måndag 19 januari 2015

Långsamhetens lov

Bild från min yogastudio Stillastund
Med gårddagens yoga i kroppen känner jag mig oövervinnerlig. Helt enkelt. Njuter av den känslan så länge den varar och inser med klarsyn att långsamhetens lov är det som måste tala. I min yoga. I mig. Jag har sprungit så fort, hunnit så mycket, bockat av saker tidigare i mitt liv. Men inte alltid varit med med hela mig. Och de skador jag haft och problem jag tacklats med har gett mig ett större perspektiv på vad som egentligen är viktigt. Och varför jag gör saker. Det är inte något fel alls i att vara snabb. Men ibland  behöver man det som känns som helt tvärtom för att bli hel. Om ni förstår? Och i vårt samhälle premieras snabbt och fort. För att inte tala om alla dessa tävlingsformer inom idrott och annat, men främst sport, där man ska tävla och det ska gå fort. Cross fit, ojoj så många som älskar det. Ojojoj så många som skadat sig i det. Just för tävlingsmomentet tror jag. Tror min PT. Eller som han sa; - det är en ypperlig tävlingsform men ingen träningsform. För när man ska göra fort är det inte säkert att man gör rätt. Och ja, vår son som blir 25 har tränat det ganska mycket och nästintill slitit sönder sig. Tillsammans med sina vänner. De har tagit med sig moment från CF men också slutat med själva tävlingsdelen. Att varje träning tävla mot andra, det är något skevt i det, i mina ögon. Och jag har varit sugen många gånger men sedan insett att det verkligen inte är något som jag överhuvud taget ska ge mig i kast med. För jag behöver det långsamma. När jag stillnar ner, kan jag också vara snabb när det behövs. Snabb i tanken utan något som skymmer. Snabb i handling när det behövs. Men i min yoga... Där har jag verkligen fått sakta ner, gjort få asanas, hittat tillbaka till mig själv efter Indien och jag tackar min lärare. Som fått mig att stanna upp på ett allvarsamt men omhändertagande sätt. Jag vill också säga att jag inte ångrar något, min stig är min och den ser ut så här och man behöver gå sina "strider" med sig själv och hitta vad som är rätt. Det finns ingen snabbhet i det, det finns bara att göra. Och ibland vänta. Och som det har krypit i min kropp när jag suttit i något som inte är odelat positivt. Mina sittande asanas, som jag har arbetat med i flera år och nu tycker jag om dem. Långsamheten är det jag behövt mer av i mitt liv.

8 kommentarer:

  1. Du vet ju att jag är så med dej i detta. Hur långsamheten fått mera plats även i mitt liv, trots allt. Det är som att äntligen hinna med sig själv, ävenom det går snabbt ibland. Tror på det som sägs "så själen ska hinna ifatt".
    Jag sneglar nyfiket på crossfit, men vet av hela mitt hjärta att det inte är något för mej. Jo, övningarna och konceptet, men absolut inte momentet "på tid". Därför känns min kärlek till styrkelyftningen självklar, där får jag godbitarna, men får jobba i min egen takt, perfekt!
    Kram och Sat Nam!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja Nina jag vet att både du och jag behöver det långsamma ibland. Och du som också hittat din styrketräning och lyft. Så rätt. Varm kram och Sat Nam ❤️️

      Radera
  2. Långsamhet - hinna andas... Så många, inklusive jag själv, som behöver få in mer av den varan i livet. Och så jobbigt det är när andetaget liksom fastnar, inte kommer ner ända ner i botten, för att kroppen är låst av lång tids stress. Var hos min naprapat idag och plötsligt kan jag stå igen, gå igen, andas igen, och det är helt underbart!

    Crossfit och tabata - det är så inne nu sedan ett par år, men jag har faktiskt inte alls känt mig lockad av att prova. Just p.g.a. skaderisken. Det där att göra så många upprepningar av något tungt på så kort som möjligt, det är liksom bäddat för att man ska göra fel. Och det är inte alltid bara att "göra om, göra rätt" om kroppen har skadats, utan det kan krävas långa omvägar för att nå tillbaks till utgångsläget. Om du förstår vad jag menar. Klok PT du har!
    Kram!

    SvaraRadera
  3. Ja Josefine, jag tror du har helt rött om CF. Tror också att många fått en gemenskap i att slita "för varandra" att man liksom kör över sig själv och sin kropp.
    Skönt att du får plats med andetaget i hela dig. Snart ses vi! Kram kram

    SvaraRadera
  4. Det är det där tävlandet som fick mig att sluta, till och med med yogan en period.
    Klarar inte av att jämföra mig eller att bli jämförd med.
    Sneglande blickar, coola kläder, eller blinkande vattenflaskor.
    Det blir bara yta, kamp och bekräftelse,

    Inte en resa inåt för att läka, växa och hitta djupare i sig själv.
    För mig är det så, för någon annan så är det något annat=))
    Det beror ju på varför man gör det kanske, olika syften.

    Mjuk fin dag till dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så har jag också upplevt det i yogan tyvärr. Inte nu men tidigare. Man får hitta sammanhang där det är annorlunda och låta de som vill tävla. Fin dag önskar jag dig också!

      Radera
  5. Ytans diktatur!
    Kan inte säga annat att jag är så innerligt trött på gym, crosfit eller vad senaste fluga ön kan heta. Städade min gymväska förut och insåg att jag har haft träningskort på så gott som alla gym i stan. Varför. Varför har jag bytt så ofta? Jo, inget gym har har haft personal som hängivet velat lära ut maskiner eller teknik för att lyfta rätt och rakt. Jag har sett dem svassa förbi någon människa som sitter och tokrycker fel, funderat ibland om det är en tanke att det oftast finns en eller två massörer eller andra behandlare knutna till gymmet. På inget gym har jag sett någon personal stanna upp och förklara eller visa någon till rätta, här spelar könet ingen roll, alla har varit lika dåliga. Varför, det svaret har jag inte, men jag tänker att det är inte där som pedagoger för att de älskar att undervisa och visa hur den rätta vägen ser ut, som du gör.
    Crosfit var snäppet sämre än Friskis och Svettis i det avseendet. Det trodde jag inte var möjligt men efter att ha tränat där ett tag så inser jag det. Jag tränade crosfit på egna villkor och efter eget huvud men fick hela tiden en massa rop och uppmuntran att ta i hårdare och mer. Det hade varit bättre om någon stått i kollat hur mina knän och sätesmuskler förhöll sig i squat istället. Trots att jag tränat hela livet och trots en motions och testledarutbildning från Bosön så tar kroppen genvägen när den är trött och börjar kompensera och helt självklar satt skadan där i ljumsken. Jag ler lite skadeglatt för mig själv i mitt stundom så svarta hjärta när jag ser ägaren linka fram i bandagering och den anställde f.d elitsoldaten numera knappt kan ta sig över gatan till Ica, på hans gång ser det ut som han har skadat sig i ljumsken. Förvånad, nej.
    Stå på dig, Annika. Din röst behövs
    Robert K

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, så många dåliga erfarenheter, skönt att du lämnat gymsvängen. Och det du berättar om CF, har hört alldeles för mycket liknande historier och hur folk lyfter på sig diskbråck till och med utan att fatta hur fel det är. Ändå liksom glada i att de tog i. Hur sjuk är världen? Tack för din kommentar, som alltid tar du det hela vidare!

      Radera