söndag 13 september 2015

Svackan

Svackan. Den långa svackan jag befinner mig i. Jag är trött på att vara trött, på att inte känna mig pigg. Försöker med alla medel jag har att tänka annorlunda, meditera, inte fokusera på det som är jobbigt osv osv. Lägga mig i tid. Äta rätt. Skrattar på jobbet. Men kanske kan jag allt det här för väl för jag värjer mig. Kanske är det så att jag efter 15 år av yoga och tusen kurser känner mig mätt på att ha ont. Att tvivel och annat härjar i mitt sinne. Trots att jag gör allt så gott jag kan. Morgonens yoga kastar mig handlöst in i någon slags fulgråt som inte tar slut. Jag är verkligen trött på detta. Så kommer jag ihåg vad en kär yogavän sa till mig i Serbien i våras, - I am a decent person, I try do to everything the best I can, and still I have so much pain and problems. What's the point? Och hur vi kramades länge när hon hade sagt det. För jag kände så väl igen mig. Och idag gör jag det också när jag tänker på det. Försöker tänka på allt som Z har sagt till mig genom åren. Om utveckling, förändring och transformering. Men...
   Min pappa predikade alltid om att inte tycka synd om sig själv, vilken fallgrop det är. Och som jag avskydde när han sa det. Och som det slår mig i tinningen nu. Fler människor än någonsin är på flykt och här sitter jag och ömkar mig. Men jag kan inte hjälpa det, jag lever ju ändå i mig och i mitt liv. Hur gott jag än försöker så känns det som jag är i en återvändsgränd. Jag har svårt att hantera det som jag är i nu när kroppen är mer motvillig än någonsin, hur jag än lirkar. Hur jag vilat och tänkt att det är just det som behövs. Åh. Förlåt för mitt deppiga inlägg, men det är där jag är nu. I en låång svacka.

12 kommentarer:

  1. Åh, Annika! Det är ju ok att vara deppig trots allt elände som händer. Ibland känns allt bara skit och kan man inte få tycka synd om sig själv bara lite i alla fall? Du får vara deppig och det är tungt och motigt men det kommer inte altid att vara det. Skickar en stor kram via nätet med hopp om att de nya tiderna kommer snart.

    SvaraRadera
  2. Men kära du, det är ju så här det är. Det har ju du sagt till mig sååå många gånger när jag varit i det nattsvarta. Så här är det, någonting pågår, processen tuggar på och sen kommer man ut på andra sidan. Och man får visst ömka sig fast man inte sitter i en gummibåt på Medelhavet.
    Stoooor kram från Carina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja du har ju helt rätt förstås, och ja jag vet att det vänder, men den här gången känns det som det tagit stopp, på något vis... Stor kram tillbaka!

      Radera
  3. Det som är det är, och när det sen vänder så kan du i kontrast till det känna dig ännu mer full av liv och glädje. Upp och ner, ljust och mörkt, glädje och sorg, ja du vet. Stor Kram

    SvaraRadera
  4. Jag skickar dig en varm kram. Livet är en underlig resa. Det kommer att vända, det gör ju alltid det. Och om det inte gör det, så tar vi det då - och löser det, på något sätt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det kommer det, är bara liksom rädd att jag ska tappa något den här gången, någon slags tillit till resan. Kram!

      Radera
    2. Men tror du då inte, att om det är det du är rädd för så är det exakt det som det handlar om den här gången? Tilliten...
      Du vet, de tre T:na: Tro, Tålamod och Tillit.
      Carina

      Radera
    3. Jo. Så är det. Tillit till min egen kropp. Suck :) Jag har lite att jobba med här! Kram kram

      Radera
  5. Det krånglar igen med att kommentera från iPaden, så jag hakar på sent omsider med en varm kram! Känner så igen sirapen och hur det är som att man tappat all geist och lust. Och jag säger som de andra, och som du också själv säger, man lever i sitt eget liv och det är det man närmast relaterar till. Man får dippa fast resten av världen stjälper, också. Nånstans kanske det hänger ihop? Vem vet?
    Kramkram och tillit!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det kanske det gör. Varm kram tillbaka och tack, jag förstår mer och mer att tilliten är lite avskavd!

      Radera