Mjukheten finns

Det är länge sen jag jobbade som anställd. Och efter att jag hade varit på introduktionen satte det förstås igång massor med tankar. Kanske för många. Jag har en tendens att tänka lite för mycket ibland tyvärr. Nå. Jag tänker mitt mantra; vad är det värsta som kan hända? Och då faller ju allt på plats. Förr led jag av det välbekanta bluffsyndromet som Stellan Skarsgård beskrev så träffande en gång; här står jag och leker skådespelare! Kanske har vi alla en släng av det när vi ska ut och jobba, prestera eller vad det handlar om. Nu blir ju inte det här någon längre tid, och det känns jätteskönt, men jag vill ju samtidigt göra mitt allra bästa. Och det måste ju vara gott nog.
Nå. Med detta i mig har jag sovit oroligt några nätter. Vaknar i morse med en stel rygg. Jahaja, det blir nästan komiskt. Först får jag inte ens upp fötterna i min padmasana. Men så släpper jag alla tankar. Tänker på kroppen som mjuk och följsam. Känner att den är mjuk. Och då händer det. Jag sitter där. Som jag brukar. Tänker att allt måste få rätt proportion. Vad är rimligt? Vilka krav kan jag egentligen ställa på mig själv? Med detta i hjärtat så äter jag frukost väldigt länge. Läser tidningarna i flera timmar. Känner att jag får vara snäll mot mig själv. Också.

Önskar dig en finfin helg och hoppas du är bättre än jag på att släppa hjärnspöken!