tisdag 27 maj 2014

Vågar du vara anständig?

Jag kan inte hoppa över det. Jag kan inte låta bli att skriva om det. Mörkret som lagt en våt äcklig filt över Europa. De högerextrema krafterna som är igång. Krafter för ett mörkblått/brunt tankesätt där vi alla värderas olika. Jag fick en chock, som resten av världen, när EU-parlamentsvalet blev klart. Och än mer blir det tydligt att det där med att bara sköta sig själv inte är en hållbar väg. Ja jag vill självklart må bra och trivas med mig själv, men min egen utveckling kan ju inte bara spana in min egen navel och sedan räcker det med det. Medan människor far illa och diskrimineras och förföljs och värre än så. Det går inte. Att leva yogiskt är för mig att jag försöker vara en god medmänniska, att jag också vågar yttra mig när någon säger något nedsättande om andra. Att jag faktiskt står upp för ett människovärde i det lilla formatet också. Att jag faktiskt tagit jobbiga diskussioner med släktingar om invandrare. Att jag frågat vad människor menat när de uttryckt sig klumpigt i mina ögon. Jag tycker alla förtjänar att få en chans att verkligen säga det de  menar för ibland kanske man drar för många slutsatser.
    För många år sedan var jag på en kräftskiva där en man högt och ljudligt sa -men svarta människor är ju latare än vita, det säger de ju själva till och med. Jag kände pulsen slå i halsen och föll nästan baklänges. Men de flesta fortsatte äta och hörde kanske inte ens vad han sa. Jag sträckte på mig och ropade ganska högt till honom tvärs över bordet - ursäkta, jag hörde inte vad du sa, kan du säga om det? Och människan säger det en gång till. En gång till! Trodde att världen på något vis stannade vid hans infantila yttrande. Men nej. Och där och då tog jag fajten. Och fick höra sedan att jag förstört en kräftskiva för att det blev så dålig stämning. Men det bjuder jag på.
   Kanske måste vi våga det lite mer, framför allt de som aldrig säger något men som tycker något. Hur ska vi få ett anständigt samhälle om vi inte tar ställning? För. Och emot. Jag gör det. Jag hoppas att du också står för dina åsikter när det kommer till vardagen. Att vi alla känner att vi kan se oss i spegeln och gilla det vi ser. Inte bara utifrån hur kroppen är formad eller hur mycket vi mediterar. Att det inte räcker med att syssla med sig själv. Vi är ju här tillsammans. Vågar du  vara anständig?

11 kommentarer:

  1. Återigen känner jag igen mig i dig. Sambon och jag var bjudna på en fin middag med en engelsk f.d. militär som bott många år i Somalia. Utan att darra på manschetten hävdade han som det naturligaste i världen att somaliska män luktar illa fast de somaliska kvinnorna var jättebra på att...ja, du förstår kanske. Vi höll på att dö. Sambon rök ihop med honom och det slutade med att vi åkte hem. Vi kunde inte vara kvar i samma hus som idioten. Efteråt fick även vi höra att allt var min sambos fel, och han hade förstört middagen... Värdfolket menade på att den gamle generalen eller vad han nu var var en JÄTTEFIN man. Håhåjaja... Behöver jag säga att vi avslutade bekantskapen med dem?
    Carina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Varför visste jag att om någon skulle kommentera så skulle det vara du :) Tack för att du delade din historia och vilken avskyvärd inställning till andra människor, det är just det där jag menar, att i vardagen, hur lätt det kan vara att inte säga något. Att inte stå upp för det man egentligen tror på. Heja oss!

      Radera
  2. Jag tror att du trampar på en öm tå nu. Det är så många som vill vara hyggliga men som aldrig säger någonting. Men jag håller helt med dej, vi måste våga säga var vi står!
    Anneli

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja vi måste faktiskt det. Men när jag skriver om den här typen av ämnen så faller alltid kommentarsantalet, det är helt enkelt så att det är lika många som läser men färre som vill säga något i frågan! Tack för att du skrev!

      Radera
  3. Jag kan förstå att man tycker att "svarta är latare", och att "de säger det själva". En svenskboende afgan sade i en intervju att i hans hemland arbetar man så mycket som möjligt om man är sin egen, men så lite som möjligt om man är anställd.
    Men efter ett långt arbetsliv, då jag nästan gick in i väggen, inser jag att han/de har rätt. Varför har jag slagit knut på mig själv för att min chef ska få sin lön? Han gjorde inget för att underlätta utan drog fördel av min nit... Så nu föröker jag bli mer som afganer och vissa afrikaner - sätta mig själv först och inte slita ut mig.
    Vi är olika i olika kulturer. Men vi kan ju lära av varandra och se att "de andra" kanske ibland gör saker och ting bättre än vi?
    (Men jag vill inte lära av min snälle granne från Togo, som har två jobb för att försörja sin familj. För jag är latare än honom ;-))
    Ann

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hm Ann, jag känner att du blandar äpplen och päron. Att rent kulturellt ha en viss syn är en sak, men om en svensk säger något så betyder inte det att alla svenskar tycker så. Min poäng är att det inte kan vara utsidan som avgör en människas värde, vi är alla lika mycket värda. Det som den här mannen sa på kräftskivan jag var på handlade om USA, han hade precis kommit hem därifrån. När jag reste i USA på 70-talet sa de flesta jag träffade att de som bodde i slummen var människor utan ambitioner... Och att svarta helt enkelt inte ville jobba. Kanske dumt att dra ut en mening ur sin kontext men jag tror precis som du att alla kan lära av varandra men vi ska inte värdera varandra utifrån färg, etnicitet eller ursprung. Hoppas vi menar samma och det tror jag!

      Radera
    2. Och för att förtydliga mig, naturligtvis tyckte inte alla amerikaner det som jag hörde :)

      Radera
  4. Jag får hög puls både av det du berättar om den där kräftskivan samt den ovanstående kommentaren. *gud-i-himlen-liksom*.
    Exakt som du gjorde Annika borde alla göra, "säg det där tydligt". För har man rasistiska åsikter vill jag gärna veta det för att först argumentera, men också för att sluta umgås för det går inte, jag kan bara inte se och höra på när någon liksom knusslar ihop en annan människa till ett intet och ingen säger emot. Som mamma till ett barn med funktionsskillnad vars far är från ex-jugoslavien, min nuvarande man är arabisk, muslim, så känns det som om jag prickar in alla områden där man kan bli diskriminerad. "Hur gör du Monika för att motverka onda krafter?" "Jag bara vaknar och lever mitt liv med mina människor, det är mitt bästa bidrag". Skämt åsido, jag har varit i många heta diskussioner genom tiderna, men med ålder och viss tilltagande visdom försöker jag föra samtalen om allas lika värde på ett mer sansat sätt, just för att jag inte vill skapa än mer aggressivitet utan nå fram med en sorts vänlighet, mänsklighet. Naturligtvis går inte det med alla, långtifrån, men jag gör hela tiden mitt bästa. Och som jag nämnt här en gång tidigare, bättre att ha lite röda rosor på kinderna för att man "förstört" en kräftskiva eller något liknande genom att vara anständig än att ha den sortens skamliga fläckar som kan uppstå när man borde stått upp för sina medmänniskor, men v-a-l-d-e att i-n-t-e göra det. Kram till dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Monika, tack för din långa kommentar. Såg den först nu. Och jag försöker som du, anständigt och vänligt men det funkar inte alltid. Men något måste man helt enkelt göra. Annars är man en liten lort som Astrid Lindgren sa ;) Kram på dig!

      Radera
  5. Viss ska man reagera, men det är inte alltidså lätt, ibland blir man så paff att man tappar målföret Ett bra tips har jag fått från en bok jag nyss läst (Caitlin Moran; Konsten att vara kvinna -rekommenderas!). Där gällde det sexism, men jag tror att det går att applicera på all slags -ism. Hon föreslår att man kallar det ohövlighet i stället.

    Jag citerar direkt ur boken (sid 138):

    -När en kvinna hajar till, skakar på huvudet som Colombo och säger: "Ursäkta, men det där lät faktiskt lite ... oartigt" så skyndar sig de flesta män att be om ursäkt. För inte ens den mest inpiskade fanatiker kan värja sig om han blir anklagad för att helt enkelt vara ohövlig -

    Jag hoppas komma ihåg och använda den kommentaren när det behövs!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Älskar också den boken! Och precis du fastnade för där gillade jag också :) Och precis som du säger så tappar man målföret ibland. På den här omtalade kräftskivan var min man med, han sa att han inte ens hann reagerar förrän jag var igång. Vi är också olika snabba. Jag ska också spara din kommentar. Tack!

      Radera