torsdag 24 september 2015

En pytteliten sten

Regnet är nästintill osynligt men det finns där som en fuktig filt som hänger runt  trädgården. En koltrast sitter stilla som en staty när jag tassar ut på verandan i nattlinnet med den andra koppen kaffe i handen. Allt är översköljt och rent. Stenarna på trappen, som kommer från Kroatien, Italien och Indien ligger där som en liten påminnelse om platser jag tyckt extra mycket om. De ser egentligen inget ut för någon annan, men vi vet vad det är för stenar. Lilla barnbarnet brukar plocka med stenarna när hon är hos oss. Leka varsamt och hålla upp dem. Var kommer den här ifrån? Varför har du sparat den? Hon är så allvarlig i leken och jag kan riktigt se hur hon tänker och funderar. Hennes föreställningar om resor, som jag inte har en aning om hur de ser ut. Tankarna hon tänker, vindlingarna som följer. Det är så spännande att följa en liten människa när språket förenar oss. Tankesprången och krumelurerna. Tänker också på alla dessa stenar jag burit hem, släpat hem ibland. Stenarna står för något väldigt positivt, som jag kan förhålla mig till.
   Jag tar den lilla ljusa stenen i handen och kommer ihåg det otroligt salta vattnet i Opatija i Kroatien, de närmast turkosa vågorna och hur gärna jag ville simma, dyka, snurra. Njutningen när ljuset nådde  in i ögonen och gick vidare inåt. Den stilla promenaden när dagen mojnade ner och vi gick på en plats där man nästan gick på vattnet för promenaden gjorde utflykter hit och dit och var så nära. Gamla stenar som blivit mjuka av alla fötter. Kaffet som var godare än någon annanstans.
   Jag tar den bruna stenen i handen och känner havets svall i Kovalam i Indien. När underströmmen var farlig och man fick vakta på var man satte fötterna och på nästa enorma våg. Friheten i det vattnet. Och stranden med alla dessa hundar som brukar hamna under just min stolstol. Lemon mint i glasen och kroppen under ett hemsytt parasoll. Hur vår lilla hydda blev vårt hem en stund. Väldigt nära havets brus. Alla dessa leende människor som levde sitt liv där på stranden.
   Jag tar den mörka stenen och tänker på hur välgörande vår lilla resa till Levanto i Italien var nu senast i juni. Hur ren stranden var och hur vänliga alla människor var. Hur jag doppade hela mig och iakttog alla små barn i vattenbrynet. Hur vi sov på eftermiddagarna och sedan satt på en servering innan vi gick hem och tog något att dricka och fick en hel bricka med nötter, ostar och oliver till det hela. Hur bergen tryggt fanns runtomkring och allt var vänligt.
Allt far igenom mig och jag inser att det vi alltid lagt mest pengar på i vårt liv tillsammans har varit resor. Och resan som finns kvar inombords med hjälp av en liten liten sten.

2 kommentarer: