungerar. Våra barn har alltid hittat jobb, från tidig tonår till extrajobb under studier osv. Vi har peppat dem att arbeta med vad som helst, och det har lärt dem så mycket. Det har lärt dem att bemöta det okända, ovana och att träffa människor som verkar komma från en helt annan del av tillvaron än de själva. Att öppna bubblan att kliva ut ur sin comfort zone, inte bara i sin yogastund, utan i hela tillvaron. Jag tänker också på detta stora som sker nu, flyktingströmmen som bara växer. När man läser siffror som inte går att ta in nästan då tänker jag att vi alla måste delta. På vårt sätt absolut, men kanske öppna dörren till det okända också? Kanske våga bjuda in människor som just nu ingenting har mer än sitt liv? Tänker att vi faktiskt är här på jorden tillsammans. Vi lever så exklusivt när jag bara jämför med det jag sett i Indien. Där kan jag verkligen känna att jag inte är en isolerad ö, utan en bland andra. Ösregnet lugnar sig och jag gör min yoga. Tankarna rullar igen och kanske är jag en jobbig djävul, som alltid ska vända och vrida på allt? För jag tycker inte att ensamhet är det bästa. Jag tycker inte heller att gemenskap och att vara social är det bästa. Jag tycker båda är det. Vi har så lätt för att polarisera idag, vi har också så lätt att diagnostisera, sätta etiketter på det mesta. Det vill jag bort ifrån. Och som den känsliga person jag faktiskt också är så känns det i magen när jag skriver det här , tro mig. Men jag vill vara sann. Jag vill framför allt dela. För jag gillar dialog och det vi gör tillsammans.

16 kommentarer:

  1. Åh Annika, jag måste verkligen hålla med. Tänk så många som jobbar inom offentlig sektor, vård, utbildning och annat som knappt ens vill prata eller informera. När jag skulle opereras fick jag bara otrevlig bemötande och dessutom fel information och ingen bad om om ursäkt och ingen ville förtydliga. Sen vet jag inte om det handlar om personlighet eller att folk är trötta på folk i allmänhet. Men det är ändå viktigt att fundera över sina egna val och hur man vill möta andra. Tack!
    M

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack M för dina ord. Kanske lite av varje? Inget/ingen är ju viktigare än annat. Kanske har jag upplevt att en del är duktiga på att ta hand om sig ja tom kräva plats, de blyga och introverta. Lite motsägelsefullt men ser det hela tiden.
      Försöker hitta balans i allt!
      Kram

      Radera
  2. Det är ett mysterium hur någon kunde bli så upprörd över det här inlägget. Visst, åsikter kan och ska vi ha, jag kände att jag var tvungen att försvara oss/dem som behöver vara ensamma och ha relationer med andra på sina egna villkor, men det är nog som du säger: det ligger i betraktarens ögon och förmodligen triggades någonting känsligt igång...
    Vi som bloggar och skriver kan och ska inte ta ansvar för andras reaktioner och tyckanden. Säger jag alltså, samtidigt som jag har jättesvårt ibland när jag bloggar och väger mina ord på guldvåg, för jag hatar att trampa folk på tårna och riskera att reta upp någon. Ja herregud, livet är verkligen en balansgång ibland.
    Nu stretar vi vidare i vår kamp att få vara de vi är, både inför andra och - kanske framför allt - inför oss själva.
    Kraaaaam Carina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är nog så, det mesta ligger i hur vi betraktar världen. Förstår inte själv varför jag blev så ledsen, det handlade nog om relationen för min del.
      Hursomhelst vi stretar på och gör vårt bästa. Både i bloggarna och på andra platser.
      Kanske var det också så att jag är lite trött på alla som inte orkar med andra människor, som kräver extra hänsyn, mer vila, större utrymme - det är ok antar jag. Samtidigt ser jag att det sker på bekostnad av andras plats. Svårt det där! Kram kram

      Radera
    2. Kära Annika, kanske är det du som behöver kräva lite extra hänsyn, mer vila och större utrymme...
      Kram Carina

      Radera
    3. Kanske det, tack! Kram kram

      Radera
  3. Glad att du lade ut inlägget igen! Jag är en av de komplexa, som du vet :) En som jobbar med service och som både tycker om det och inte, för det gör mej mer eller mindre trött varje dag - för att serva tar på, helt enkelt. Visst har jag många gånger funderat varför det blev ett serviceyrke, men det är så mycket annat än bara det. Då är ändå min form av service väldigt "enkel", det är verkligen inte fråga om liv och död. Tack och lov.

    Jag gick från att vara extremt blyg som barn och i skolan, kunde absolut inte hålla föredrag utan att dö väldigt mycket, till att via yogan plötsligt inse att jag inget hellre ville än sprida det till andra. Idag har jag inga större problem att prata inför folk, MEN det är bara i yogan som är jag helt trygg med det! Ändå är det en liten utmaning för mej att hålla klasser, för i grunden kan jag ännu känna mej som den tysta mus jag var som barn - väldigt osäker. Så det har tagit en hel del år att hitta energibalans i det.

    Så när jag skrev om mitt behov av ensamhet, så var det lite som att lyfta ut det ur sitt större sammanhang - för mycket av mitt annars väldigt "människonära liv" gör att mitt behov av tystnad och ensamhet växer. För mej är det också viktigt att lyfta fram att det är okej att vara ensam, eftersom jag i många år levde i tron att jag hela tiden borde fylla alla tomrum med vänner, parmiddagar och andra sociala sammanhang. Men man måste inget och det är så himla skönt att känna idag att jag inte kan låta bli att vara tacksam för den insikten :) För det finns något sant i att vi är några, som behöver ta igen oss mer efter "social boost" - sen får det heta vad det vill, men jag behöver utrymme där jag helt och håller får släppa taget om allt.

    Nu låter dethär som värsta försvarstalet, men det är inte så. Jag blir bara engagerad och känner att jag vill förtydliga mej lite, eftersom jag känner att du gärna vill förstå bättre varför en del av oss väldigt gärna drar sig undan. Och att det finns fler sidor i ensamheten också, och att det för min del inte handlar om att vilja dra mej undan helt, men att delar i mitt liv gör att jag behöver mina ensamma stunder i skogen och på yogamattan. Det är som en må bra- och livförsäkring i sig.

    Du och jag har ju flera gånger tittat på varandra (via cyberspace ;)) och konstaterat hur olika vi är, ändå finns där en ömsesidig förståelse och framförallt nyfikenhet ♥
    Kram hör du, och fortsätt lyft fram det du har på hjärtat!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Nina, för din långa kommentar som jag inte alls upplever som ett försvarstal :) Jag tror att vi alla behöver ensamhet ibland och att det är välgörande. Det jag har svårt för är det här av inte vilja vara social trots att man egentligen "måste" i det man jobbar med, om det involverar samspel med andra. Ja vi är olika men i yogan är vi väldigt lika tror jag! Jag ska också tillägga att jag växte upp som ett mycket blygt och nästan skyggt barn, allt är inte detsamma som det var. Men i lågstadiet hade jag en helt fantastisk lärare, som var motsatsen till det jag beskrivit ovan, för de finns ju självklart också! Hon fick mig att våga, att vara mig själv, vi spelade mycket teater i flera år på klasstid och det fick mig helt att öppna upp faktiskt. Det leder mig ju in på nästa fråga - vad är egentligen personlighet?! Men jag ska inte gå dit nu. Var lugn :) Varm kram!

      Radera
  4. Jag är extrovert och någonstans tror jag att du och jag är rätt lika. Blev ledsen för din skull igår, ..riktigt i hjärtat. Läste bara inlägget innan du tog bort det men hann inte läsa några kommentarer så jag vet egentligen inte varför du blev ledsen. Däremot känner jag avund ibland för de som så tydligt visar att de vill vara ensamma. Jag har blivit bättre på att boka egentid för att vara ensam mår så bra av det. Jag tror att vi kan lära av varandra introverta och extroverta. Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Marica, ja jag tror vi är ganska lika också. Jag har haft svårt att vara ensam tidigare men sedan yogan kom så är det inte så längre. Planera in i kalendern låter bra, så att det blir av. Och självklart kan vi lära av varandra! Det vore ju synd annars :) Kram!

      Radera
  5. Stor kram till dig Annika! Fortsätt vara sann mot dig själv & andra! Du är så härlig när du är ärlig, även om det inte alltid är lätt:) Stor kram Helena

    SvaraRadera
    Svar
    1. Härlig när jag är ärlig! Det tar jag med mig, tack!

      Radera
  6. Läste inte förrän nu för jag har varit bortrest. Jag är ju också sån att jag behöver ensamtid men utan andra människor är vi ju ingenting. Jag älskar att jobba med andra och umgås och undervisa men sen måste jag vara själv också för att få balans. och vissa sociala sammanhang suger mer energi än andra..
    Sen kan jag också se det paradoxala i som Jonna Jinton som vill vara ensam men samtidigt delar till massor med folk.. Ingen värdering i det, men det är intressant. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis Ulrika! Du och jag kanske är mer lika än vad vi trott! Och ja, så tänker jag om Jonna också det som jag menar med det regisserade samspelet. Det finns en slags rädsla i det i att inte mötas på lika villkor, men det är ju bara mina funderingar. Varm kram!

      Radera
  7. Jag var tvungen att tänka på det här. Vet inte om jag har tänkt klart, men jag ska försöka få ihop mina tankar.

    Jag tänker - helt utifrån mitt perspektiv - att man kanske kan bli provocerad av att man själv (dvs inte du eller någon annan) anser att det är "bättre, finare" att vara mer som du beskriver dig själv. Jag kan bli lite provocerad av sånt vissa dagar. Det var värre förr, nu tycker jag att jag har kommit en bit med mig själv, att jag har mer insikt i vem jag är och att det inte är fel att vara sån som jag. Jag skulle nämligen gärna vara en sådan utåtriktad person som du beskriver. För jag av någon anledning har bestämt för mig själv att det är så en "bra" person ska vara. Jag är inte sån och kommer aldrig att bli en sån, hur mycket jag än vill. Och därför skulle jag kanske kunna uppfatta din text som kritik, mot mig, av mig. Inte av dig. Eller typ "det är lätt för dig att säga, hur ska jag kunna ändra mig?" och bli irriterad. Idag uppfattar jag inte din text som kritik, jag tänker bara att vi är olika och alla är bra på sina sätt. Men det ligger ändå och gnager lite i mig, att jag skulle vilja vara mer som du och andra personer som har lätt för att träffa nya människor. Jag har ofta tänkt att jag skulle vilja vara en sån som jobbade ideellt med hemlösa eller inom sjuk/äldrevård. Men jag skulle aldrig fixa det, jag är för osäker och rädd.

    Vad det gäller ensamhet så har jag alltid känt mig ensam. Jag känner mig ofta fel i olika sällskap och det ger en ensamhetskänsla. Kanske mer handlar om självkänsla, men jag har identifierat det som ensamhet. Och på något vis accepterat att det är så. Fast jag så gärna vill vara en del av en gemenskap, jag har ett stort behov av det. Men det är svårt, när det är svårt att umgås och socialisera med folk, ibland. Och tänker att här kommer tex instagram och bloggar in. Där får jag socialisera - utan att behöva ha den direkta kontakten med människor. De ger mig oerhört mycket, dessa sociala medier. Och de har också gett mig att det är lite lättare att möta människorna irl. För att jag vet mer om dem, redan från början och slipper prat om väder och kallprat, som jag är så kass på. Men också livrädd att träffa människorna bakom bloggarna för att de ska inse att jag är en bluff. Självkänsla här också, antar jag. Men tänker ang ensamheten som du skriver om att folk vill vara ensamma, men ändå ha en social kontakt på sina egna villkor - dvs genom tex instagram. Få bekräftelse, ge bekräftelse, men enklare att slippa interagera fysiskt? Jag kanske är helt ute cyklar här, känns som jag missar poängen med ditt inlägg lite grann och att mitt eget svar här spretar hejvilt. Aja, då får det vara så. Jag orkar inte läsa igenom mitt svar, det är för långt haha.

    Men det som du skriver om att vi ska sluta etikettera oss och andra, det är så bra. En sån bra påminnelse. Jag gör ju det hela tiden, fast jag tror att jag försöker låta bli. Högljudda människor är också känsliga. Lågmälda människor är också starka. Jag ska tänka på det mer. Jag vill ju själv inte vara i något fack, jag försöker bryta mig ur med små, små steg. Då måste jag förstå/tänka/tillåta att även andra gör det.

    Tack för att du får mig att tänka <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack själv för din långa innehållsrika kommentar. Jag förstår vad du säger och jag håller med i det mesta. Men det som jag främst tänkte på när jag skrev om det regisserade samspelet handlade om människor som i sina bloggar och på andra ställen skriver att de inte kan njuta fullt ut om de inte är ensamma i skogen t ex. Samtidigt så tar de bilder och filmer på sig själva och lägger ut. Man gör som man vill men det fick igång mig. För vad är vad. Egentligen? Jag är lite nördig jag vet, jag måste ställa frågor, vrida och vända på saker och ting för att förstå. Jag är absolut inte ute efter att något är bättre eller sämre. Jag tror som du att mycket är förväxlat med självkänsla, självförtroende och annat som spökar. Inte hur man egentligen är. Hur viktigt det nu är. Ah, jag irrar hit och dit också. Har inget färdigt svar någonstans, bara min magkänsla helt enkelt. Vi tuffare vidare. Tillsammans! Och bloggvärlden har verkligen hjälpt mig där jag har känt mig ensam, utan att vilja vara det. De som vill vara det har ju inget problem med det här! Jag känner mig lik dig i många lägen, så nog delar vi mer än det som skiljer oss åt? Kram

      Radera