Vi behöver hjälpa

Tänker på det här med växandet. Som människa. Hur gärna man kan vilja luta sig tillbaka, känna att "nu är jag klar" eller tro att allt är för evigt. Jag gör det. Jag tror du gör det. När man känner att man försökt allt som går och ändå måste man kliva upp i den där trappen, öppna den där dörren, öppna sin mun eller vad det nu är. Det som kostar på. Och det ser ju olika ut för alla. Naturligtvis. Men vi vet också när vi är där. Vid ett slags motstånd. Vare sig det sker i yogan eller någon annanstans.  Eller med någon. Så är det dags. Kropp och själ säger - kom igen nu. Det är bara att hoppa. Våga språnget. Det som för andra kan tyckas litet kan vara gigantiskt för en människa. Men man kan också vända på perspektivet. Det som skaver och irriterar eller som gör oss livrädda. Tänk om vi för en stund kan vända på hela vinkeln. Tänk om vi kan ge oss själv den tilliten, att vi faktiskt kommer att klara av det. Om man vill vidare måste man ibland skärskåda sitt beteende, sitt sätt att närma sig det "farliga". Sticker jag huvudet i sanden? Tänker att tystnad är det bästa? Plocka bort den som var vän och så var det löst? Eller vad det nu handlar om. Själv har jag svårt att släppa taget. Om förrätter främst men även annat som jag någonstans vill ha kontroll på. När jag släpper taget är det som jag ger mig ut på nattgammal is. Kommer det att bära? Och ja. Det gör det ju alltid. Samtidigt är jag sträng med mig själv, vill inte ha dippar, hänvisar inombords till någon slags ålder som om det skulle hänga ihop med hur jag mår. När jag flyttar mitt fokus, min brännpunkt så uppenbarar sig alltid andra saker. Handlar det om människor försöker jag alltid tänka på och försöka föreställa mig hur den andra människan känner. För det vet man ju aldrig. Samtidigt är man aldrig ensam. Eller situationer, som uppstår hela tiden på mitt jobb just nu. Där jag inte är vare sig inblandad eller ansvarig. Och ändå blir jag tillfrågad och kan inte säga nej. Det är också något jag jobbar med. Säga nej, när det är befogat. Min känslighet styr ofta. Jag vill ju liksom att alla ska vara glada. Ja ni vet, den eviga medlaren på något vis. Hursomhelst. När jag lyfter mina ögon. När jag verkligen gör det och tittar mig runtomkring så är det som molnen bara skingras. Och jag slår mig ner i min soffa för att njuta av Hela Sverige skramlar. Och som vi skramlade! 40 miljoner. Jag både skrattade och grät. Och kände hur mycket välvilja det finns där ute. För de som är på flykt. Men inte bara det. Laleh, denna vidunderliga människa, pratar också om att vi växer som människor när vi hjälper. Att vi behöver hjälpa andra. Och i det ryms en ocean av vad vi behöver. Vad jag behöver. Vad jag tror du behöver.

"Kriget knackar på vår dörr, men den kommer med en gåva till oss, gåvan att få uppleva livets yttersta kant ifrån nära håll, lära oss något nytt, se livet ur nya perspektiv och ge oss nya erfarenheter. Vi måste se möjligheten att få ge människor akut hjälp som en förmån, en livets skola. Och även den minsta lilla gör skillnad och det är bara du som vet vad du kan göra. När vi hjälper så hjälper vi också oss själva, det är en naturlag som träder i kraft, att släcka en eld som brinner är en möjlighet till att bli en fullständig människa"

Nu handlar ju mitt liv om andra saker, även om jag verkligen försöker dra mitt strå till stacken och hjälpa med pengar och annat kring flyktingarnas situation. Men essensen i det hon säger. Det är ju att vi behöver lära oss att se livet ur nya perspektiv. För att bli fullständiga människor. Eller ska vi grotta ner oss och slå oss till ro och säga men jag är ju så här. Och vara nöjda. Jag strävar. Men har känt mig ganska ensam ett tag. Tills Laleh säger det hon säger. Och ja, hela livet kommer att vara fyllt av utmaningar och växanden om vi bara låter det vara så. Från det lilla till det stora och tillbaka igen. Med ett vidgat perspektiv. Nog är det lockande också?

Längtar efter välvillighet

Börjar känna mig lite trött och sliten. Tänker för mycket ibland, men även när jag inte tänker är det som om mitt system är lite ur fas. Helst skulle jag vilja ligga på en soffa och äta något gott och läsa något riktigt ytligt. Längtar efter höstboots och promenader. Känner mig lite skör. Tänker att jag jobbar med ord, jag älskar formuleringar och ändå gör det mig så trött. Jag känner mig som en krigare utan spjut. Som en krigare utan rustning och sköld ibland. Som om jag stod för mig själv någonstans och ropade ut saker som vinden bär med sig dit den vill. Att vilja väl är inte gott nog längre. Att känna sig utkastad ur en slänggunga och hoppas på att landa mjukt. Mitt mantra när jobbiga saker dyker upp är; ingen vill mig något ont, alla vill gott egentligen, men har egna sätt att ta sig fram. Men det hjälper inte alltid. Det är sjukt mycket på jobbet och jag har svårt att skynda mig, för när vi precis bestämt och allt är klart så rivs besluten upp. Eller vi får inget annat beslut alls. Den tunna huden känns helt enkelt - tunn.
   En resa längre fram i höst har fått andra restider vilket ger en dominoeffekt åt alla håll och kanter. Yogavännen i USA som sitter och beställer taxiresor åt oss kan jag inte maila med för våra servrar pratar inte med varandra...Så jag mailar via vännen som är i Skottland just nu. Via. Och när allt är klart får vi mail om att flygtiderna är ändrade. Dags att börja om. Ja, så där håller det på och mitt i allt har jag en liten dipp i att jag ifrågasätter vad jag lägger min tid på. Längtar efter lite mer välvillighet överallt. Helt enkelt. Är det för mycket begärt? Eller är det helt enkelt månen som gjort mig känslig? Nä jag skojar lite, men det känns inte så högt i tak längre. Eller. Är jag längst ut på skalan när det gäller känslighet just nu. Vem. Vet. Allt jag vet är att jag längtar efter välvilja. Överallt.

Fascinationen över månen

Jag sover ofta gott, men när jag sover lite si och så, brukar alltid månen vara inblandad. Och inatt skulle det ju vara  mer spektakulärt än någonsin. Med både fullmåne, supermåne och blodmåne. Jag var beredd. Tänkte att vaknar jag så vaknar jag. Och det gjorde jag. Vid 03 var jag vaken, gick upp. Och månen som jag ser genom ett litet fönster vid vår yogaplats, den var så stor. Nära. Och den fullkomligt lyste upp hela åkern framför vårt hus och skogen bortom det. Jag såg trädgården i ett lite kallt ljus. Men många stjärnor. Visste att det var kallt, bara några grader så jag stod där i min pyjamas en stund. Bara drog i mig ljuset. Tänkte inte. Bara stod i stunden. Men tröttheten rev i kroppen, jag la mig en stund och nästa gång jag vaknade var det morgon! Jag missade den blodröda månen. Nu måste jag vänta till 2033 då fenomenen inträffar igen. Jag tror att månen alltid lockat människan, i olika kulturer på olika vis. Zhander pratar om planeternas inverkan på kroppen och hur vi faktiskt har ett mikrokosmos i vår kropp. En del upplever ingenting vid fullmåne. En del vid nymåne och andra aldrig. Min mamma som arbetade på en postoperativ avdelningen på sjukhuset berättade att det alltid kom in fler blindtarmsinflammationer på fullmånenätterna, det var något som var välkänt för dem. Vår mellanunge var redan som baby väldigt påverkad, hon sov nästan inte alls på fullmånenätterna. Själv påverkas jag alltid. Jag håller inte alltid reda på månens faser, men det gör min kropp. Z säger också att månen har en våldsam ingrediens i sig, att man ska vara varsam med sin yoga när månen är ny eller full. Skadar man sig vid fullmåne, brukar det ta längre tid för kroppen att läka. Vissa yogatraditioner som Ashtangayogan gör ingen yoga vid ny- eller fullmåne. En del tycker det är trams. Själv är jag fascinerad. Jag var som barn väldigt fascinerad av rymden, av det stora oändliga på något vis. Om månen kan påverka havet med sitt tidvatten så är det för mig ganska logiskt att den även påverkar oss. Även om vi naturligtvis är olika känsliga. Många har sin menscykel helt koordinerad med månen, så var det nog från början, innan syntetiska hormoner och annat började användas i p-piller. Jag är tacksam att jag har en koppling uppåt. Att min kropp finns i samklang med något som är så stort och mäktigt, är inte det ganska fantastiskt? Så här skriver Zandra om fullmånen:

Det sägs att fullmånar lockar upp det vi försökt förtränga i vårt undermedvetna till ytan. För mig stämmer det definitivt. Det jag går igenom och bearbetar känslomässigt nu dök upp för första gången under en fullmånemeditation.

Fullmånar och speciellt den här, blodmånen, handlar om att släppa taget. Har du gammalt bagage du går och bär på så är det ett utmärkt tillfälle att göra en ceremoni för att lämna det bakom dig, vad det än må vara. Det kan vara allt från ett ex till vanor eller rädslor du vill göra dig av med. Släppa taget, för att du ska kunna gå vidare i livet, friare, lättare och öppen för att släppa in nytt. Man kan se fullmånen lite som en storstädning i känslolivet.

Bilden har jag lånat av Anders Hedlund i Sala, hittade den via FB. Tyckte den var helt underbar!

Nyfikenheten är stillad

Det vara det där med att testa annan sorts yoga. Jag har gjort det ibland. Segat igenom mig en terminskurs i någon annan stil och allt har bara känts som - nej, det här är inte min yoga. Det jag tror är viktigt och som jag talat mig blå för är att hitta en bra lärare, som man litar på och som man vet kan det hen gör. Någon man liksom vågar lägga sin tillit hos och även utföra det som kan kännas mindre bekvämt och skönt. Men jag måste nyansera det uttalandet lite. För jag tror också att själva yogaformen måste kännas rätt för en själv. Och det vet vi ju, hur otroligt olika det kan vara och hur allt liksom verkar finnas inom yogans värld idag. Nå. Jag har testat yinyoga. Har utövat det med två olika lärare. Det var intressant. Men inget mer än så vad det gäller deras sätt att undervisa. De var bra helt enkelt. Jag litade på dem. Men yogan. Nej. NEJ. Den är inte min någonstans. Jag har gått i klass några veckor i sträck. Missat någon lektion för att jag varit på konferens eller lite krasslig. Jag har till och med köpt en bok till om yinyoga. Jag vet inte riktigt varför jag varit så intresserad av just den formen, förmodligen utifrån vad människor skriver om den och hur de ä l s k a r den. Jag har också för allra första gången i mitt liv laddat ner en yoga-app från samma bok, Vila dig i form av Magdalena Mecweld. Boken är fin och personlig - det gillar jag. Rena fina bilder.  Appen var inte bra. För mig som älskar tydlighet var den otydlig. Instruktionerna hängde inte riktigt med, det krävde att man tittade på bilden eller visste sedan tidigare, så det kan man ju lära sig vart efter. Men jag har blivit så mycket sämre i min kropp sedan jag lade till den här yogan på kvällarna. Jag har fått så mycket mer ont i min höft att det känns crazy. Kunde inte tro det först men det är ett faktum. Och någonstans landar det i mig igen. Allt är inte för alla. Det som en älskar och mår bra av, det kan vara rena katastrofen för någon annan. Låt oss slå fast en gång för alla, vi mår inte bra på samma rörelser, samma mat eller sömnmönster. Vi är individer. Men ibland är det som jag måste testa i alla fall. Och det har jag gjort. Och kanske var det dumt. Min nyfikenhet är stillad och jag kan ärligt säga att jag gav den en chans. Kanske någon annan gång, men förmodligen inte. Jag måste vara rädd om mig och lyssna på kroppen. Jag har ju min egen yoga som just jag ä l s k a r. Låter det vara så nu.

Annat får vänta

Tuff vecka med mycket på jobbet. Deadlines och många tankeprocesser bredvid varandra. Kvällarna helt inrutade och mannen borta. Och så vaknar vi sakta. Solen gläntar in genom gardinen och det är tyst. Stilla. Vi är överens. Allt vi hade tänkt göra hemma idag, det får vänta man måste ju fånga sin stund, sin dag, lite mer ibland.
   Vi packar ryggsäcken och tar på oss kängorna. Åker en bit. Vi har så många fina skogar runtomkring oss och naturreservat och Sverige är verkligen fantastiskt. Det är inte bara vackert, det är funktionellt. Iordninggjort på många ställen. Ser en helt fantastisk "lekpark" som känns lite vild och lite  tuff.
   Vi går lite upp och ner, stannar vid ett litet vindskydd och tänder brasan och kokar kaffet. Steker lite korv. Äter choklad och går tillbaka. Vi är så avslappnade när vi kommer tillbaka att vi lätt hade somnat om vi lagt oss. Sitter en stund på verandan istället. Dricker en smoothie på avocado, mango och kokosgrädde. Den är godast hittills. Och det känns som semestertider, det är så tyst. Jag är tacksam och nöjd. Jag fixar inte att strunta helt i städningen jämt, trivs bra när det är rent, men det får inte gå ut över måendet. Så valet idag kändes rätt. Och fint. Och dammet och tvätten - tja, de springer inte ifrån mig, som min mormor sa. Hoppas du har en fin dag och helg!

En pytteliten sten

Regnet är nästintill osynligt men det finns där som en fuktig filt som hänger runt  trädgården. En koltrast sitter stilla som en staty när jag tassar ut på verandan i nattlinnet med den andra koppen kaffe i handen. Allt är översköljt och rent. Stenarna på trappen, som kommer från Kroatien, Italien och Indien ligger där som en liten påminnelse om platser jag tyckt extra mycket om. De ser egentligen inget ut för någon annan, men vi vet vad det är för stenar. Lilla barnbarnet brukar plocka med stenarna när hon är hos oss. Leka varsamt och hålla upp dem. Var kommer den här ifrån? Varför har du sparat den? Hon är så allvarlig i leken och jag kan riktigt se hur hon tänker och funderar. Hennes föreställningar om resor, som jag inte har en aning om hur de ser ut. Tankarna hon tänker, vindlingarna som följer. Det är så spännande att följa en liten människa när språket förenar oss. Tankesprången och krumelurerna. Tänker också på alla dessa stenar jag burit hem, släpat hem ibland. Stenarna står för något väldigt positivt, som jag kan förhålla mig till.
   Jag tar den lilla ljusa stenen i handen och kommer ihåg det otroligt salta vattnet i Opatija i Kroatien, de närmast turkosa vågorna och hur gärna jag ville simma, dyka, snurra. Njutningen när ljuset nådde  in i ögonen och gick vidare inåt. Den stilla promenaden när dagen mojnade ner och vi gick på en plats där man nästan gick på vattnet för promenaden gjorde utflykter hit och dit och var så nära. Gamla stenar som blivit mjuka av alla fötter. Kaffet som var godare än någon annanstans.
   Jag tar den bruna stenen i handen och känner havets svall i Kovalam i Indien. När underströmmen var farlig och man fick vakta på var man satte fötterna och på nästa enorma våg. Friheten i det vattnet. Och stranden med alla dessa hundar som brukar hamna under just min stolstol. Lemon mint i glasen och kroppen under ett hemsytt parasoll. Hur vår lilla hydda blev vårt hem en stund. Väldigt nära havets brus. Alla dessa leende människor som levde sitt liv där på stranden.
   Jag tar den mörka stenen och tänker på hur välgörande vår lilla resa till Levanto i Italien var nu senast i juni. Hur ren stranden var och hur vänliga alla människor var. Hur jag doppade hela mig och iakttog alla små barn i vattenbrynet. Hur vi sov på eftermiddagarna och sedan satt på en servering innan vi gick hem och tog något att dricka och fick en hel bricka med nötter, ostar och oliver till det hela. Hur bergen tryggt fanns runtomkring och allt var vänligt.
Allt far igenom mig och jag inser att det vi alltid lagt mest pengar på i vårt liv tillsammans har varit resor. Och resan som finns kvar inombords med hjälp av en liten liten sten.

Att våga och välja rätt

Igår var det som hela min kropp jublade när jag åkte hemåt i regnet. Varm fuktig kväll. Precis som förra gången jag träffade min yogagrupp, för en månad sedan. Jag  vet att jag har valt rätt. Igår kväll visade allt att jag har gjort det. Glädjen över att undervisa i yoga men inte att bli för trött av det. Att inte bygga min försörjning på det. Ansvaret som jag flyttat från mig till varje yogaelev, som själva tar ansvar för sitt lärande. Som kommer med en del frågor utifrån det vi gått igenom, som så hängivet lyssnar och frågar. Gör. Och igår lade jag till en del till. Jag vill ju att alla ska känna sig trygga och vid det här laget känner vi varandra hyfsat bra. Jag känner ju alla, men alla känner inte varandra förstås. I min yoga är jag van vid att man får visa, när man har en fråga, för att man själv ska förstå i sin kropp men även de andra som är med. Jag har tittat på många kroppar både när jag undervisat själv, auskulterat och varit på kurs. Det som är befriande med det är att man slutar att titta på kroppens yta, man tittar på hur den rör sig. Från hur den ser ut till hur den rör sig. Och var det kan haka i. Aha-upplevelserna kan komma som ett pärlband i det läget. Det är fint. Det är fantastiskt när det händer i ens egen kropp och sinne.
   Igår fick alla titta på varandra, två och två. I början var kommentarerna lite trevande, men eftersom vi ska lära oss av varandra så fanns det alltid en detalj någon undrade över. Varmt och vänligt. Och jag är så glad över den här gruppen, som är en sammansmältning av flera grupper som jag haft i flera år. Men jag måste säga att mest av allt är jag glad över mig själv. Att jag vågade. Att jag vågade säga upp min studio utan att veta hur det skulle bli. Om det skulle bli någon fortsättning. På något vis. Och så ramlade det här ner hos mig, som en present, att jag kan hyra den här fina studion varje månad. Och glädjen i mig, den är som kolsyra. För jag vet med hela mig att jag gjorde rätt. Men kommer också ihåg hur otroligt svårt det var att släppa taget om det gamla, om det invanda, om det som jag hade skapat till mig själv. Det håller jag i minnet när jag bara är tacksam för hur det är just nu.

Hundra polletter ramlar ner

Min yogalärare kan vara kontroversiell ibland. Han fnyser åt ordet personlighet. Faktiskt. Det är ganska intressant eftersom vi i vår kultur hänvisar så mycket till det. Han pratar om egot. Och det är ju lite annorlunda. Vad väljer vi på att fokusera i oss själva? Och vad är det egentligen som formar en människa? Hur mycket är arv och hur mycket är miljö? Nina skrev i kommentaren till ensamhetsinlägget att hon varit blyg redan som liten. Det fick igång mig. Igen. För det var jag också. Så blyg att jag aldrig vågade säga något. Jag funderade inte ens över att ta plats. Men i skolan hände något. Jag hade en helt fantastisk lärare som såg mig och de andra. Vi som var blygast fick spela teater först av alla. Jag ville inte i början men sedan älskade jag det. För att ta på sig någon annans roll, det är något annat än att stå där med egen blottad strupe. Kanske var det då jag lärde mig att ta lite mer plats? Kanske lärde jag mig att kliva in och ur roller, på en del platser, men aldrig hemma, Men faktum kvarstår, känsligheten finns där som ett stort rosa moln inombords. Jag är mycket känsligare än vad de flesta tror. För vi har någon slags bild av hur vi ska vara som människor. Om jag är blyg så är jag automatiskt känslig. Om jag vågar vara tydlig och social, då är jag automatiskt inte känslig. Ungefär så har jag tolkat det hela runtomkring mig. Det komiska i det hela är nog att de tystaste, blygaste där jag jobbar, de är superstarka i sin övertygelse. Jämt. De backar inte för mycket. Medan jag kan kompromissa och backa. Så. Det här med identiteter. Eller personligheter. Kanske ska vi inte snöa in så mycket på det? Kanske ska vi försöka släppa oss fria lite mer? Våga göra lite "tvärtom". Inte för någon annan än för oss själva. Kanske får vi mer luft under vingarna eller mer stabilitet under fötterna?
   Så läser jag det här. Och slås av att jag ända sedan jag var väldigt liten har "tagit hand" om min familj. Jag har liksom härbärgerat allas känslor. Och när definitionen  ser ut så här, ja då ramlar hundra polletter ner. På gott och ont.

Begreppet medberoende handlar inte om att vara beroende av samma sak som den man växt upp och/eller lever med. Att vara medberoende innebär att vara beroende av en annan persons mående – för att själv kunna må bra. En svår ekvation att få ihop – men med rätt stöd, kunskap och insikt – finns chans till ett bättre liv.

När jag arbetade på barnpsyk med familjer och utredningar för många år sedan gick det så långt att jag mådde superdåligt över alla barn som for så illa. Började ifrågasätta varför mina barn fick växa upp på ett annat sätt. I handledning lärde jag mig då att det finns något som kallas containereffekten, att någon tar hand om andras illamående och problem. Jag var på den tiden den största containern. Och det tror jag med all säkerhet handlade om mitt  medberoende liv, från tidig ålder. Nu ser jag det hela alldeles glasklart. Och hur jag alltid lagt allt på mig. På mig. För att andra ska må bra. För hur jag tog bort ett inlägg härom dagen, för någon annans skull, allt blir sjukt tydligt. Som skrivet i relief. Skönt med pusselbitar men också lite svårt. För det kräver annat av oss. Av mig. Att sluta känna att allt beror på mig huruvida människor mår bra eller inte. Och oavsett om man vill odla sin "personlighet" som det ena eller andra så kan det vara så otroligt välgörande att kliva ur sina roller. Själv övar jag på att vara tyst. Helt tyst på vissa möten på jobbet. Och gissa om det blir jobbigt för de som aldrig säger något annars? Och gissa om det blir jobbigt för mig att vara tyst?  Och självklart, man gör det man mår bra på. Återigen finns det inget rätt och fel. Men det finns svar på varför man gör det man gör. Och valet är sedan om man vill fortsätta med det. Vi har ett val. Det har yogan visat mig med all självklar tydlighet. Och då ramlar "personligheten" ner på andra platser.

Görat

Helgen har varit magnifik. Det går inte att säga något annat när det gäller vädret. Visserligen älskar jag hösten, men att få två dagar med 25 grader varmt och sol så det dånar, då tar man emot och är glad. Vi har jobbat gemensamt i vägföreningen och det var skönt att delta. Även om jag gör annat så trimmar min man våra diken. Jag har jobbat lite i trädgården, tagit det lugnt, druckit kaffe på verandan i linne och korta brallor och bara njutit. Något som vi också gett oss tid till är yogan. Vår yoga som kräver ganska mycket tid, för att vara min träning, så vill jag också ha tiden. Den är tuff när man inte gjort den på några dagar. Padmasana känns som ett straff i första omgången. I andra delen fungerar den fint! Där ser man. Ibland behöver kroppen bara göra helt enkelt. Det är skönt att ta sig tiden, att göra. För utan själva görat blir det ju ingen yoga. Så lätt att tappa ibland, för oss alla tror jag, när man läser om yoga,  tänker på yoga och kanske till och med drömmer om yoga, som jag gör ibland. Men det är ju görat som leder oss vidare.
   Och efter stormen i mitt lilla vattenglass, min blogg, så är jag nu nöjd och glad över att alla tagit sig tid, introverta eller tvärtom. Tack för det och ha en fin vecka!

Vad betyder ensamhet egentligen?

Igår la jag ut det här inlägget nedan. Jag fick kommentarer direkt, sådant gillar jag. Men en människa både kommenterade och mailade och bad mig sedan ta bort mina svar. Och eftersom det är en person jag tycker om så blev jag ledsen. Men jag tog bort våra kommentarer i alla fall, något jag aldrig gjort tidigare.  Jag blev också värderad, något jag fullkomligt avskyr att bli och jag vill absolut inte värdera någon. Jag har sedan fått kommentarer och mail om att det var synd att jag tog bort det. Jag vet inte varför jag blev så ledsen och kände mig elak. För det var verkligen inte min intention. Har läst om och läst om och jag förstår det ärligt talat inte. Men en hel del ligger ju i betraktarens öga. Det kanske vi kan vara överens om? Och som sagt jag skriver ju bara på det jag funderar på och som berör mig. Inget är hugget i sten, man kan ändra sig, man kan få upp ögonen för hur andra tänker. Jag ville bara visa min sida nu när det är mer inne att vara ensam och osocial än som tidigare då det var inne att ha många bollar i luften och aldrig stanna upp. Idag står jag upp lite mer för mig själv och jag begär verkligen inte att någon ska älska och gilla allt jag gör. Bara vi har en hyfsad nivå mot varandra.

Och nu ligger båda inläggen ute. Blogger kan jag inte riktigt hantera. Men hursom, här är det, nästan exakt lika;

Jag har haft en fin jobbvecka. Intensiv men med nya uppgifter och framför allt möten med nya människor. För på andra sidan de ensammas kör står jag. Jag som gillar att vara social. Jag som gillar att möta människor jag faktiskt inte valt men som jag träffar på i tusen olika sammanhang. Där jag måste bjuda till för att se andra, lyssna på andra och ta till mig. Reflektera. Växa lite. Reda ut lite. Jag skulle aldrig ha orkat undervisa så många år på kvällstid om det inte var för att jag gillar människor. Och jag kan ärligt säga att jag kommer ihåg det mesta kring mina elevers kroppar, strävanden och hur de mår och när det hänt saker har jag sett det direkt. För att jag är nyfiken och vill delta i samspelet med andra. Kanske vägleda någon en bit. Jag har arbetskamrater som säger att de inte gör det och därför valt att jobba med datorer. Jag har träffat på många inom sjukvården, som verkligen inte verkar gilla folk. Internet är för övrigt översvämmat av den typen av berättelser.  Men jag gillar sammanhang med andra.
   Ja, vi behöver alla olika mått av ensamhet, men när jag läser hur många det är som inte vill vara sociala, då vet jag med säkerhet att jag mött dessa människor på många ställen, där man faktiskt jobbar i sammanhang med andra. Med tre barn som gått på dagis, i skolan och tränat olika saker på fritiden, så verkar det som de blyga och introverta är i majoritet av att faktiskt jobba med människor. De som inte vill vara sociala. Varför gör man det valet om man egentligen inte vill? När man inte vågar möta föräldrars blick ens?
   Sådant kan jag tänka på när jag också tänker att vara ensam, vad är det egentligen? Vad betyder det? Om man skalar ned det? Att vara sig själv nog? Att bli trött av människor med människor, utom en liten utvald grupp där man är trygg? Att bo ensam mitt ute i skogen och samtidigt lägga upp hundratals bilder och filmer på sig själv för att dela detta ensamma som man hyllar? Det regisserade "samspelet". Nej, jag är verkligen inte ute efter någon, men ni som känner mig vid det här laget, ni vet att jag gillar att tränga in i frågor och tankar som rullar runt i de kanaler jag deltar i. Jag kan ärligt säga att jag bloggar för gemenskap. För dialog. För det är så jag fungerar. Våra barn har alltid hittat jobb, från tidig tonår till extrajobb under studier osv. Vi har peppat dem att arbeta med vad som helst, och det har lärt dem så mycket. Det har lärt dem att bemöta det okända, ovana och att träffa människor som verkar komma från en helt annan del av tillvaron än de själva. Att öppna bubblan att kliva ut ur sin comfort zone, inte bara i sin yogastund, utan i hela tillvaron. Jag tänker också på detta stora som sker nu, flyktingströmmen som bara växer. När man läser siffror som inte går att ta in nästan då tänker jag att vi alla måste delta. På vårt sätt absolut, men kanske öppna dörren till det okända också? Kanske våga bjuda in människor som just nu ingenting har mer än sitt liv? Tänker att vi faktiskt är här på jorden tillsammans. Vi lever så exklusivt när jag bara jämför med det jag sett i Indien. Där kan jag verkligen känna att jag inte är en isolerad ö, utan en bland andra. Ösregnet lugnar sig och jag gör min yoga. Tankarna rullar igen och kanske är jag en jobbig djävul, som alltid ska vända och vrida på allt? För jag tycker inte att ensamhet är det bästa. Jag tycker inte heller att gemenskap och att vara social är det bästa. Jag tycker båda är det. Vi har så lätt för att polarisera idag, vi har också så lätt att diagnostisera, sätta etiketter på det mesta. Det vill jag bort ifrån. Och som den känsliga person jag faktiskt också är så känns det i magen när jag skriver det här , tro mig. Men jag vill vara sann. Jag vill framför allt dela. För jag gillar dialog och det vi gör tillsammans.

Jag backar

Kanske är jag bara tjockskallig. Kanske är jag osedvanligt okänslig i vissa lägen. Jag vet inte. Jag skriver saker som människor reagerar med ledsamhet på. Det är inte min mening. Det har aldrig varit min mening. Jag vill ingen något ont på något sätt. Andra blir glada och känner igen sig själva, någon skriver till mig och undrar var det lysande inlägget tog vägen. Men eftersom jag är som jag är, så tog jag bort det. Självklart är det så att jag skriver utifrån det som jag upplever, det som jag tänker och vad jag funderar över i livet, inte utifrån att jag har någon slags sanning som täcker allt. Vad vet jag egentligen? Vet bara att jag sitter här och är ledsen. Att jag inser att min sort, det är en besvärlig sort. Den som tänker högt för många gånger. Den som säger det som inte passar in riktigt. Jag har tappat vänner på det tidigare. Alla de som älskade min rakhet ända tills jag svarade rakt och ärligt på en fråga. Förbannar min känslighet. Jag backar. Andas. Inser att allt blåser över och det som sticker i mitt hjärta, kanske var något som stack i någon annans hjärta. Vi är mänskliga. Tack och förlåt.

Inlägget är som handlade om ensamhet är borttaget, det tar för mycket energi att vara rädd för att trampa på någons tår, det som är skrivet i bästa välmening, bara för att någon kände igen sig eller fick syn på delar som kanske varit otydliga förut för en själv. Självklart får man tycka och kommentera det man tänker, men att jag bjuder in till rakhet, betyder inte att man får säga vad som helst till mig. Jag vill inte bli värderad. Jag värderar inte. Jag är också mänsklig, jag blir också ledsen.

Förstått att blogger dummar sig igen och att det är svårt att kommentera... Hoppas det löser sig snart!

Vad betyder det egentligen?

Jag har haft en fin jobbvecka. Intensiv men med nya uppgifter och framför allt möten med nya människor. För på andra sidan de ensammas kör står jag. Jag som gillar att vara social. Jag som gillar att möta människor jag faktiskt inte valt men som jag träffar på i tusen olika sammanhang. Där jag måste bjuda till för att se andra, lyssna på andra och ta till mig. Reflektera. Växa lite. Reda ut lite. Jag skulle aldrig ha orkat undervisa så många år på kvällstid om det inte var för att jag gillar människor. Och jag kan ärligt säga att jag kommer ihåg det mesta kring mina elevers kroppar, strävanden och hur de mår och när det hänt saker har jag sett det direkt. För att jag är nyfiken och vill delta i samspelet med andra. Kanske vägleda någon en bit. Jag har arbetskamrater som säger att de inte gör det och därför valt att jobba med datorer. Jag har träffat på många inom sjukvården, som verkligen inte verkar gilla folk. Internet är för övrigt översvämmat av den typen av berättelser.  Men jag gillar sammanhang med andra.   Ja, vi behöver alla olika mått av ensamhet, men när jag läser hur många det är som inte vill vara sociala, då vet jag med säkerhet att jag mött dessa människor på många ställen, där man faktiskt jobbar i sammanhang med andra. Med tre barn som gått på dagis, i skolan och tränat olika saker på fritiden, så verkar det som de blyga och introverta är i majoritet av att faktiskt jobba med människor. De som inte vill vara sociala. Varför gör man det valet om man egentligen inte vill? När man inte vågar möta föräldrars blick ens?
   Sådant kan jag tänka på när jag också tänker att vara ensam, vad är det egentligen? Vad betyder det? Om man skalar ned det? Att vara sig själv nog? Att bli trött av människor med människor, utom en liten utvald grupp där man är trygg? Att bo ensam mitt ute i skogen och samtidigt lägga upp hundratals bilder och filmer på sig själv för att dela detta ensamma som man hyllar? Det regisserade "samspelet". Nej, jag är verkligen inte ute efter någon, men ni som känner mig vid det här laget, ni vet att jag gillar att tränga in i frågor och tankar som rullar runt i de kanaler jag deltar i. Jag kan ärligt säga att jag bloggar för gemenskap. För dialog. För det är så jag fungerar. Våra barn har alltid hittat jobb, från tidig tonår till extrajobb under studier osv. Vi har peppat dem att arbeta med vad som helst, och det har lärt dem så mycket. Det har lärt dem att bemöta det okända, ovana och att träffa människor som verkar komma från en helt annan del av tillvaron än de själva. Att öppna bubblan att kliva ut ur sin comfort zone, inte bara i sin yogastund, utan i hela tillvaron. Jag tänker också på detta stora som sker nu, flyktingströmmen som bara växer. När man läser siffror som inte går att ta in nästan då tänker jag att vi alla måste delta. På vårt sätt absolut, men kanske öppna dörren till det okända också? Kanske våga bjuda in människor som just nu ingenting har mer än sitt liv? Tänker att vi faktiskt är här på jorden tillsammans. Vi lever så exklusivt när jag bara jämför med det jag sett i Indien. Där kan jag verkligen känna att jag inte är en isolerad ö, utan en bland andra. Ösregnet lugnar sig och jag gör min yoga. Tankarna rullar igen och kanske är jag en jobbig djävul, som alltid ska vända och vrida på allt? För jag tycker inte att ensamhet är det bästa. Jag tycker inte heller att gemenskap och att vara social är det bästa. Jag tycker båda är det. Vi har så lätt för att polarisera idag, vi har också så lätt att diagnostisera, sätta etiketter på det mesta. Det vill jag bort ifrån. Och som den känsliga person jag faktiskt också är så känns det i magen när jag skriver det här , tro mig. Men jag vill vara sann. Jag vill framför allt dela. För jag gillar dialog och det vi gör tillsammans.

Beredd och tom

När jag tänker på hur jag har fungerat i stort i mitt liv fram tills nu, så har jag alltid varit beredd. Jag har haft mig själv i något slags stand-by-läge. Tror att det dels hänger ihop med den familj jag växte upp i, saker kunde hända snabbt, oväntade och jobbiga situationer kunde lätt uppstå, dels att jag är känslig, jag "ser" alldeles för mycket ibland och skulle helst slippa det många gånger. Inte bara i nära relationer utan överallt. Det bara är så. Men allt eftersom jag betat av gamla relationer som skavt, hittat delar i mig själv så har det blivit tomt. Så tomt att jag stundtals känt mig mest som ett skal. När jag slentrianmässigt har tänkt, vad är det jag måste tänka på nu, vad kan hända, vad ska jag vara beredd på? Och när det inte finns något måste eller förberedelse av något slag som jag måste göra rent mentalt, då har det ekat inombords. I Shadowyogan pratar man om olika lager, eller skuggor som man släpper och tar sig vidare in till sin kärna. Själva namnet Shadow Yoga härstammar från den 6: e kapitlet i den gamla tantriska avhandlingen The Shiva-Swarodaya. I det här kapitlet med rubriken Yogaof the  Shadow Man behandlas de intrikata manifestationer av the shadow, skuggan och dess betydelse både inom och utanför den mänskliga organismen.
   För att göra det lite mer hanterbart, vi skalar alltså av olika lager, skuggor, layers från vår varelse och upp kommer - tomhet. För mig som har släppt det hela med att vara beredd, hur svårt den än har varit, så uppstår också - tomhet. Zhander skrev till mig att det är ett bra tillstånd, att stanna där, att inte fylla tomheten med rädsla, något som är väldigt vanligt. För att tomheten kan känns nästintill outhärdlig, som om man inte finns. Där är jag nu. Faktiskt. Och att jag återigen har rädslan i min kropp är både jobbigt och intressant. Det är också logiskt på något plan för mig. Så när jag i min kvällsyoga ligger där och gråter av någon slags rädsla som gränsar till skräck, kan jag på något plan observera mig själv, försöka rent mentalt att stärka mig själv och de stunder jag lyckas, så släpper också det onda och rädda.
   Vi är komplexa varelser som består av så mycket som vi inte kan ta på, inte namnge men som i allra högsta grad är verkligt. Jag fortsätter min resa inåt. Jag vet att allt förändras, det är det som får mig att fortsätta och min nyfikenhet på vad som ska komma sedan. Jag försöker välkomna tomheten och stanna där. Det är oerhört svårt, men också det jag har att förhålla mig till. Nu. Känner du igen något av det jag försöker beskriva?

Det är så värt det!

En yogavän, yogalärare och student till Zhander och Emma skrev den här texten nedan för flera år sedan. Det är så otroligt välformulerat kring min egen yogastil, Shadowyoga/Chya Yoga. Det är inget hokus pokus utan ett förberedelsearbete som kan ta år att genomföra, för att ta sig vidare. Själva förberedelsen som vi gärna hoppar över i vårt samhälle idag. När människor vill bli yogalärare utan att ha utövat yoga alls (!) eller drar igång med asanas som de inte har en aning om hur de kommer att påverka oss. Varför har vi så bråttom? För mig som är en snabb person, har detta kultiverande och förberedande varit så värdefullt. Utvecklat mig så mycket på flera plan. Jag tänker på många som jag utövat yoga med och som tränat den här stilen i kanske mer än 10 år men som aldrig kommit till skott att träna för just Zhander och Emma. Tänk vad de har gått miste om! Det går inte att i ord beskriva. Att syssla med något så länge och sedan inte gå vidare. Ja jag vet, alla har sin personliga historia till varför och vilka val vi gör. Men jag kan ändå inte låta bli att tänka på hur de liksom stupat på målsnöret, hur de valde bort och kanske valde andra yogastilar för att yogan kom för nära, började ställa krav på personen, visade på förändringar som måste göras. Åh, jag har sett ganska många som stannat upp. Då kan jag ändå ge mig själv uppskattning, att jag stannat, hängt kvar, gått vidare, gråtit, kämpat och så har nya nivåer öppnat sig. Just nu är jag på väg till något sådant igen och jag vet det, processen kostar, men det är så värt det. Här följer Litas klara ord:

Shadow Yoga

On the subject of Shadow Yoga, I wanted to mention that although we work a lot on the prelude forms in the Shadow Yoga classes, these are meant as the foundation for a traditional Hatha Yoga practice, very true to that described in classic yoga texts. Shadow Yoga isn't a new invention or "mixing" of yoga and other practices, but a systematic approach that allows us to start with simple, practical tools without losing sight of the potential and scope of the traditional Hatha Yoga practice. It includes foundational work, a strategy common to many other disciplines such as traditional martial arts (both South Indian and Chinese/Japanese) and traditional dance. Therefore, Shadow yoga is not mixed with Martial arts, or dance, but does share a respect for creating success through in-depth work, beginning at the beginning.

Sometimes students confuse the preludes and preparatory aspects for the entirety of the Shadow yoga practice. This mistake is made because we spend quite a long time on the preludes, preceding asana or pranayama work.

We are not often given the opportunity as adults to begin with the basics and grow naturally towards a goal, and to spend years on "preparation" is a bit of a foreign concept. However, since many of us are gardeners in the Northwest, I might use the analogy of a garden. To start a new garden, you would need to cultivate the soil with fertilizer or compost, pick the proper time to plant, and observe the location and environment of the garden. Just as we couldn't expect to decide to have a garden one day, and have some tomatoes and flowers the next, yoga practice involves a systematic and attentive dedication, in order to bear fruit. If we plant a seed randomly in dry, unprepared ground, it may not grow, or may grow a spindly, unproductive plant. With thoughtful preparation and patience, as well as research and care, the plants will grow better, just as yoga practice may be more helpful and fruitful with patience, attentiveness, and regular practice.

No need to be daunted, though, by the thought of spending years on the preparatory activities: as you may know from class, the Preludes are useful because of the changes and things they bring to the surface, right from the first day.

As I just recently completed a 3-week course with Zhander Remete, focusing on an important sequence of yoga asanas, I saw the value of preparation, as these familiar asanas took on an entirely different meaning and experience than when I had practiced them 10 or even 5 years ago. (or one year ago) As a student and teacher of this system, I am glad for the faith of students who, with less experience, trust me when I say it's good to try it for some time, get some experience with the practice, and allow it to unfold with time and repetition. 

Lita Batho, Portland

Tycker du det är svårt med den engelska texten så använd ett översättningsverktyg, det kan underlätta.

Svackan

Svackan. Den långa svackan jag befinner mig i. Jag är trött på att vara trött, på att inte känna mig pigg. Försöker med alla medel jag har att tänka annorlunda, meditera, inte fokusera på det som är jobbigt osv osv. Lägga mig i tid. Äta rätt. Skrattar på jobbet. Men kanske kan jag allt det här för väl för jag värjer mig. Kanske är det så att jag efter 15 år av yoga och tusen kurser känner mig mätt på att ha ont. Att tvivel och annat härjar i mitt sinne. Trots att jag gör allt så gott jag kan. Morgonens yoga kastar mig handlöst in i någon slags fulgråt som inte tar slut. Jag är verkligen trött på detta. Så kommer jag ihåg vad en kär yogavän sa till mig i Serbien i våras, - I am a decent person, I try do to everything the best I can, and still I have so much pain and problems. What's the point? Och hur vi kramades länge när hon hade sagt det. För jag kände så väl igen mig. Och idag gör jag det också när jag tänker på det. Försöker tänka på allt som Z har sagt till mig genom åren. Om utveckling, förändring och transformering. Men...
   Min pappa predikade alltid om att inte tycka synd om sig själv, vilken fallgrop det är. Och som jag avskydde när han sa det. Och som det slår mig i tinningen nu. Fler människor än någonsin är på flykt och här sitter jag och ömkar mig. Men jag kan inte hjälpa det, jag lever ju ändå i mig och i mitt liv. Hur gott jag än försöker så känns det som jag är i en återvändsgränd. Jag har svårt att hantera det som jag är i nu när kroppen är mer motvillig än någonsin, hur jag än lirkar. Hur jag vilat och tänkt att det är just det som behövs. Åh. Förlåt för mitt deppiga inlägg, men det är där jag är nu. I en låång svacka.

Otadlig

Castaneda använder ett begrepp som don Juan förespråkar konstant. Otadlighet. Det handlar om att i varje situation i livet, vad det än handlar om, göra sitt bästa. Göra det ultimata och inte ångra något. Det är en rejäl utmaning. En enorm utmaning.
   I min första lägenhet som jag flyttade in i någon månad innan jag fyllde 20 år så var jag en drottning i mitt rike. Jag älskade den lägenhetens varenda centimeter. Jag som aldrig hade haft ett eget rum fick hela 46 kvadratmeter som var mina. MINA. Jag hade ingenting när jag flyttade hemifrån. Jag fick tusen kronor av min föräldrar, det räckte till en säng, ett bord och några lagerhyllor. Ja, jag vet, det är länge sen. Närmare bestämt 1975.  I den nya stora sängen låg jag och läste Castanedas böcker om sin shaman. Hela helgerna. Och det var mycket som faktiskt stannade i mig. Just det här med otadligheten. Samtidigt hittade jag ett citat "Allt som är värt att göras, är värt att göras bra".  På något konstigt sätt har de två delarna varit ett slags grund i mig. Det skapades där och då.Valspråk jag valde och verkligen har försökt leva efter. Därför mår jag inte bra när situationer eller relationer inte blir optimala. För jag vill göra det bästa i varje given situation. Det har varit en logisk slutsats för mig i mitt liv. Om det ändå är värt att göras, vill jag göra det så bra jag kan. Vad det än handlar om. Om det så är att tvätta fönster eller golv. Undervisa i yoga eller vara med en vän. Allt och alla förtjänar min odelade uppmärksamhet. Det kanske också egentligen är därför som jag ibland nästan slagit knut på mig själv för att det ska bli bra. För alla.
   På senare tid har jag funderat på det här och tänkt att jag kanske har varit för sträng mot mig själv. Kanske sett på tillvaron lite snävt. Kanske krävt för mycket. Av mig själv.  Men när jag nu  sträckläst de fyra första böckerna så vet jag att otadlighet inte har något med stränghet eller snävhet att göra. Det är helt enkelt absolut tvärtom. Och jag tänker på något som min lärare sagt; - ibland tycker människor att det du gör är helt galet. De vet inte vad som rör sig i dig. Du kanske upplevs som kompromisslös, men du är bara sann mot dig själv. Ingen annan kan säga vad som är rätt för dig. Och det är ju det jag vill vara. Sann mot mig själv. Så jag tar modet jag har och mailar till någon, pratar med någon annan och berättar var jag står. I min yoga. I min undervisning. I att jag har modet att inte staka ut min väg den här gången. Att inte styras in i något som jag precis valt bort. Jag kan inte kompromissa helt enkelt. Inte med det. Jag är inte beredd att göra avkall. Jag vet att det är rätt även om det svider i mig också. Allt har två sidor. Men otadligheten vill jag ha. Jag strävar vidare, stärkt i mig själv. Av böcker. Av någon annans visdom. Det är ganska fantastiskt ändå.

Läser och läser om

Första boken i serien om don Juan

Kalla nätter och varma dagar, sensommaren levererar bara vackert och jag ligger inne och läser. Läser och läser. Hostar och snyter mig. Och läser. Jag har massor av nya böcker, en hel hög vid nattduksbordet och ändå läser jag om en serie böcker som jag läste för väldigt länge sedan. Antropologen Carlos Castaneda skrev från 60-talet fram till 80-talet en serie böcker om sin tid som lärling hos indianen som var shaman eller trollkarl (det ordet känns så fel men används konsekvent i böckerna) som han kallar don Juan. Jag var 20 år när jag kom i kontakt med böckerna och jag fullkomligt åt dem. Jag snurrade in i den världen och fick många aha-upplevelser av saker jag aldrig kunnat formulera i ord. Drömde och tänkte mycket på dem. Men det var väldigt mycket jag absolut inte hängde med i. I slutet på 80-talet kom det några böcker till och lyckan var stor när de kom. I småbarnsåren som följde tappade jag helt bort dem.
   Längtan till att läsa de här böckerna igen har växt inom mig under sommaren och nu när jag gör det så häpnar jag över kunskapen som delas. Så häpnadsväckande vissa delar känns. "För mig gäller att jag bara kan färdas på stigar som har hjärta, vilken stig som helst bara den har hjärta. Den följer jag och den enda värdiga utmaningen är att följa den i hela dess längd. Och där färdas jag medan jag ser och ser och mister andan." Och i sanning hur mycket jag faktiskt kan relatera till min yoga i själva varseblivningen och hur andliga böckerna egentligen är. Om att leva ett otadligt liv, aldrig hemfalla åt att inte göra allt så gott man kan. Om att söka sin kunskap och kontrollera sin vilja. Hitta in i drömmandet och seendet. Evigheten och uppsåtet. Och som han skriver om centrum på kroppen som sitter under naveln. Exakt det ställe som jag styr mitt andetag ifrån. Och hur han skriver om alla förnimmelser, nivåer och det som inte går att beskriva med ord. Men Castaneda är ju så förtjust i ord, han antecknar hela tiden, det är hans sätt att förhålla sig och att på något sätt försöka hantera det som händer. Och hur tacksam är jag inte för det? Och alla vi som slukat hans ord och gjort dem till klassiker. Han är lärling länge, han avbryter och kommer tillbaka. Hans process är lik de flesta andras som väljer en väg in i något annat. Svårare men ändå rätt. Mycket av det hans mästare lär ut kan jag känna igen hos min egen lärare. Med en annan vokabulär men ändå, det finns mycket likheter. Saker som snuddat vid mig blir tydliga och saker jag längtar till får form och uttryck.
Långt innan spanjorerna kom till Mexiko fanns bland toltekerna märkliga siare, människor kapabla till ofattbara ting. De var den sista länken i en kunskapens kedja som sträckte sig över tusentals år. Så inleder don Juan den sista boken som jag har med de fördjupade lärdomar som Castaneda får ta del av. Lärdomar som handlar om människans olika medvetanden och energifält, om varseblivning och seende, om smygandet och uppsåtet. Boken som kom 1993 Drömmandets konst är slut precis överallt, den har jag tyvärr inte läst. Här kan du läsa en del citat ur de olika böckerna som Peter Lundström sammanställt, flera av dem skulle jag själv ha valt.

Gomukhasana

Jag håller i mina händer i gomukhasana. Men upptäcker att jag håller dem framför kroppen. Så jag flyttar runt mina armar som om de vore hur flexibla som helst. Framför kroppen, bakom kroppen. Den högra armen som jag jobbar med att få upp, den glider upp längs ryggen. Så vaknar jag med ett ryck. Jag ligger lite lätt däckad i mitt sovrum och önskar jag var ute mitt i solskenet. Är förkyld och skrovlig. Längtar mig blå efter att yoga. Och när jag inte kan det när jag är sjuk så drömmer jag alltid att jag gör det. Jag drömmer väldigt ofta att jag gör asanas som jag inte får till när jag är vaken. Jag berättade det för min lärare en gång och skrattade när jag sa det. Han log och sa med allvarlig röst - that is very good! First you dream it, then you do it. Och det har jag tagit fasta på. Men jag kan inte styra vad jag ska drömma om för positioner, de uppträder bara i min kropp i alla möjliga tänkbara scenarios. Förr kunde drömmarna vara väldigt rikt broderade. Nu drömmer jag bara om just den yogarörelsen som jag liksom får till mig. Det är så fint på något vis. Som om jag peppar mig själv, från mig själv. I drömmen som jag vaknade av tidigt i morse när dimman steg ur ängen så höll jag mina händer om handlederna. Det har ännu inte hänt när jag yogar. Men snart så kanske jag är där :)

Drömmer du om din yoga? Eller om andra aktiviteter?

Bilden är på min man som gör gomukhasana, ur min bok En aning om yoga

Ingen andlig krigare idag

Hes och skrovlig. Kraftlös. Fattar ingenting. Ibland känns det som jag inte kan någonting. Ibland känns det som jag överreagerar på allt. Jag är moloken och låg. Trött och trött. Vad hände med min sköna sinnesfrid? Åker på barnbarnets kalas och äter tårta. Får ont i magen och lägger mig i soffan när jag kommer hem. Jag är som om jag vore på besök i mig själv just nu och det är inget som stämmer. Det är som om något är trögt och svåröppnat. Som om allt vore för stort eller för smått. Tankarna rör sig i en dammig spiral och jag längtar efter frost. Den svettiga värmen och fuktiga gräsmattan är inte min sinnesros väder. Jag känner mig bortskämd och tråkig. Jag vill yoga men orkar inte. Det känns som om jag aldrig mer kommer att göra någon yoga värd namnet. Efter 15 år känns det som jag ingenting kan. Ingenting vet om yoga. Jag är tom. Innehållslös och som ett skal. Det ha regnat hela natten och jag är bara vresig. Imorgon är en annan dag. Tar en halstablett med svidande ingefära och intalar mig själv att jag vill leva som en krigare. Den andliga krigare jag vill vara. Som idag känns som en suddig tanke och inget verkligt. Har mår du idag?

"Bara pengar"

Följer med i rapporteringarna kring flyktingarna. Ler för mig själv när jag läser att Österrike öppnar gränsen och att väldigt många ungrare, som inte delar sin högerextremistiska regerings åsikter och beslut, har hjälpt människorna som traskat den långa vägen bland bilarna på motorvägen mot Österrike. Det finns faktiskt så mycket godhet. Samtidigt tror jag att vi tänker att vi inte bara vill ge pengar. Att det för vår egen del handlar om att ge av något från oss själva, om ni förstår hur jag menar. Så läser jag i min FB-grupp som bytt namn till Örebro hjälper flyktingar att det inte går att skicka mer saker till Stockholm för att engagemanget är så stort. Så stort. Läser också ett klokt inlägg från en kvinna som heter Sara och som tydligen arbetat för internationella Röda Korset och verkar kunnig och erfaren. Jag delar en snutt ur hennes text här:

"Barn har dött i min famn, inte av sjukdomar som är avancerade eller i brist på intensivvård. De dog för att rent vatten eller ett läkemedel som kostar tre kronor inte fanns. Barn dör lätt av infektioner och av feber när det inte finns paracetamol, skugga eller rent vatten. De här barnen behövde inte nya skor eller nallebjörnar. Det fanns containrar med det. De behövde läkemedel och hälsovård av säker kvalitet.
Det finns inget värre än att behöva se att omvärlden ville bry sig, men inte kunde bemöda bry sig på hjälpmottagarens villkor.
Till den som "har allt" kan man ge lite vadsomhelst. Till den som inget har, handlar valen om liv eller död. Var snäll och respektera att humanitär hjälp är en profession med många underkategorier av specialister.
Engagera er. Men gör det på de drabbades villkor. TACK för att ni är medmänniskor."

Och det är ju förstås så. Vi kan ju inte hjälparbete även om vi vill hjälpa. Sara rekommenderar befintliga organisationer som Röda Korset, UNHCR och UNICEF. För även om det för oss känns som "bara pengar" så är det just det som förmodligen ger mest i det här läget. Hon skriver att hon sett berg av kläder och skor blockera terminaler för båtar och flyg. Och då inser jag. Att den viljan till att hjälpa som jag och så många andra känner nu, den måste kanaliseras. Vi skickar inga kläder. Däremot lite mer pengar. Vi ska gå på ett informationsmöte om någon vecka här i stan för hur man kan hjälpa människor när de väl är här. Jag och min man har arbetat som volontärer med samtal för unga i kyrkans regi. Det är ju också en gammal hjälporganisation, om man får säga så. Jag ska bli volontär. Jag vill hjälpa till i vardagen när jag har tid och möjlighet. Det tror jag på. Samtidigt tänker jag på att hela Europa rustar sig för att hjälpa. Det tar vi fasta på eller hur?

Kan det bli mer yoga än så här?

Finns det någon som inte har drabbats av bilden på den lilla pojken som ligger på en strand med sina smala ben och små skor? Jag började gråta direkt jag såg den. Kanske för att vissa bilder talar mer till oss, kanske för att det någonstans är lättare att relatera till sig själv? Jag vet inte. Jag vet bara att nu när de som är på flykt är fler än någonsin, någon skrev att vi är i närheten av andra världskriget. Jag vet faktiskt också att de allra flesta vill hjälpa. Igår samlade Röda Korset in 2 miljoner. Igår! Alltså på en dag. I Sverige. Vi är trots allt en hjälpande nation, vad än brunskjortorna gör. Och att Vi gör vad vi kan har samlat in 5 miljoner. Det gör mig någonstans mitt i allt elände och hemskheter ändå förhoppningsfull. Att vi vill och att människor tar initiativ. Kan det bli mer yoga än så här? Att sträcka ut handen och ge. Av vårt överflöd. För det har vi faktiskt. I den lokala gruppen av Vi gör vad vi kan så ska vi lämna det vi har. Jag har ju massor av yogamattor sedan min studio, det är faktiskt något de efterfrågat för människor att sova på. De från Örebro reser till Stockholm och de därifrån  kommer att resa ner till ön Lesbos i Grekland. Hemma har vi filtar, varma tröjor (vi behöver inte alla vi har) vår dotter har samlat ihop barnkläder som hennes barn vuxit ur och vi ska köpa hygienartiklar som schampo och tvål. Jag ska även titta över mina skor. På något vis känns det skönt att göra något lite mer handfast än att skänka pengar även om det självklart måste fortsätta. Hur hjälper du? Har du något tips?

Bilden är lånad från Facebook Vi gör vad vi kan