fredag 24 mars 2017

Ömheten


De olika delarna inom mig som börjar samsas. Som mjukas upp och hittar varandra sida vid sida. Jag kan inte säga det annorlunda. För jag har kämpat, gråtit, stannat, haft tusen och en känslostormar och nu i min yoga - mjukhet. Jag är försonad med mig själv. Alla akrobatiska krumbukter som jag aldrig sysslat med i min yoga, de är helt ointressanta för mig. Alla kosmiska krumsprång av andra sorter som sysslar med upplysthet, där är jag inte. Jag är helt enkelt bara jag. Bara jag. Och det räcker. Det räcker hela vägen. Och när jag försiktigt lyfter mina fötter för att lägga dem tillrätta i min padmasana, lotus, så känner jag en ömhet för dem. Fötterna. Ömheten för mina armar som sträcks upp mot taket och som skakar efter en stund. Vad gör det? Händerna som mjukt håller i varandra men som inte släpper taget. Åh kroppen. Åh mjukhet. Åh Shadowyogan. Jag fylls av vördnad över livet. Över kroppen som hela tiden servar mig. Som bär mig och som finns där. Som lågmält talar om vad den vill ha. Men väldigt tyst. Så jag måste verkligen lyssna inåt. Och hela den här yogaresan jag är på, det har den lärt mig. Och i samma stund som jag bejakar Ninas vackra inlägg om att stanna - för är det något jag har gjort så är det just det, att stanna - så inser jag att nästa steg är att hitta något mer. Och det kan handla om att sluta. Ja faktiskt. För mig. Att sluta i tid. Det som varit mycket svårare för mig än att stanna. Att lyssna på den där dialogen som kroppen har med mig. Är det flummigt? Nej, inte för mig. Det är ömhetens nästa steg som fortplantar sig i mig. Jag är så förankrad där jag sitter och jag tillåter mig att släppa händerna tidigare. Jag tillåter mig att vara så mjuk som jag är hela vägen inifrån och ut. Och när jag reser mig så haltar jag inte. Jag har inte ont. Det tar inte en hel dag att släppa det. För det är redan där. Hela jag genomsyras av något velourmjukt sätt att hantera min egen kropp. Ingen mer fajt. Sinnets strider måste inte utkämpas i kroppen. Men de har funnits där. Det går att ta sig vidare. Via det mjuka.

Åh vad jag önskar alla den här upplevelsen. Av det mjuka. Önskar dig en fin mjuk helg!

4 kommentarer:

  1. Vackra, vackra du! Mjukheten bara strålar i bilderna på dej ♥
    Jag har en gråtig dag idag, släptrött (tack för ordet :)) och matt inuti, så dina ord idag är som en skön filt att bre om mej. Tack fina och tack för att du delar, alltid!
    KRAM!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh tac Nina min vän ❤️ Släptrött är inte kul. Skickar en varm omfamning och hoppas allt det matta lämnat dig nu och att helgen blir extra allt!

      Radera
  2. Kärlek på detta! Gillar dig med. Kramar

    SvaraRadera