onsdag 16 september 2015

Beredd och tom

När jag tänker på hur jag har fungerat i stort i mitt liv fram tills nu, så har jag alltid varit beredd. Jag har haft mig själv i något slags stand-by-läge. Tror att det dels hänger ihop med den familj jag växte upp i, saker kunde hända snabbt, oväntade och jobbiga situationer kunde lätt uppstå, dels att jag är känslig, jag "ser" alldeles för mycket ibland och skulle helst slippa det många gånger. Inte bara i nära relationer utan överallt. Det bara är så. Men allt eftersom jag betat av gamla relationer som skavt, hittat delar i mig själv så har det blivit tomt. Så tomt att jag stundtals känt mig mest som ett skal. När jag slentrianmässigt har tänkt, vad är det jag måste tänka på nu, vad kan hända, vad ska jag vara beredd på? Och när det inte finns något måste eller förberedelse av något slag som jag måste göra rent mentalt, då har det ekat inombords. I Shadowyogan pratar man om olika lager, eller skuggor som man släpper och tar sig vidare in till sin kärna. Själva namnet Shadow Yoga härstammar från den 6: e kapitlet i den gamla tantriska avhandlingen The Shiva-Swarodaya. I det här kapitlet med rubriken Yogaof the  Shadow Man behandlas de intrikata manifestationer av the shadow, skuggan och dess betydelse både inom och utanför den mänskliga organismen.
   För att göra det lite mer hanterbart, vi skalar alltså av olika lager, skuggor, layers från vår varelse och upp kommer - tomhet. För mig som har släppt det hela med att vara beredd, hur svårt den än har varit, så uppstår också - tomhet. Zhander skrev till mig att det är ett bra tillstånd, att stanna där, att inte fylla tomheten med rädsla, något som är väldigt vanligt. För att tomheten kan känns nästintill outhärdlig, som om man inte finns. Där är jag nu. Faktiskt. Och att jag återigen har rädslan i min kropp är både jobbigt och intressant. Det är också logiskt på något plan för mig. Så när jag i min kvällsyoga ligger där och gråter av någon slags rädsla som gränsar till skräck, kan jag på något plan observera mig själv, försöka rent mentalt att stärka mig själv och de stunder jag lyckas, så släpper också det onda och rädda.
   Vi är komplexa varelser som består av så mycket som vi inte kan ta på, inte namnge men som i allra högsta grad är verkligt. Jag fortsätter min resa inåt. Jag vet att allt förändras, det är det som får mig att fortsätta och min nyfikenhet på vad som ska komma sedan. Jag försöker välkomna tomheten och stanna där. Det är oerhört svårt, men också det jag har att förhålla mig till. Nu. Känner du igen något av det jag försöker beskriva?


11 kommentarer:

  1. Jag känner igen det där med att växa upp i en familj där jag lärde mig vara beredd, alltid läsa av, pejla in, anpassa mig till läget och agera enligt det. Hur liten jag än var. Så känns det i alla fall att det var. Och det jag tror jag fått med mig är en rastlöshet. Det får inte bli för lugnt för då måste jag se till att det händer något, inte för bra för då måste jag se till att det blir lite dåligt, inte för stilla för då måste jag röra på mig. Jag läste en gång i Sanaya Romans bok att "rastlöshet är det vapen du använder mot dig själv för att hindra dig själv från att utvecklas". Så var i tomheten om du kan, Annika. Spännande att se vad som kommer att utkristallisera sig så småningom.
    Lycka till o kram!
    Carina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Carina för dina ord. Ja rastlös har jag också varit, men inte längre. Jag försöker så mycket jag kan :) Kram kära vän!

      Radera
  2. Jag är också beredd, på allt. Hängslen, livrem snöre, you name it. Några rädslor har jag kunnat identifiera. En pappa som åkte till sjukhuset och aldrig kom hem. Jag fick ta hand om storebror, mor och delvis jobba i företaget, skolbarn som jag var. Andra rädslor att vara beredd på var att dö, jag var mycket sjuk som barn, och vande mig med det. Det har inte bara varit nackdelar med det här beteendet. Jag har lärt mig att undvika mycket, men så har jag heller aldrig gått rakt på minan utan kryssat förbi innan det smäller och det har avspeglat sig i mina relationer. Bråk och uppgörelser har aldrig varit närvarande, utan de fick dö sotdöden utan att bli klara och bearbetade. I yogan önskar jag så ibland att jag skulle kunna släppa loss några lager. Beundrar dig och ditt slit, även som jag inser att det inte är angenämt.
    Robert K

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh Robert, vad jag känner igen mig i det där "Bråk och uppgörelser har aldrig varit närvarande, utan de fick dö sotdöden utan att bli klara och bearbetade." Jag har alltid gjort nästan vad som helst för att undvika konflikter, jobbar med att våga tro att man kan ha en konflikt utan att förlora vederbörande. Det går sådär...
      Carina

      Radera
    2. Åh Robert, det låter hårt. För en del barn är det ju så att växa upp, man får axla ansvar och sysslor som man egentligen inte riktigt kan hantera. Att vara precis dödssjuk som liten, kan inte föreställa mig något så svårt. Samtidigt som du säger, man lär sig saker av det också. Den hårda vägen.Tack men jag känner mig inte så "duktig" i slitet, jag har inget annat sätt att göra det på än mitt och ut kommer allt! Ibland blir jag trött på mig själv, men försöker vara snäll med mig då. Tack för dina ord!

      Och Carina, så rädda vi är för konflikter! Jag har tappat flera vänner när jag sagt min ärliga mening - på deras uppmaning!! Så jag förstår dig!

      Radera
  3. Ojoj, den där texten ska jag spara. Gick rakt in i hjärtat!
    Just den tomheten känner jag igen.
    Som att jag gick och väntade på att något skulle hända, och när det inte blev så fick jag ångest...
    Totalt livrädd för den ekande tystnaden som uppstod inombords,

    Van vid konflikter, skrik och ibland slagsmål så blev det som att dö lite när jag stannade upp och tog hjälp. Låter märkligt men frihetskänslan kom inte omedelbart.
    Det tog tid och jag slås fortfarande av tomheten, även om jag är mera vän med den nu. Ibland kan jag till och med stanna i den långa stunder.

    Det är vackert tycker jag, med förändring, processer och att gå vidare trots skräck för vad som ska komma. Det är modigt också,
    Att stå upp för sig själv och sin resa, att ge sin själ det den behöver.

    Kram!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Hannis!
      Ja precis, det var jobbigt när något hände men också när inget hände... Jag tar till mig dina ord att det är vackert och modigt att gå vidare trots att jag inte vet vad som ska hända. Varm kram!

      Radera
  4. Jag känner både igen och inte. Just nu tror jag faktiskt att att snurrar lite för fort runt mig så att tomheten inte kommer till tals. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det går inte att känna tomheten när det snurrar, det är en motsägelse, i alla fall för mig. Och livet bjuder ju på båda delarna. Nu när barnen är utflugna så har jag större plats för mig själv och mitt utforskande helt enkelt. Kanske är det så att jag först nu är mottaglig för det också, vem vet? Kram kram

      Radera
  5. Tack Annika för dina berikande mänskliga texter. Hög igenkänning på den här!
    M

    SvaraRadera