onsdag 19 februari 2014

Både snabb och långsam

Insikter som stiger inombords när man ber om dem. Förklaringar för mig själv över hur jag fungerar och vad jag vet om det. Jag är både snabb och långsam. I min meditation igår steg en glasklar insikt upp. När det är tyst och blankt i mitt sinne, då landar det jag behöver. Som en delfin som klyver vattenytan och gör en volt. Jag är både snabb och långsam. Helt enkelt. Inte bara en sak. Jag är snabb i tanken, förstår sammanhang och komplexa grundproblem direkt. Det är helt enkelt så jag är. Älskar kluriga utmaningar. Gillar att skriva prov, har alltid gjort det. Kastat mig över olika tester. Inte bättre än någon, det är bara så jag är. Det som också blivit sporrat och triggat under hela min skoltid. Bäst i klassen...
   Men jag är långsam i kroppen. Ofta behöver jag tid till att landa i vad det är jag ska göra. Jag gillar att dansa och åka skidor. Men avskyr att springa. Har gjort det i hela mitt liv. Och för första gången så omfamnar jag den delen av mig själv också. Jag behöver inte tvinga mig till något. Alla har sin väg att gå. Älskar skogen och allt som den ger. Men jag vill gå, inte rusa fram. Gillar att promenera i stan, strosa flera mil i en ny storstad till exempel. Då behöver jag långsamheten för att tillgodogöra mig precis det som jag söker. Eller hur jag ska säga. Gillar att simma, men med långsamma simtag, klyva vattenytan och inte hetsa. När jag simtränade under 6 långa år som barn så simmade jag tills jag blev svettig. Det skulle jag aldrig förmå mig att göra idag. Men då simmade vi för att bli snabbare och uthålligare. Hela tiden. Och ja, ibland simmade jag tills jag kräktes. Bra sa min tränare då. Hmm, det är länge sen och det är jag glad för. Men den erfarenheten visar mig faktiskt också att jag kört över mig redan som barn. Med en påhejande vuxenvärld.
   Vi är alla båda delarna, jag är övertygad om det. Egentligen blir det enklare att förstå om vi talar utifrån ayurvedan, när man ser vad som är dominant var i vår varelse. För ingen är helgjuten, alla är sammansatta av de olika doshorna, temperamenten eller hur vi ska kalla beståndsdelarna. Och i vårt prestationsinriktade samhälle så är det lätt att det snabba, det tävlingsinriktade kliver fram först. Ibland kliver man till och med över sig för att vara snabb. Duktig. Eller vad vi vill kalla det. Jag har ingen synpunkt på någon annan än mig själv. Alla får göra det som gagnar dem. Men i yogan möter jag ofta den här inställningen av att man snabbt vill vidare. Quick fix. Hur lång tid ska det här egentligen ta? Jag har själv varit där inombords och vet att man behöver hitta vad som är viktigt för en själv och faktiskt också hur man fungerar. När man titta in i sig och vågar omfamna de olika delarna. När inte intellektet är det som är viktigast. När inte den snabba kroppen är det som är viktigast. Nej båda delarna. Snabbt och långsamt. Jag hoppas du förstår vad jag försöker säga? Att du kan känna samma saker inom dig, fast det handlar om annat. Att du kan omfamna det som inte handlar om prestation eller tävling, bara det som handlar om hur just du fungerar. I sinnet. I kroppen. Hur är du?
  

16 kommentarer:

  1. Åh tack för givande läsning Annika! Du sätter verkligen fingret på något. JA! Vi är alla olika. Vi fungerar olika. Vi orkar olika. Vi har olika livsuppgifter. Vi är snabba och vi är långsamma. Jag tycker inte heller om att springa, men som jag kämpat emot detta hela livet. Jag har försökt och försökt och inte riktigt tagit till mig varför löparskorna alltid blir stående på hyllan varje gång. Jag tycker om att promenera. Punkt slut! Idag kan jag acceptera det och jag känner mig inte heller begränsad. Visst undrar jag ofta hur man får den där sprudlande energin alla löparfanatiker (förlåt mig för uttrycket) verkar få av sin löpträning. Samtidigt vet jag att jag aldrig kommer dithän att jag kommer att ta reda på det. Jag ska helt enkelt inte anstränga mig för mycket. Lugnt är bäst. Yoga, promenader, en stilla simtur i spapoolen.
    Återigen - det är så otroligt viktigt att våga blicka inåt och lyssna till vad just din kropp säger dig. Man måste inte tävla bara för att alla andra gör det. Risken blir bara att du hamnar i graven för tidigt. Dessutom är det riktigt trist att försöka passa in i samma mall som alla andra.
    Kram på dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skönt att vi är flera :) Jag har också till slut accepterat att jag är av den sorten som helt enkelt inte vill springa. Kram och tack för dina rader!

      Radera
  2. Tungt. Jag tror jag behöver läsa det här flera gånger för att jag riktigt ska förstå det stora i dina ord. Det finns viktiga besked på flera plan i din text. Jag har kamrater som rusar fram i skidspår och i skogen och i karriären. Högre, snabbare, längre, starkare. Och jag känner att vi mer och mer går åt olika håll. Jag är på ett plan mer som du, jag vill färdas långsamt, i skidspåret och hellre bil än flyg.
    Tack.
    Robert K

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för dina rader Robert! Skönt att du hittar något i min text. Jag tror att det rusas alldeles för mycket idag. Har haft en chef som uppmärksammade en kollegas bedrift i Vasaloppet, men brydde sig inte om någon annan bedrift alls här på jobbet... Har också läst om de nya cheferna, de som nästan "hetsar" sin personal till olika lopp och utmaningar. Sedan kan man ju älska att springa snabbt och långt och inget fel i det, men det viktiga är att vi hittar just det som vi själva är designade för. Och även vågar hamna "utanför" det som är trendigt just nu :)

      Radera
  3. Du lyfter något som jag har tänkt och pratat om en del de senaste dagarna. Senast igår pratade jag om på min yogaklass att vi behöver träna oss på att vara långsamma, göra saker långsamt, dagens samhälle prisar ofta det snabba, effektiva att prestera. Jag har alltid upplevt mig som ganska snabb, men jämför jag med en kollega är jag långsam som en snigel. Jag är nog precis som du snabb i att läsa, prata, skriva men långsam i kroppen, går hellre sakta än springer fort. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skönt att läsa, ja det är premierat i samhället, den här snabbheten, viktigt att få vara långsam både i kropp och tanke ibland. Kram och tack för dina rader!

      Radera
  4. Jag har försökt mig på att springa några gånger men nej, det är inget för mig. Sedan jag fick problem med ryggen är löpning absolut inget alternativ. Du ska vara tränad för att din kropp ska orka springa, tror inte det är bra att börja träna löpning bara sådär, du måste ha lite styrka och kondition innan du ger dig ut i spåret helt otränad som så många gör.
    Powerwalk gillar jag och det blir det dagligen när man ha en greyhound vid sin sida. Har även en crosstrainer som jag tycker är himla bra träning för hela kroppen, mjukt och skonsamt för ryggen. Och så har ju då yogan kommit in i mitt liv till min stora förtjusning, det är häftigt.

    Jag undrar; du som också började sent med yogan, hur ofta tränade du i början och när upptäckte du att du blev smidigare i kroppen?

    Ha en skön kväll!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag ska säga att jag verkligen gett löpningen många chanser. När mellanbarnet var 9-10 år började vi springa, 3 morgnar i veckan. Vi var noggranna och tog det lugnt, sprang någon minut först och så ökade vi på. Gick och sprang växelvis. Efter ett halvår sprang hon som en hind, hos mig fanns samma mostånd....
      Jag började min yoga med en gång i veckan i flera år. Det var nog, det var så omvälvande och det hände så otroligt mycket inombords. Sedan ökade jag på till några gånger i veckan och så vidare. Kan inte säga säkert när jag tyckte jag blev smidigare, svårt att ge någon tidsangivelse och allt hängde liksom ihop. Men efter 6 år kände jag mig på topp men då fick jag mina diskbråck. osv. osv. Många omstarter och så där. Du får läsa min bok :)

      Radera
  5. Spännande tankar hos dig som vanligt. Jag har alltid varit snabb, gått och pratat fort, varit snabbast, "vunnit tävlingen". Men efter att livet sa stopp försöker jag leva på ett annat sätt och Johanna Alvin som bloggar har ett mantra jag gillar: You speed up by slowing down". Problemet som jag upplever det nu, är när resten av världen inte lever så, utan där allt ska gå fort. Beslut ska tas snabbt, man måste hänga med. Systemet är anpassat efter det och ibland upplevs man som krånglig när man behöver låta det ta tid.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Samma här. Men tycker som du att allt går för snabbt just nu.Nästan. Tempot är mycket tuffare både i jobbet och på fritiden. Man får lov att våga vara krånlgig! Kram

      Radera
    2. Nu äntligen fick jag tid att sätta mig och beställa din bok. Åh, så spännande det ska bli när den kommer!

      Radera
    3. Hoppas så att du tycker den är läsvärd. Kram <3

      Radera
  6. Jag har levt väldigt snabbt jämt och problemlösare som jag är men aldrig varit någon idrottstjej. När yogan kom in i mitt liv för snart 10 år sedan då blev sökande ännu starkare mot det lugnare tempot och sen har det fortsatt. Känner ändå när jag har bättre perioder av energi så njuter jag av balansen mellan det lugna och få ut energin i löpning som jag har hittat till på senaste året. .Men det är under förutsättningar att jag är i balans och för det så krävs det ett lugnt tempo :) Jag har stort behov av lugn i sinnet men har en snabb och uthållig kropp när den fungerar som bäst!!!

    Kram Lotta

    SvaraRadera
    Svar
    1. Härligt när man hittar det som fungerar bäst gör en själv. Kram!

      Radera
  7. Jag är nog som en hund. En setter som sträcker ut och travar snabbt skogen, men stannar upp dp och då för att lukta, titta, lyssna. Sedan sätter jag fart igen - det är ju så skönt när kroppen får sträcka ut. När jag fått nog lägger jag mig och vilar en stund, tills jag kan ta en sakta trav hem.
    Ann

    SvaraRadera