måndag 21 september 2015

Hundra polletter ramlar ner

Min yogalärare kan vara kontroversiell ibland. Han fnyser åt ordet personlighet. Faktiskt. Det är ganska intressant eftersom vi i vår kultur hänvisar så mycket till det. Han pratar om egot. Och det är ju lite annorlunda. Vad väljer vi på att fokusera i oss själva? Och vad är det egentligen som formar en människa? Hur mycket är arv och hur mycket är miljö? Nina skrev i kommentaren till ensamhetsinlägget att hon varit blyg redan som liten. Det fick igång mig. Igen. För det var jag också. Så blyg att jag aldrig vågade säga något. Jag funderade inte ens över att ta plats. Men i skolan hände något. Jag hade en helt fantastisk lärare som såg mig och de andra. Vi som var blygast fick spela teater först av alla. Jag ville inte i början men sedan älskade jag det. För att ta på sig någon annans roll, det är något annat än att stå där med egen blottad strupe. Kanske var det då jag lärde mig att ta lite mer plats? Kanske lärde jag mig att kliva in och ur roller, på en del platser, men aldrig hemma, Men faktum kvarstår, känsligheten finns där som ett stort rosa moln inombords. Jag är mycket känsligare än vad de flesta tror. För vi har någon slags bild av hur vi ska vara som människor. Om jag är blyg så är jag automatiskt känslig. Om jag vågar vara tydlig och social, då är jag automatiskt inte känslig. Ungefär så har jag tolkat det hela runtomkring mig. Det komiska i det hela är nog att de tystaste, blygaste där jag jobbar, de är superstarka i sin övertygelse. Jämt. De backar inte för mycket. Medan jag kan kompromissa och backa. Så. Det här med identiteter. Eller personligheter. Kanske ska vi inte snöa in så mycket på det? Kanske ska vi försöka släppa oss fria lite mer? Våga göra lite "tvärtom". Inte för någon annan än för oss själva. Kanske får vi mer luft under vingarna eller mer stabilitet under fötterna?
   Så läser jag det här. Och slås av att jag ända sedan jag var väldigt liten har "tagit hand" om min familj. Jag har liksom härbärgerat allas känslor. Och när definitionen  ser ut så här, ja då ramlar hundra polletter ner. På gott och ont.
Begreppet medberoende handlar inte om att vara beroende av samma sak som den man växt upp och/eller lever med. Att vara medberoende innebär att vara beroende av en annan persons mående – för att själv kunna må bra. En svår ekvation att få ihop – men med rätt stöd, kunskap och insikt – finns chans till ett bättre liv.
När jag arbetade på barnpsyk med familjer och utredningar för många år sedan gick det så långt att jag mådde superdåligt över alla barn som for så illa. Började ifrågasätta varför mina barn fick växa upp på ett annat sätt. I handledning lärde jag mig då att det finns något som kallas containereffekten, att någon tar hand om andras illamående och problem. Jag var på den tiden den största containern. Och det tror jag med all säkerhet handlade om mitt  medberoende liv, från tidig ålder. Nu ser jag det hela alldeles glasklart. Och hur jag alltid lagt allt på mig. På mig. För att andra ska må bra. För hur jag tog bort ett inlägg härom dagen, för någon annans skull, allt blir sjukt tydligt. Som skrivet i relief. Skönt med pusselbitar men också lite svårt. För det kräver annat av oss. Av mig. Att sluta känna att allt beror på mig huruvida människor mår bra eller inte. Och oavsett om man vill odla sin "personlighet" som det ena eller andra så kan det vara så otroligt välgörande att kliva ur sina roller. Själv övar jag på att vara tyst. Helt tyst på vissa möten på jobbet. Och gissa om det blir jobbigt för de som aldrig säger något annars? Och gissa om det blir jobbigt för mig att vara tyst?  Och självklart, man gör det man mår bra på. Återigen finns det inget rätt och fel. Men det finns svar på varför man gör det man gör. Och valet är sedan om man vill fortsätta med det. Vi har ett val. Det har yogan visat mig med all självklar tydlighet. Och då ramlar "personligheten" ner på andra platser.


16 kommentarer:

  1. Göra tvärtom...det som ringer i mina öron just nu när min tonåring inte mår bra och jag därmed lider med honom...göra tvärtom! Just precis! Kram på det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är så välgörande att göra tvärtom, speciellt i fråga om sina ungar. Lycka till och varm kram!

      Radera
  2. Oj vilket klockrent inlägg på så många plan! Känner igen mig så mycket:) Så välformulerat. & vilka insikter! Så sant för mig just idag!!! Tack Annika! Stor kram igen från Helena

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack själv! Och för mig var det verkligen mycket aha i alltihopa. Det trillar fortfarande ner polletter :) Kram kram

      Radera
  3. Trillar absolut ner polletter, ävenom jag ärligt inte riktigt just nu har behov av att fundera vidare. En del saker fastnar på repeat i en och klingar an mot något, medan det ibland bara tas emot och bearbetas nånstans mindre synligt. Slutar aldrig förundras över Z:s klokskaper däremot, bugar ödmjukt, ävenom jag helt klart inte är redo att ta emot allt ännu. Liksom jag känner inför Yogi Bhajans dito. Tänker att det som är aktuellt för en kommer när det är dags, och att det som ska tas itu med tydligt säger till och skjutsar en dit man ska - i kroppen eller knoppen :) Just nu känner jag det som att jag sitter mjukt i min (yoga)båt och vattnet är lugnt, vet med det att stormar kommer komma, men nu är jag i lugnet. Skönt så. (Vad nu det hade att göra med ditt inlägg?! ;))
    Kram och Sat Nam!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Klokskapen ja. Jag kan komma ihåg saker han sagt för flera år sedan som plötsligt poppar upp i mitt huvud. Tror det var det som hände nu för dig :) Varm kram och Sat Nam

      Radera
  4. Hmm, intressant. Jag läste också det citatet inne hos Pernilla och kände att jepp, det handlar ju om mig. Mina föräldrar var inte missbrukare men det fanns rejält med psykisk instabilitet, och jag tog på mig rollen som soptunna - eller container, som du skrev. Tog ansvar för allas mående. Vet du att jag satt 20 mil i en bil och undvek att säga ord som började på m och n en gång när jag var liten, för att inte mamma skulle höra att jag började bli förkyld eftersom jag visste hur jobbigt hon tyckte att det var när jag var sjuk....
    Så tänker jag också att när den som alltid pratar på möten etc är tyst får andra chansen att ta plats.
    Och visst är det fantastiskt att vi får till oss precis det vi behöver för att komma vidare i vår utveckling. Hela tiden. Och det är inte bekvämt nånstans, det skaver och gör ont men attan så nyttigt det är att mer eller mindre tvingas göra de här insikterna. Idag fick jag en lektion som hette duga om egot... Man tror man är så himla klok och insiktsfull, men nej då, det finns mer att lära.
    Kram Carina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nä mina föräldrar var inte heller missbrukare det handlar om andra saker. Inte sjukdomar heller utan mönster. Stora grova mönster.
      Ja så tänker jag också, när jag är tyst får andra chansen - även om de inte vill ha den! Kram kram och vi lär så länge vi lever! for sure

      Radera
  5. Och jag övar på att prata mer just på möten, säga ifrån. Får mig att må skit, men också bra. Jag vågar, jag står upp för mig själv. Jag övar också på att förstå att alla kan inte gilla mig, men att jag duger ändå, att jag är bra ändå. Öva, öva, öva.

    Sen pratar jag med Alfred och allt rasar. Han behöver bara låta lite sur och trött, så är jag tillbaka igen. Märklich. Men jag övar på att komma tillbaka fortare från dessa fall han ger mig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh jag trodde du var en sådan som pratade mycket. Men visst är det viktigt att stå upp för sig själv. Och det du säger om Alfred, jag känner igen det väldigt mycket. Man får också öva sig på att barnen klarar sina liv även när man är orolig och fundersam. Jag tänker hela tiden olika fraser som peppar mig. Och alla måste få ha en låg dag, även ens ungar! Kram

      Radera
    2. Jag pratar mycket när jag känner mig trygg i gruppen, annars inte. Får fjärilar i magen och blir extremt nervös. Blir ofta nervös för saker och ting, fast folk kanske inte tror det. Det där är också intressant, bilden man har av sig själv och bilden andra har av en - de stämmer sällan.

      Radera
    3. Ja det är nog ofta så. Inre och yttre bild stämmer inte så ofta. Jag närmar mig de två delarna känner jag. Det är frihet men inte utan att det känns! kram

      Radera
  6. Tack för att du delar, har inga klokheter idag att komma med, men jag läser. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack själv. Kram kram och ibland finns inte orden helt enkelt.

      Radera
  7. Oj, så mycket jag har missat här känner jag. Intressanta saker.

    Medberoende är ju lite min grej" om man kan kalla det så.
    Inte "bara" för att jag är barn till missbrukare utan för att det blir ett sätt att vara i livet. Inför andra människor, anpassningsbar. Det är många som lever i det.

    Tror att när jag tog tag i just det, medberoendet så började min frihetsresa.
    Att i första hand fråga mig själv vad jag mår bra av och inte läsa av andras behov.
    Och inte heller anpassa mig.
    Och där ser människor mig som stark, som en oxe. Det betyder inte att jag inte är känslig, för det är jag. Blir hudlös ibland.

    Det finns så mycket som ligger bakom dom personliga resorna.
    Och det är intressant hur alla hittar sina vägar att utvecklas i det, om man vill förstås. Inga rätt eller fel, bara olikheter.

    Kram och mjukhet!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja Hannis, jag förstår nu att jag också levt så och bara den senaste veckan har varit helt omvälvande för mig. Och klargörande på ett skönt sätt. Jag anses också som väldigt stark och det är därför det är svårt när människor inte förstår att jag också är väldigt känslig.
      Nej, inget är rätt och inget är fel. Det håller jag helt med om. Har lite svårt för när vissa frågor får slagsida bara.
      Kram och tack för dina ord!

      Radera