fredag 20 december 2013

There is a crack in everything, that is how the light gets in

Kvinnors vänskap. Så mycket gott jag fått av det. Så mycket ont jag fått av det. Som en knytnäve i veka livet när någon avslutar en relation genom att inte svara på mail eller sms. Som när någon blir överlägsen och plötsligt inte har tid. Skriver lite nedlåtande jag andas ut och tackar för det som varit trots att du inte ens vet vad du gjort för fel. Om du gjort något. Trots att du funnits där alla gånger. Att stå upp för sig själv. Hela vägen. Det är det jag gör nu. Så otroligt befriande. Jag har varit nära vän med många människor. Och det har jag sett som en prioriterad del av mitt liv. Men allt eftersom åren gått och saker händer i allas liv så ser jag hur de som jag lyssnat mest på bara vänt mig ryggen. Jag har skrivit om det tidigare. Det har  varit en process förstås. Men jag vägrar att fastna i det som känns som ett svek. Istället har jag vänt på det hela. Jag är stolt över alla gånger jag ställt upp för människor. Jag är stolt över att jag vågat stannat. Orkat lyssna. Men jag gör det inte längre på bekostnad av mig själv. Jag vågar till och med säga det till dem det berör. Hur de än tar emot det så har jag gjort min del. Jag har äntligen stått upp för mig själv. Och det har gällt vänner i alla sammanhang i mitt liv. Jobbet. Yogan. Företaget jag delade. Mina personliga relationer. Och vet ni. Det är som att låta en virvelvind skölja rent allt inuti. Det är som att gå ned i vikt. Inuti. Jag har äntligen förstått att det inte finns någon hemlighet, ingen the secret-väg att gå på det sättet. Det går inte att sitta och önska och vänta. Ibland krävs handling. Det handlar "bara" om att vara sann. Först och främst mot sig själv. Hela vägen. Sedan mot sin omgivning. Yogans två första steg. Så kloka. Går inte att hoppa över i sin personliga utveckling. Och sedan tar min fysiska yoga mig vidare. I min kropp. I mitt sinne. Med min själ. Min ande. Och jag är så glad. Att jag äntligen vågar. Behöver inte ha ont i magen, behöver inte fundera ut vad andra känner. Det är deras ansvar. Inte mitt. Och självklart gör jag inte våld på mig själv längre. Självklart inte på någon annan heller. Det är berusande att vara fri. Men äntligen har jag förstått att jag måste stå upp för mig själv alla dagar. Också. Det som inte varit självklart tidigare. Jag har varit naiv. Förväxlat bilden av en god människa med en lättlurad människa. Godtrogen. Jag ska vara  mer rädd om mig helt enkelt. Välja noggrant. Det är flera händelser senaste tiden som fått mig att se allt klart. Som glas. Skönt. Inget som skaver. Inget som är gömt längst inuti. Tänker på Leonard Chohens kloka ord -there is a crack in everything, that is how the light gets in. Och att vi vågar låta det krackelera inuti. Ibland måste man det. Går inte att komma undan. Men då växer något annat fram Kanske till och med en solros :) Trevig helg kära vänner!

8 kommentarer:

  1. Så gör du det igen!! Sätter ord på det svåra. Det är gott att läsa här. Tack!! God jul!!
    M

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack. Ja det är alltid någon som känner igen sig när jag gör det. God jul till dig också! Kram

      Radera
  2. Jobbiga ord men viktiga och ärliga. Det gör lite ont att läsa, men ändå känns det skönt för jag vet hur sant det är som du skriver. Har varit där, och mer och mer kommit till insikt som du i din text. "Krackelera inuti" och "gå ner i vikt inuti". Underbara metaforer! Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det gjorde lite ont att skriva också faktiskt. Men så snart orden är ute ur systemet så är det lättare. Och tack för dina rara ord, kram!

      Radera
  3. Så sant. Och när man är där i yogan i läkandet, så är det så naturligt och rätt att man inte ens ser något alternativ. Det behöver spricka upp helt enkelt. Kram du skönskrivande människa!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh tack Nina! Ja vi som går den här vägen vet att det helt enkelt blir så. Kram kram

      Radera
  4. Hej Annika! Det du skriver om är något jag tänkt mycket på, diskuterade det senast igår med min kärlek. Jag tänker alltid "vad har jag nu gjort för fel?" när en vänskap tynar bort, avslutas utan att jag vet varför, eller ibland så har jag dragit mig undan för att det inte "stämmer" längre, men jag blir arg på mig själv då som inte valt att tala om vad som är fel i relationen för då missar jag kanske tillfället att reda ut det. Så här långt fram i vuxen ålder begriper jag mig inte på mig själv alltid, undrar vart en del beteenden kommer ifrån. Sedan har det naturligtvis blivit klart för mig att en relation inte består av enbart mig utan av den andra personen också såklart! Jag lever ett liv där många "självklarheter" inte gäller, jag har min underbara son som har autism och att leva med honom är att upptäcka livet på nytt, upptäcka att det mesta inte är så som jag trott, det är långt mer fantastiskt och underbart och det har förändrat, förädlat en del sidor hos mig. På den resan hänger inte alla med. Vårt liv kräver lite "specialförståelse" i vissa situationer, t.ex. de sociala och om en god vän inte kan ge oss det lilla extra för att vi ska ha den fjuttigaste chans att delta i något - ja då är det inte en så god vän. Många gånger har jag signalerat att jag behöver hjälp, praktisk sådan, då sömnbrist och en del hemsysslor tar över livet och jag bara behövt lite hjälp, men inte får det, då känns det som om jag inte vet hur jag ska uthärda känslan av förnedring och att vänskapen blivit upp till mig att orka ordna allt och sedan ses när allt är på topp igen. Vill inte heller verka småaktig och försöker alltid vara förstående för andra vilket gör att jag lärt mig stå ut mer än vad jag borde. Det kan absolut vara ett plus också, ibland behöver man oanade krafter :) Styrkan kommer direkt från sonens leende och överraskande steg framåt i utveckling. Nu handlar inte alla vänskaper och alla delar alltid om ens barn, självklart har jag ett "vuxet" liv också, men detta är det som berör på djupet. Och jag har flera goda vänner som följt oss på vår resa genom livet och de står kvar i alla väder. Klart, slut :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vilket skönt långt inlägg. Jag kan bara försöka föreställa mig hur det kan vara i ditt liv, det är inte alltid enkelt när ens barn behöver andra saker än många andra. Jag har som du också ställt upp på mycket, lite för mycket, för att jag velat vara just en god vän. Vilket gjort att jag blivit tagen för given av en del människor. Det är skönt när man hittar sina insikter. Kram och tack!

      Radera