lördag 24 maj 2014

Övergången

Jag vill vara glad och följsam i min kropp, jag vill hoppa upp och göra min yoga utan ansträngning men ändå känna ett skönt flow och energin rusa runt. Just nu är det mest uppförsbacke. Helt enkelt. Jag vill inte vara negativ och klaga. Jag vill inte följa med i känslan av otillräcklighet i mig, jag vill inte dras med i något som bara är snurr på ytan. Jag har yogan och vem är jag att inte fortsätta när vägen lutar uppåt en stund? När jag är genomsvettig och less, undrar över saker som jag inte gjort på väldigt länge efter min morgonyoga så känns det segt. Ni vet. Tillkortakommanden. Ibland kan ett citat hjälpa mig väldigt mycket, det låter banalt men om orden är just de jag behöver så hjälper de. Faktiskt. Läste på en yogaväns logg igår:

Kita bhramari Nyaya:
At some point while in the cocoon a caterpillar ceases to be a caterpillar before it becomes a butterfly, and this is what happens during sadhana. Only very rarely while individuals are being transformed will they know how the transformation is actually proceeding; they simply don't have an adequate perspective on the process to know what is going on


På kursen i somras sa min lärare att jag är i en övergångsprocess. Saker, tillstånd flyttar runt i mig och jag fick nya övningar lite då och då under de veckorna. Just för detta. Jag är i den åldern. Jag är i det stadiet i livet. Jag får ta emot och hantera. Inget mer än så.  Det jag vet är att det pågår något i mig. Som inte går att sätta ord på. Ett slags sökande inombords som jag inte riktigt styr. Och i kroppen och så byter det plats. Eller hur jag ska uttrycka mig.  Hoppas ni förstår vad jag försöker säga. Zhander sa också att det kan ta flera år, och det är bara att gilla läget. För annat har också hänt. Den envisa hostan lämnade jag i Kroatien. Den som jag nästan glömt bort nu för att annat händer. Mina squats förbättras och jag orkar mer, jag går inte av i ljumsken. Jag är starkare. Över lag. I mig och i mitt sinne. Dippen just nu, den får jag helt enkelt ta emot. Men du vet - jag väntar sååå på att bli en fjäril!

4 kommentarer:

  1. Uppförsbackarna är alltid tuffa, och det får de vara. Man kan inte vara så himla käck och positiv, klok och insiktsfull jämt. Ibland måste man få gnälla, deppa, misströsta. Grejen är att inte fastna i det. Och rätt som det är så vänder det. Det vet du ju, bara det att man glömmer bort det ibland. Och innan ett stort utvecklingssteg skakar det alltid omkring en, tillvaron känns bräcklig och skör. Helt plötsligt ifrågasätter man det man egentligen vet är sant, känslan av meningslöshet griper omkring sig. Man andas, tar ett steg i taget, en dag i taget. En dag när man vaknar har det lättat. Då har du blivit en fjäril :)
    Kram Carina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh Carina, vilken tröst dina ord ger mig idag! Tack! Kramar

      Radera
  2. Kanske attt man ska ta det lugnt ett tag när det tar emot? Ligga lite lågt? Som i löpning - vissa dagar vill inte kroppen och då får man springa långsammare eller till och med promenera en bit.
    Eller är det latmasken i mig som talar?:-)
    För att se det i ett ko-perspektiv - man äter och äter händelser och intryck. Men för att kunna idissla allt, behöver man stanna upp och sluta äta ett tag.
    Ann

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har rätt, ibland måste man stanna upp och ta det varligt. Tror inte det är latmasken :) Tack för dina ord!

      Radera