onsdag 18 december 2013

Förberedelsen

I höstas såg jag ett program som porträtterade George Harrison, en av medlemmarna i The Beatles. Han var under andra halvan av sitt liv väldigt intresserad av andliga frågor och religion. Han reste till Indien många gånger och mediterade med Mahesh Maharishi som utvecklade TM, transcendental meditation och som var väldigt stort på 70-talet. Harrison blev väldigt intresserad av vad som händer när man dör. Och framför allt i själva dödsögonblicket. Han förberedde sig i många år hur det skulle vara i just dödsögonblicket. Han ville vara förberedd. Hans fru sa också att när George dog så var det en mycket speciell upplevelse och man kunde känna att han var förberedd.
   Precis de här tankarna har jag haft ett långt tag. Ända sedan min mamma dog 1986 har de varit levande i mig, jag har öppnat en dörr på glänt. I och med sorgbearbetningsprogrammet och ceritifieringen till handledare så öppnade jag dörren helt. Och efter det där tv-programmet med Harrison så har jag tänkt ännu mer. Hur viktigt det är med förberedelse. På det enda som vi säkert vet, att vi ska dö. Men det som vi oftast blundar allra mest inför. Min lärare menar att rädslan som finns i kroppen och som visar sig i yogan, individuellt utifrån vilka vi är och vilken historia vi har, hänger intimt samman med vår rädsla för döden.
   Själv har jag sagt att jag inte är rädd för att dö men att jag inte vill dö. Hm. Egentligen är jag nog lika rädd som de flesta andra. För vi vet ju inte vad som väntar. Den där osäkerheten. Där det inte finns något facit. Men att leva och att våga det är en del av att vara människa. Men också med att förbereda sig på det som kommer sen. Jag vill vara aktiv i mitt dödsögonblick, jag vill vara delaktig. Jag vill inte vara rädd, jag vill vara nyfiken. På den dörren som då öppnas. Jag läser i Den tibetanska livs- och dödsboken. Förut skrämde det. När jag verkligen tänker mig in i det. Yogan löser vissa knutar. Yogan helar och drar mig ur rädslan via den på något märkligt sätt. Men samtidigt har jag börjat fundera kring förberedelsen. Det har varit en del dödsfall runtom kring i vår närhet. Vänner, familjers släktingar. Ja ni vet. Och jag tänker på det där ögonblicket. När jag kliver över tröskeln in i nästa dimension. Det är vad jag föreställer mig. Att jag går rakt in. Med ljus i mig. Mot ljus. Med rak rygg och nyfikenhet. Jag önskar att jag har klarat ut den där rädslan när det är dags. Jag har tankarna varje dag. Det är inte otäckt. Jag närmar mig det som en dag kommer att ske. Men på mitt eget sätt. Vet att det går en serie program om döden på tv just nu. Har inte sett alla. En del är bra av det jag sett. Jag inriktar mig på förberedelsen. Den finns i mig, den processen blir mer och mer tydlig. Vet inte om det har med min yoga sen i somras att göra, men jag har släppt så mycket tyngd längs vägen och alla oprövade nycklar till alla möjliga dörrar. Och jag vet att yogan håller mig där jag vill vara, hur det än känns i min kropp. Och förberedelsen är livsviktig precis som döden.

14 kommentarer:

  1. Fint! Jag är nog mer rädd än jag vill tro men jag har tittat på serien du nämnar på tv. Jättebra!!
    Kram
    M

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har hört många som gillar den serien! Kram och tack för dina rader!

      Radera
  2. Det är hisnande tankar. Jag vill inte tänka på det, undviker, är inte på något sätt förberedd. Läskigt, läskigt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet! Det hissnar. Jag kan inte låta bli att tänka på det. lite mindre otäckt varje gång. Jag lovar :) Kram!

      Radera
  3. Jag är sååå uppe i detta nu. Ja, inte i det blå då, men i en process på något sätt. Det har pågått några år, men nu är det som att skynket börjar ge vika. Äntligen. För jag vill inte vara rädd, vill inte ha dendär ångesten som kan krama tag i mej om nätterna (särskilt efter att jag fick barn). Det låter rätt jobbigt när jag skriver det såhär, men egentligen handlar det om en mjuk och behaglig process. Som att jag hittat vägen mot en lugnare och naturligare relation med döden. Tack och lov vill jag säga.
    Kram och tack för ett fint inlägg!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det är precis som du skriver för mig också. Kan låta så hårt men det är tvärtom och skönt när man börjat våga tänka ett steg till. Kram kram!

      Radera
  4. MariaMonikaMorotskalendern19 december 2013 kl. 08:39

    Ja, jag säger nog som Lotta här ovanför, jag har svårt att tänka på detta. Du är modig och det är så rätt, det du skriver. Mina tankar stannar i huvudet för det mesta, som en slags stopptröskel, lite "för säkerhets skull".

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så är det, hela vägen i livet tror jag. Men jag vill vara aktiv i mitt eget liv på flera sätt :) Kram och tack för dina rader!

      Radera
  5. Jag är inte rädd för döden,har inte svårt att prata om den men om den skulle möta mig så skulle jag nog inte vara förberedd(kanske är jag lite rädd ändå). Håller på att titta på serien om döden och grips av alla känslor. Men fångas ändå av att kunna se det fina och vara med i hela processen i livet från början till slut och att våga prata om döden. Det som har processat i mig under dom senaste åren är min pappas död och det enda jag vet är att döden/sorgen måste få finnas. Inte lägga locket på och tro att allt blir bra...

    Kram Lotta

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kan också prata hur mycket som helst om döden. Men när jag tänker på själva ögonblicket när jag kliver över, då är jag inte bekväm helt enkelt. Sorg måste absolut få finnas, det är en naturlig reaktion på en känslomässig förlust. Däremot måste man inte stanna i det svåra, som jag tycker att många av de som varit med i programmen har gjort. och det är smärtsamt och synd att de inte läkt relationen, det är det som helar. Inget blir bra av att lägga locket på. det konserverar bar. kram kram!

      Radera
    2. Jag har inte sett så många program än men jag tror inte heller på att stanna kvar i det svåra, för min del blev det ett möte med sorgen när jag gick djupare i min yoga.Och jag börjar nu förstå saker på ett annat sett och lite helare. Men från detta till att vara klar med att kliva över är en process i sig. Jag hoppas jag är redo när det är dax!! Kram

      Radera
    3. Jsmen för mig också. Yogan lyfte på allt som jag hade tryckt undan. Smärtsamt men ändå skönt. Och ja, låt oss hoppas att vi är redo när det är dags. Kram kram

      Radera
  6. hej fina du
    jag tänker väldigt lika tankar. på att förbereda mig. och att jag vill att vi alla skulle göra det, fast där måste jag kanske acceptera och släppa lite :)
    är rädd för döden. inser det mer och mer. tror någonstans att jag är odödlig och kommer att vara ung för evigt. jobbar på det. meditation hjälper mig där. och läser också tibetanska livs och dödsboken. men har inte läst ut! och det var ett tag sen nu. vill läsa igen. tack för dina ord. varma kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. så skönt att höra! Jag är inte ensam. Tack för dina rader min vän, är du inget i Sverige över jul? Kramar!

      Radera