Stel eller mjuk?

Stel eller mjuk kropp? Vad avgör? I de allra flesta fall så är det sinnet. Som påverkas av vårt medvetna jag, vårt undermedvetna jag och alla tankar, önskningar och föreställningar som susar fram under pannbenet. Ja, man kan vara född med extra flexibilitet så är det. Men där stelheten träder in, där kan vi börja vårt lärande. Och när man släpper på saker, eller när någon har kunskap om marmapunkterna och trycker där. Eller när man helt enkelt låter annat släppa inombords. Då glider mjukheten in. Jag vet att det är sant. Inte bara för mig, utan också för dig. Inget skuldbeläggande, mer ett sätt att se på sig själv som blir lite annorlunda. Ibland har vi begränsningar när vi rör oss för att det behövs, vi har kanske haft en skada någon gång eller någon typ av problem. Minnet finns kvar av den. I rörelsen kanske också. Men det kan vi släppa. Vi är en helhet. Inte ett knä eller en axel.
   I Indien hade vi många roliga samtal med de som var där. Ett som har stannat i mitt minne extra mycket är när jag, min dotter och Beverly, en engelsk yogalärare pratade om mjukhet och stelhet. Hon sa att om vi blev nersövda så skulle hon kunna göra bra mycket med våra kroppar utan att vi skulle gå sönder. Vrida, vända, hit och dit. Och vad är det som är "utslaget" när vi är sövda? Tja. Det är sinnet. Den diskussionen lyste upp hela mig. A H A.

   Sedan dess har jag tänkt på det hur många gånger som helst, hur vi satt där i värmen på verandan och myggorna susade runt oss och skymningen föll. För hur sant är inte det? Vad är det som håller oss tillbaka? Egentligen? Det är vi själva. Om och om igen säger vi det på många olika sätt och med många olika ordspråk och citat. I alla fall gör jag det. Men om jag verkligen tränger in i kärnan av det så blir det glasklart. Min kropp kan bli hur mjuk som helst. Det är ju självklart. Och alla celler byts ut allt eftersom så det finns ingen ålder att "skylla" på. Mer att vi har haft ett mönster länge och ju längre vi lever ju längre har vi haft det. Ett rörelsemönster och där vi har uppfattningar som är både medvetna och omedvetna om vad vi kan göra med våra kroppar. Tänk att kunna släppa dem? Allihopa!
   Jag har fått rådet av både Zhander och Vijay att inte tänka så mycket. Och det är ju precis just det jag ska träna ännu mer. Bara följa med. Men jag kan också använda sinnet åt rätt håll. Jag kan släppa taget om tankarna som inte gagnar mig. Vad de än handlar om. Jag kan fokusera på det jag vill. Träna mig i icke-tänkandet som jag tycker att meditationen är.

Men det kräver något annat av mig.  Jag är mjuk i vissa lägen. Jättemjuk efter Indien.  Trots att jag nästan inte gjort någon yoga på en månad är jag ändå mjuk. För att kroppens mönster fått sig en rejäl fråga i form av händer och fötter långt ner i vävnaderna. För att jag mött några strider i mitt sinne och där jag kapitulerat och omfamnat det som gjort ont. Andats mig igenom det. Och mjukheten följer på detta. Det är så logiskt. Det är glasklart. Det är vackert. Och stel eller mjuk, spelar ingen roll, du har ju precis just dig att jobba med, att utveckla, att förfina och gå vidare. Visst är det ändå ganska fantastiskt?

Bilden som jag lekt lite med är i vanlig ordning tagen av Dan Lindberg och visar något jag längtar efter att göra, något som skrämt mig tidigare.