Gott Slut. Gott Nytt.

En av de magiska kvällarna på stranden i Melbourne, St Kilda. Vilken resa. Vilken kurs. Allt är möjligt. Trots allt.

Vilket år. Ett av de mer genomvälvande i mitt liv. Ja det är så. Jag hittade en lista hos Nina och det gör det hela lite enklare att summera. För summera, det vill jag. Jag gillar att titta bakåt ibland, det ger mig sporren framåt och att se hur mycket som faktiskt händer på ett år. Varsågod!

Gjorde du något 2016 som du aldrig gjort förut?
Jag skrev på ett avtal med min arbetsgivare, ett avtal som faktiskt gav mig alla fördelar. Och så slutade jag jobba.
Jag reste till Finland och höll en yogalektion och ett föredrag om min bok.
Jag gick en målarkurs i Vedic Art och blev helt frälst.

Genomdrev du någon stor förändring?
Eftersom jag slutade jobba skapade jag nya rutiner. Jag började styrketräna, något jag aldrig hade trott om mig själv. Dansade Bollywood. Vågade dra ner på undervisandet i min yoga.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Ja. En av mina yogaelever fick en dotter. Det är mäktigt när man följer sina elever, det är ett gäng som blivit gravida, kommit tillbaka till mig och de har alla haft hjälp av yogan under sina förlossningar. Det är coolt.

Vilket datum från år 2016 kommer du alltid att minnas?
Februari kommer att vara mitt nyår, för då skrev jag på avtalet. Det är också då det kinesiska nyåret börjar, något som ofta känts mer relevant för mig än vårt eget nyår.

Dog någon som stod dig nära?
Nej. Men flera är riktigt sjuka. Jag håller alla tummar och tår jag har för tillfrisknanden.

Vilka länder besökte du?
Kuba. Finland. Australien.

Bästa köpet?
Om man kan räkna att vi satsade på att glasa in vår veranda, så är det ett av de mer lyckade satsningarna vi gjort. Och så espressomaskinen förstås. Som man kan skumma mjölk i. Vardagslyx!
Gjorde någonting dig riktigt glad?

Det här turbulenta året har jag satsat på att hitta något som gör mig glad. Varje dag. Så ja, jag har varit glad åt allt från att det snöar till att jag var på en fantastisk yogakurs i november.

Saknar du något under år 2016 som du vill ha år 2017?
Vi kom aldrig iväg och paddlade, det hoppas jag blir av nästa år. Kanske vågar jag mig på ta en nybörjarkurs i forspaddling.

Vad önskar du att du gjort mer?
Tränat lite mer styrka under hösten. Energin tog lite slut där.
Vad önskar du att du gjort mindre?
Önskar över lag att jag slutade bry mig så mycket om vad andra tycker. Att jag vågar vara jag lite mer. Fortsätta våga vara frågvis. Det är så jag lär mig.

Favoritprogram på TV?
Ser sällan på tv. Däremot serier och filmer. Netflix och HBO är mina nya platser. Den serie som påverkat mig mest var The OA som vi precis tittat på under mellandagarna. Tänker på den till och från.

Bästa boken du läste i år?
Läser väldigt mycket, både skönlitteratur och mycket kring yoga. Svårt att peka ut något egentligen. Men hittat några riktigt gamla yogatexter och de fyller med mig med häpnad och förundran. Och det är ett riktigt detektivarbete att fundera kring alla metaforer och annat mystiskt. Tyckte att Simon Krohn fångat mycket av frågor och svar i Närmare något.  En läsupplevelse utöver det vanliga tycker jag att Elena Ferrantes böcker varit, väntar med spänning på del tre i trilogin om flickorna från Neapel. Har aldrig läst något liknande om flickors uppväxt och tankar. Älskar dem helt enkelt.

Största musikaliska upptäckten?
Adele. Alla dagar i veckan. Har varit på många konserter men inget som träffat mig i hjärtat som en knytnäve som hennes konsert jag var på med mina döttrar i slutet på april i Stockholm. Ryser bara jag tänker på det.
Var också på en konsert med Bruce Springsteen, har aldrig varit något fan, men att se honom live, kan göra vem som helst till det. Vilken rockartist!

Vad var din största framgång på jobbet 2016?
Att jag slutade! Att jag stod på mig i den skitstorm som ven runt mig. Att jag visste i mitt hjärta att lögner är lögner, de säger mer om den som uttalar dem än om mig. Och jag fick rätt. Jag vann. Jag fick ett stort avgångsvederlag. Och allt jag önskat mig i fråga om att få sluta slog in. Men det kostade. Kan säga att det var värt det, tror aldrig jag växt så mycket på en svårighet som den här. 

Största framgång på det privata planet?
Framgång är ett lite svårt ord i det här sammanhanget. Kanske att jag behöll min sinnesfrid på alla konstiga möten med min arbetsgivare. Att hela havet stormade runt mig och jag var lugn. I kölvattnet av min chefs trakasserier av mig så slutade flera andra också. Alla mådde skit helt enkelt. Men jag valde att inte stanna i det, varken bildligt eller bokstavligt. Träningen på att släppa taget fortsätter. Alltid. I mitt fall.

Största misstaget?
Att jag oroat mig för mycket. För barnen. För världen. För mig själv. Det är verkligen waste of time.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Båda delarna. Helt knäckt periodvis under januari och många gråtnätter utifrån allt som hände. Men sedan tvärtom. Gladare än någonsin.
Vad spenderade du mest pengar på?

Huset. Yogakursen och resan till Australien. Resan till Kuba.

Något du önskade dig och fick?
Konsertbiljetterna till Springsteen, helt oväntad gåva från vår äldsta dotter.
Något du önskade dig och inte fick?

Kan inte säga något personligt. Men världsläget. Gråtit många gånger till alla rapporter om flyktingarnas situation. Den barnsliga önskan om fred måste leva vidare. Fick nytt hopp under Musikhjälpen som var i min stad. Barnsligt glad över den och vad den skapade.

Vad gjorde du på din födelsedag 2016?

Firade med min man, kaffe på sängen och middag. Vi slog ihop firandet av mig, min svärson och mitt minsta barnbarn, vi fyller inom loppet av en vecka. Det var fint.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Om jag hade slutat oroa mig hade jag varit lugnare. Den sadhana jag gör nu, grundar mig helt. Kanske var jag inte redo tidigare. Den är otroligt krävande och omstörtande.

Vad fick dig att må bra?
Naturen. Skogen. Sjön. Min familj. Min yoga. Mina vänner. Skrivandet.

Vem saknade du?
Mina Shadowyogavänner i andra länder. Saknar dem jämt. Men vi ses ju ibland. Det är vackert så.

De bästa nya människorna du träffade?
När jag träffade mina yogavänner i Finland och några nya bekantskaper i Australien. Och inte att förglömma min yogavän i den lilla staden nära min. De fyllde mig med helium. Lätt flygande inombords efter de mötena.

Mest stolt över?
Att jag vågade stå på mig i skitstormen och att allt sedan föll på plats.

Högsta önskan just nu?

För egen del handlar det om att stanna i min sadhana till september då jag träffar mina lärare igen. Styrketräningen måste komma igång. 

Att jag kan vara ett stöd för min son och hans flickvän som blir föräldrar i sommar.

Att alla hittar sin plats. I stort som i smått. 

Att jag skriver klart min bok. Kalla fötter och dåligt självförtroende för inget projekt framåt.
Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Fortsätta att utforska. Skriva ännu mer. Jag har berättelserna inom mig. Bara släppa fram dem.

Önskar dig ett riktigt gott slut och en riktigt fin början på 2017. Låt oss göra det till ett gott år!

Jullovet rullar vidare

Yogan tar inte lång tid men den är som en sjudjäkla grundbult just nu. Och ett genomlidande av ont i själ och kropp. Men det är en kort stund. Får samla mig mer för att skriva om lotusen längre fram. Efter åtta veckor så händer det nya saker varje dag.
V A R J E   D A G.
   Sedan intar promenader med dottern, fika och annat skönt sin plats. Jag har maratontittat på två serier; Skam och The OA. Skam borde alla se som har ungdomar, eller alla som varit unga. Allt känns igen. Svårigheterna, galenskapen. Lättnaden att få höra till. Längtan efter bekräftelse. Vem är jag? Vem är du? Vem är hon/han? Ja ni vet. Och så kommunikationen då. Som saknas. Och vi vet ju hur det blir när den inte fungerar. Det är universellt. Så bra. Bara se den. (Tror du var först med att skriva om den Pernilla jag förstod först inte hur bra den var!)
   Och bara se The OA om ni har den minsta känsla för att det finns något större som vi inte kan se. Som vi också maratontittade här hemma och till och med såg sista avsnitten i morse. (Man får göra som  man vill på jullovet.) Och jag inser att jag just aldrig tittar på tv längre. Inte ens nyheterna mer än någon enstaka gång. Det är skönt. Faktiskt. Och dessa älskade serier och filmer. Tänk vilken rikedom som finns där i burken framför oss. Och så böckerna då. Jullovet rullar vidare.

Unna någon en motgång

Vi åker till IKEA. Kan vara ett av de sämre besluten under julhelgen men vi vet exakt vad vi ska ha, vi ska inreda en klädkammare och inköpslistan är klar. Det går hyfsat smidigt. Trots att det är människor överallt. Men jag blir så förvånad över andra människor ibland. Hur de tränger sig. Hur ovänliga de är. Hur de nästintill vägrar släppa fram andra. När blev det så i vårt land? Har det alltid varit så? Är det jag som inte sett det tidigare kanske.
   Vi åker sedan till Max, deras halloumiburgare är så god. Det är proppat med människor. Samma sak här. Ingen vill flytta sig när man ska fram och hämta sin beställning. Jag hör människor klaga över hur långsamt allt går och hur förargade de är. Vad har vi för problem här egentligen? Att det tar några minuter längre än tidigare för att de som jobbar har mer än fullt upp?
   Nej, det här är ingen klagosång över andra. Kanske är jag trist och klagar själv också ibland. Jag hoppas inte, jag försöker verkligen att tänka att alla gör sitt bästa. Men är det här allas bästa? Är vi så bortskämda att vi inte tål någonting? Jag tänker på Shandors kraftfulla uttryck på en kurs; Most people act like shit. Ja, idag var det verkligen så. Och så de stängda ansiktena. Jag jobbade på en flyktingförläggning i några år i mitten på 90-talet, kommer så väl ihåg allas förundran över våra stängda ansikten och hur det kunde förvandlas totalt när man väl lärde känna en svensk. Men nog kan vi bjuda på leenden och snälla ögon även om vi inte känner varandra. Jag önskar att det skulle genomsyra en sådan här dag. Att vi kunde skratta lite åt kaoset och le lite hoppfullt mot en gråtande liten människa som fått nog i vimlet. Även om vi inte känner varandra.
   På 70-talet läste jag alla böcker av Gerda Antti. Hon skrev om att hon unnade människor att ha det lite svårt, att få lite motgångar, för då uppskattar en det som en faktiskt har också. Skänka en tacksamhetstanke till allt som vi faktiskt har. Jag tror det ligger mycket i det. Tänker också att vi alla hör ihop, att vi kan hjälpa varandra i smått och stort. För det gagnar alla. Jag släpper tankarna på all surhet idag, jag är glad att vi fick det vi skulle och hoppas alla andra hittade det som de ville ha. Jag tänker också osökt på Indien, där jag mött så mycket värme och stora leenden. Bara för att. Kanske längtar jag dit lite grann också.

Är det så att de som haft det svårt, har lättare för att uppskatta det som de faktiskt har?

Glad och god fortsättning!

När jag tassar upp i mörkret sitter min man redan på mattan med ljusen tända. Det är så mjukvackert att vakna till någon annans yoga. Det är en gåva att höra hans andetag och känna doften av Nag Champa. Min egen kropp är fortfarande stel efter min bilkörkning härom dagen. 60 mil i bil gör något med ben och höfter. Men det gör ingenting. Dottern är hemma och jag är bara glad.
   Igår hade vi den bästa julaftonen hittills. Och det handlar mycket om att vi alla var tillsammans och att ingen jobbade eller skulle iväg tidigt eller sent. Tid är verkligen en kvalitetsvara. Jag suger i mig allas närvaro i hela mig. Att sedan mitt barnbarn som är fem år, dansade dagen igenom, sjöng alla julsånger och lekte runt oss var ett stort bonus. Det är helt overkligt egentligen, jag har två barnbarn och i sommar kommer ett till, om allt går bra! Min son ska bli pappa och det känns helt fantastiskt.

Idag är det bara glädje i mig. Önskar dig samma känsla. God fortsättning!

Inte-dag och kraftsamling

Totalt ur slag. Orkar inget. Jag har inte varit utanför dörren. Jag har knappt tagit mig ur sängen, men jag är inte sjuk. Bara trött. Så jag vilar. Imorgon ska jag köra 60 mil. Idag har jag inte;

• Promenerat
• Gjort min yoga
• Städat
• Bakat
• Gjort julgodis

Vad har jag gjort då? Tja, jag har läst och slösurfat och fnissar lite lätt när jag läser Maricas inlägg för jag lånade en självhjälpsbok igår, av en vän. Och titeln är så otroligt inbjudande The universe has your back. Men ja, jag kanske har läst för många böcker av samma karaktär. Kanske har jag lite svårt för det här lite självgoda som jag ibland lyser igenom. Och jag kan heller inte låta bli att tänka på alla dessa människor som är i krig. Som om de inte bad högre makter om hjälp? Som om de inte skulle vilja ha ett gott liv och önskat sig det. För enligt författaren så räcker det liksom att uttala vissa mantran och tänka vissa saker. Som jag försökt önska bort min värk i höften. Som jag öppnat upp för olika tankar, meningar och värdeladdade ord. Nej jag ser inte ner på det, jag tror bara att den verkliga självhjälpen, den kommer av att göra. Mestadels. Tankar är jätteviktiga, absolut, men vi måste ju göra.
   Och med det sagt har jag helt valt bort att göra idag. Haha, ja jag är kanske inkonsekvent men jag kör inte över mig längre. Jag kraftsamlar idag tänker jag, när jag ligger ner, slösurfar och hör vinden vina utanför i det gråa landskapet.
   Tidigare skulle en sådan här dag ha fått mig att känna mig dålig. Men jag bara kokar te, tassar runt i pyjamasen och så lägger jag mig igen. Kroppen kräver att få vila, ska jag då säga nej? Jag har inte så många måsten längre, varför ska jag skapa nya till mig själv? Mitt enda måste just nu är att i januari ska jag och min redaktör gå igenom manuset och jag är inte helt klar med det. Men ibland är det som jag kryper ihop i mig själv, låter tankarna rulla halvt omedvetna i den skrivprocessen och sedan när jag väl sätter mig ned så brukar det ha löst sig. Jag hoppas på att det blir så. Än har jag tid. Och kanske behöver vi alla en sådan här inte-dag ibland. Eller hur tänker du?

Urladdad

Ojoj. Ibland skriver jag saker som provocerar. Jag vet. Men jag gör det inte för att bråka eller trigga igång något. Jag gör det för att jag vill ge min syn på saken. Är på mitt sjuttonde år av yoga. Av samma form av yoga. Min Shadowyoga. Det gör en hel del med en människa. Kanske all förändring om du frågar mig. Så jag väger för och emot. Ska jag, ska jag inte? Jag får ibland mail av märklig natur, de som opponerar sig kommenterar inte utan mailar mig. Vet inte varför. Men i alla fall. Jag vill ändå säga hur tacksam jag är för de av er som väljer att kommentera. Och ni måste inte tycka som jag :) Men när över 400 människor läst ett inlägg, då vet jag att jag nått fram med det jag vill. En lätt urladdning via en text helt enkelt.
  Nå. Om det var en urladdning av verbal karaktär så har jag haft en känslomässig urladdning efter Musikhjälpen. Har skrivit en del om den tidigare och vill inte på något sätt vara tjatig. Men. Herregud vilken underbar upplevelse. Att vara på torget i söndags som var sista dagen i några timmar, dansa, hoppa, sjunga, skratta och faktiskt också gråta. Ja då känner man att man lever. På ett väldigt fint och bra sätt. Alla åldrar. Alla sorters människor har jag mött den här veckan. Jag har varit del av något som var helt otroligt. Att se den älskade programledaren Kodjo gråta och nästan bryta ihop när vi alla tusentals människor står där och gör ett hjärta med våra händer i tystnad, när han tackades för alla år han jobbat med detta, ja då var min extremt stela kropp helt med på att det var värt det.

   Igår kändes det som jag hade sprungit marathon eller något, har ju aldrig gjort det, men benen var stumma och betonglika. Hostade och kände mig eländig. Tom. Urladdad. Så jag somnade klockan 17 igår! Vet inte när något sådant hände. Vaknade efter några timmar, bytte om till pyjamas och somnade om. Sov 12 timmar till, så nu är jag på banan. Och yogan var stel, men ändå med mig i morse igen. Och nu finns det bara en väg, rakt fram till jul. Lite städning, lite fix med julgodis och så köra till Göteborg och hämta hem en efterlängtad dotter. Kan inte bli så mycket finare just nu och inuti är det tomt men skönt idag.

Ibland måste man ladda ur sig för att också tömma ut och kunna fylla på med nytt. Eller hur?

Bilden har jag lånat av na.se

Liten lördagspredikan

Har någon slags irritation i mig. Den bara växer när jag som idag hänger i soffan av lite förkylning och snurrar runt på olika kanaler. Tänk att det finns så många som lever helt eller delvis på yoga, som inte har koll. Ja jag säger det. Rakt ut. Inte har koll. Jag tror att den stora förvirringen handlar om att;

1. Yoga är ingen träning i regelrätt betydelse även om vissa delar sker fysiskt.

2. Om du blir mer flexibel och starkare i din kropp av din yoga så är det en bi-effekt, av vad som ska ske. Inte målet. Jag säger det igen. Det är INTE målet.

3. Yoga är en inre process. Det just därför den är så utmanande. Att människor kors och tvärs i alla möjliga och omöjliga forum ber om tips för att "de har så svårt att få till sin yoga" så handlar det helt enkelt om utmaningen att möta sig själv. Ja jag säger det utan att darra på läppen. Fram tills du klarar av att hantera din egen yoga på ditt eget golv, så är min starkaste rekommendation att gå och träffa en lärare IRL. Alltså inte yoga framför din dator. Det är inte yoga. Inspiration absolut. Men inte yoga. Yep, så ser jag det. bli arg om du vill, men tänk ett varv till - vem ser vad du gör? VEM? Om du inte har en lärare som handleder dig? Hur vet du att du gör det du ska?

4. Yoga är en långsam process. Just det. L Å N G S A M.  Du kan göra några få asanas i flera år innan något händer, som du känner i dig. Det betyder också att du kan skada dig långsamt. Själv stod jag på skuldrorna i flera år och sedan kom ett diskbråck i nacken. Var det en slump? Ja det går inte att svara på egentligen, men för mig är det logiskt när jag tänker på det. Tyvärr. Människor kan få alla möjliga symtom och problem som de aldrig kopplar till yogan. Just saying. Varsamhet är numera min mission. Och med det sagt betyder inte det att alla som står på skuldrorna kommer att få problem med  nacken, men det är just det, hur vet du vad du behöver?

5. Yogans anatomi är väsensskild från den vi lärt oss här i väst. Vi dealar självklart med muskler, leder och senor, men det är bara själva "verktygen" när vi rör oss. Det vi vill åt är att få energin att flyta obehindrat i våra energikanaler, nadis, och det gör den via olika vindar i kroppen. Det får låta hur flummigt som helst i dina öron, men den urgamla kunskapen håller. Även om det inte är många som egentligen kan den. När vi arbetar med våra hinder och problem så kommer det allra oftast att handla om att göra det som inte är bekvämt, det är det vi växer på. Jag får utslag av att folk skriver om asanas de "älskar" och "vilar i". Vad är det?? Inte yoga i alla fall om du frågar mig.

6. Allt handlar om att stilla sitt sinne, att "cool it down" och därför är det inte svårt att förstå att allt som hettar upp kroppen för att bli "mjukare" för att utöva yoga, alltså egentligen går tvärt emot det som det handlar om. Också ett sätt att skada sig.

7. Hur kan en sådan enorm urgammal kunskap vattnas ur så att den mest liknar gymnastik och akrobatik? Att det jag gjorde i skolgymnastiken på 70-talet nu plötsligt skulle vara yoga? Varför? Det är egentligen inte många asanas (som för övrigt betyder sittande positioner) som vi behöver. Det mesta av det andra är show. Sorry.

8. Sinnets trolleri och dimridåer är det vi måste förhålla oss till. Skaffa dig en fackla som lyser  i mörkret, när du tvekar, när du är lite vilse och det stavas lärare. Skaffa dig någon med kunskap OCH erfarenhet. Skaffa dig någon du litar på, när du ska hoppa utan skyddsnät. (Obs, bildligt talat)

9. Ingen börjar med avancerade övningar, det vill säga handgester, mudras och olika andningstekniker. Vi behöver gå från det stora till det lilla. Men när det är passerat behöver vi inte det längre. Fiffigt va? Vi rör kroppen stort i början, hittar vårt centrum (navelregionen) och vårt andetag, som i sig är ett helt universum. Har du inte tid? Låt bli. Då är det inte dags.

10. Är du rädd för yogan? Låt bli. Det är mitt enkla svar. Det finns inget självändamål att varenda människa på jorden ska utöva yoga. Det finns olika tekniker och sätt att ta oss vidare ändå. Tvinga inte dig själv. Börja inte med "yoga" till din dator eller prenumerera på någon stor kommersiell yogakanal. Ge dig själv tid. T I D. Till att välja. Vem har bråttom? Och varför? Ingen deadline. Inget som ska hinnas. Det är dags när det är dags. Kanske aldrig.

Säger som min yogalärare; om din granne går på puben och mår på samma vis som dig som utövar yoga - vad har du då vunnit? Varför gör du din yoga? Något måste förändras inuti. Att stanna och ha tålamod är det som det hela handlar om. Vad du än utövar för yoga och vilken asana, sadhana eller kriya du arbetar med. Simple as that!

Varför åka runt halva jorden?

Superfullmåne igen. Extremt motvillig kropp, bara att lyssna än en gång. Jag är ju trots allt en rymdvarelse som påverkas av det som finns i kosmos. Valde istället för yoga att gå på massage igår. Jag gör aldrig båda delarna på samma dag. Det ena tar ut det andra och är ingen vits med. Och min massör hon är lyrisk. Hon säger; - Jag förstår varför du reste runt halva jorden för att gå din kurs. Allt är mycket bättre i din kropp. Det är bara lite stelt i höger höft, men inte alls som det varit. Och allt är mjukare, fötter, ben och rygg. Till och med skuldrorna. Och ja, jag vet ju att det är så. Men det är klart att det är underbart med bekräftelse utifrån också. Och jag vet att många höjer ett ögonbryn när jag säger att jag rest till Australien för en kurs. För att det är så långt bort. Men det var ju inte för att resa till just den kontinenten, det var ju för att resa till just den läraren. Jag följer och åker dit där kurserna passar min konstitution och där han finns. Det är helt enkelt så. Det vore mycket enklare naturligtvis om det fanns någon på hemmaplan som kunde fylla hans plats. Men ärligt, jag tror inte det finns många lärare som honom. Helt enkelt. Och varför skulle jag inte fortsätta när jag fått så oerhört mycket hjälp?
   Tycker också det är väldigt spännande att som jag gör nu, fokusera på en asana. Att få något så renodlat att arbeta med i min practice. I morse gjorde jag bara. Satt och släppte spänningen, kände att jag tappade räkningen på andetagen. Det är ett gott tecken, jag mjukar upp mig inifrån. Det är också lite spännande att se att Nina som utövar KY, också arbetar med samma asana, att vi möts ibland i någon asana, just padmasana eller hel lotus finns ju i de allra flesta yogatraditioner tror jag. Dessutom är det ju en grundläggande asana för meditation. Nina drar det vidare till bound lotus, det vill säga ta tag i sina fötter med händerna, korsade armar bakom kroppen. Jag har det som målbild som sagt men kanske når jag aldrig dit. Inget problem. Jag kommer dit jag ska rent fysiskt. Det är ju ändå det inre det handlar om. Och faktum är att allt förändras, väldigt snabbt, över vad som känns och var. De flesta som har svårt med den har det tufft med höfter eller fotleder, en del båda. Men mina vänner, kroppen är ju föränderlig, it is matter, så jag låter ingen föreställning stå i vägen nu.

Allt är föränderligt, kroppen i allra högsta grad även om den känns fast och att alla hinder sitter fastgjutna. Vi kan förändra oss!

Uppgiften och att välja hela tiden

Den vackra snön smälter. Från mitt tak faller snön med stora dunsar. Jag är lite trött och tankfull idag. Över tillvaron, över om jag måste ha en uppgift som stavas yrkesarbete. Om det här med att leva ett stilla liv här på landet inte räcker. Jag kanske måste göra något också?? Som inte handlar om att skriva mina böcker eller undervisa i yoga eller ha läkande samtal. Var kommer det ifrån?
   Minst en gång i veckan säger någon till mig att jag lever det goda livet, att jag har det så bra. Att jag är avundsvärd. Jag vet inte riktigt om jag är det. Samtidigt är jag glad över var jag är nu. Men eftersom inget varar för evigt vet jag inte hur framtiden ser ut. Inget som skrämmer, snarare lockar mig. Samtidigt måste jag hantera frågor och idéer om hur jag "borde" leva. Människor har tips på vad jag kan jobba med nu. Men jag kanske inte vill göra det jag gjort tidigare? Bara för att jag gjort det någon gång i mitt liv. Jag fattar inte riktigt logiken här, samtidigt inser jag att det kanske är både lockande och hotfullt att inte vara en del av vissa tänkesätt och sätt att leva längre. Inser att jag drar mig mer och mer för att delta där jag måste förklara mig. Vi har ju alla vår alldeles speciella väg att gå och jag skulle inte drömma om att ha synpunkter på någon annans val. Däremot kan jag se att väldigt många inte mår bra i det som de arbetar med. Att pengarna styr. Inte glädjen. Inte viljan. Obs, jag säger inte att människor gör fel, bara att ibland kanske man måste ta obekväma beslut för att få må bra. Må sitt optimala. Vara glad inuti också.
   Och i mig jobbar yogan vidare, just nu med yrsel, huvudvärk, oro och till och med ont i mina käkar och tänder. Jag noterar. Jag vet att det mest besynnerliga symtom kan dyka upp. Och ändå är det mina tankar, mitt sinne, my mind, som kan stöka till det mest. Jag har haft några riktigt berikande samtal med olika yogavänner  sista dagarna och vi pratar om det här när hela spelplanen förändras. När man i stunden inte märker så mycket så gör man det desto mer när man tittar bakåt. När man inser att allt vänts upp och ned. Att allt är förändrat. Egentligen. Kanske syns det ingenting vid en ytlig betraktelse. Men det är ju så yogan jobbar, med det inre och allt som sker därifrån.
   Samtidigt jobbar egot vidare på sin alldeles egna spelplan. Det blir helt enkelt inte lättare. När jag reste på min yogakurs i Australien så kom det tankar till mig som; det här är nog min sista kurs. Tänkte att jag nog slutar med yogan sedan... Eh... Har aldrig tänkt det innan. Har snarare varit rädd för att jag inte skulle få till yogan, men aldrig tidigare tänkt att jag skulle sluta. Helt plötsligt, från ingenstans kom de här tankarna. Och så pratar jag med en yogavän idag, i en annan yogatradition och när jag berättar det här skrattar hon högt och säger; jag ska åka på en kurs snart och så tänkte jag inom mig att jag slutar nog med yogan efter den kursen! När vi delar våra tankar så inser vi båda med tydlighet hur intrikata egots vägar är. Och att Shandor sagt att det inte blir enklare. Och jag inser att jag helt enkelt väljer hela tiden. Inte en gång för alla. Utan hela tiden. Och det är just det som är så utmanande.
  
Och förankringen i det hela är ju bara att fortsätta. Bara fortsätta göra och framtidens dimma kommer att skingras, allt eftersom. Det är ju det som är min uppgift!

Hjärtat flyger

Kärleken som strömmar till oss, från oss, med oss den här veckan i Musikhjälpens tecken. Tänk att glasburen faktiskt står på mitt torg nu. Värmen från alla, mellan alla är så fantastisk. Jag har de senaste åren, när det väl gick upp för mig hur otroligt det här evenemanget är, följt det slaviskt via min radio, min tv på svtplay och njutit av musiken, skänkt mer pengar än jag tänkt och gråtit till reportagen som den resande reportern skickar. Vi kan ju alla hjälpa. Minsta krona ger utdelning i slutänden. Vi är så rika om vi jämför. Jag skapade ett evenemang i början på hösten. Jag och min yogagrupp har yogat några lördagar och ätit frukost och vi har när allt runtom är betalt, fått ihop 3500 kronor. Och jag är så glad för det. När man yogar för andra så blir det hela större. Jag har gjort mitt allra bästa för de som har velat delta. Man växer inombords att få hjälpa. Helt enkelt.

Så peppad precis innan det hela drog igång

Och igår kväll var det starten på veckan och på torget fanns det lokala musiker som värmde upp oss alla. Vi köpte varm choklad och skräpmat, ett gäng studenter har lagat mat av råvaror som olika butiker skänkt, som annars skulle kastats! Vi åt en vegetarisk wook, supergott. Och hjärtat flyger av att godheten ändå är störst. Hur många dåliga nyheter vi än matas med så vinner det goda. Det är min totala förvissning. Det finns ingen gräns för vad man kan göra och samla in pengar. Många barn är också engagerade, det är underbart. I år går pengarna till barns rätt att gå i skolan trots att det är krig. Kan det bli vettigare? Har du inte hittat hit än så har du allt att vinna. Du vet väl att hjärtat flyger av att hjälpa? Du vet väl att alla kan göra något? Hur sliten den klyschan än är så betyder den allt för den som inget har. För den som är ett barn och befinner sig där det är krig. För den som kanske har skolan som den enda tillflykten, den enda trygga platsen. Skolan som också kan utbilda och kanske förhindra att fundamentalister föds. Vad tror du? Gillar du Musikhjälpen? Följer du den?

http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=3946

Stanna. Stanna. Stanna.

Det är några minusgrader och alldeles stilla. Vi går en lång morgonpromenad och ser solen sega sig över trädtopparna. Den lyser så lågt och så snett att man utan att känna kylan skulle kunna säga att det är vinter nu. Och ändå, nästa vecka vänder det och ljuset börjar återvända. Tycker så mycket om den här tiden. Snö. Kyla. Lugn. Och det är vindstilla, det är det skönaste. När vi kommer hem gör vi vår yoga, men efter mer än en timme ute och med lite kalla ben så är jag verkligen stel. Vet inte om det är promenaden men vi kommer överens om att inte byta plats på dem igen. First things first som vi säger.
   Vaknade inatt klockan 02 och kände en enorm oro i mig. Som en grå ballong. Som snurrade i mig men som också försökte dra igång mig. Och det lyckades. Tyvärr. Låg här och oroade mig tills jag blev trött på mig själv. Vad är det här? Nej, jag vill inte ha gammalt bråte i mitt huvud. Nej jag vill inte ta ansvar för någon annan än mig själv. Nej. Nej. Nej. Till slut somnade jag om. Jag vet att det är sinnet som spelar spratt. Men jag tror också att min yoga är så kraftfull så den har öppnat ett väldigt gammal rostigt lås. Ett där jag trodde att jag hade slängt bort nyckeln. Ett lås som jag nog aldrig hade tänkt öppna, för jag visste egentligen inte att det fanns. Men det är samtidigt så befriande att veta att det som är jobbigt i stunden också ger något senare. Men just nu är det mest en kamp. Jag gör och när jag ligger med benen mot väggen så är det som eld i mitt högra lår och mitt på mitt skenben och i vaden. Det har jag aldrig känt förut. Ont ja, men nu gör det så ont att jag måste titta på benet, men nej, inget syns ju förstås. Jag är inte rädd. Oron har fått spelrum men inget annat. Jag gör och har min vackra målbild av Shandor i bound lotus, den finns där och jag kommer ihåg alla hans korrigeringar, nästan så jag känner hans händer och fötter på min kropp. Som en varlig vägvisare. Som en påminnelse på att göra, göra, göra. Stanna, stanna, stanna. Allt kommer att förändras, vill gärna hoppa framåt i tiden för att se vad som ska hända, men kommer ihåg processen från andra asanas och att allt faktiskt är möjligt.

Släppte ut oron och gjorde min yoga. Det är ändå det som räknas för mig.

En liten vintermorgon

Det känns lite som en sagomorgon. Snöfallet är lätt. I min väderapp står det duggregn men det som faller ned är mjukt och vitt. Det lägger sig på min mössa och min parkas. Som ett litet täcke. Jag promenerar i sakta mak ned till vårt kafé och platsen där jag hållit yoga några gånger under hösten. Den blå gryningen är helt enkelt magisk och underbar. Jag hör inte mina steg och skogen står där trygg och säker bredvid vägen. Jag har mitt sista yogatillfälle den här gången för Musikhjälpen och vi är inte många. Men det gör inget. Jag vet att det är en tid då mycket sker. Jag vet att några är sjuka. Några måste jobba. Några av de människor som är dedikerade mer än många andra jag mött. För att de vill yoga. För att de behöver sin grupp ibland. Precis som jag behöver åka på kurs ibland. Man behöver sitt sammanhang för att styra vidare hemma på sitt eget golv. Med det man arbetar med och med det man upptäcker längs vägen. Alla har personliga frågor kring vad just de behöver. Det är för mig det stora kvittot på att de gör hemma. På att de reflekterar över vad just de behöver. Ingen kan gå någon annans väg. Och det är så frigörande på något vis. Att de delar. Att vi delar. Och jag känner hur mycket jag tycker om att undervisa. Hur mycket jag svämmar över ibland av det jag vill dela, som nu när jag själv varit på kurs och fått så mycket. Tack och namasté för en underbar vintermorgon med långt prat och kaffe efteråt.

Nog är det mäktigt att dela det som sker inuti? Att ibland få lufta sin frågor och sedan andas tillsammans.

Mindre oro mer yrsel

Vaknar av en stormande vind. Vaknar av yrsel. Segar mig upp. Vi tar promenaden före yogan, omvänd ordning idag. Mår lite lätt illa och tänker att den kalla luften skall pigga upp. Jag är yr, men inte som att allt snurrar och att horisonten är sned. Mera som ett sus i bakhuvudet. Men gör jag en rörelse för snabbt, hinner jag liksom inte med. Även utanför yogan. Det lustiga är ju att jag kommer mycket längre när jag går framåt i padmasana, längre än någonsin. Bara så där. Noterar. Men bryr mig inte så mycket. Mer fundersam över snurrandet i huvudet. Och så efter promenaden kommer huvudvärken from hell. I hela huvudet som en hjälm med centrum i tinningarna. Herregud. Men jag gör yogan, det blir lite bättre. Jag dricker kaffe. Det blir lite bättre. Vinden utanför och inuti. Den lugnar sig. Och jag följer med. Inser att den stora oron som hälsade på härom dagen i min bröstkorg och i min mage, den hänger naturligtvis ihop med yogan. Shandor sa att jag har för mycket oro i mig. Att jag måste släppa det. Och så drar jag igång min yoga här hemma. Och vad händer? Oron rasslar igång. Plötsligt börjar jag oroa mig för mina vuxna barn, som om de vore små igen, oroar mig för trafiken, världsläget och inser att jag inte bär något av det på mina axlar. Bara släppa. Så lyckas jag släppa. Jaha, då kommer yrseln. Kanske känns det så här när man släpper gammal bråte? När man tappar det som varit i mina tankar. När vinden blåser lite renare och det blir tomt blir det kanske också lite snurr?

Ja ni hör ju. Jag är där jag är. Lite mindre orolig. Lite yr. Men önskar dig ändå en fin fredag. Och på måndag börjar Musikhjälpen 2016. I min stad!

Ingen dans på rosor

Ja och så blev det sådär döjobbigt. Bara sådär. Att utforska en enda asana är tio gånger tuffare än att ha en serie eller sadhana som består av fler asanas. Nu dyker det upp olika detaljer på ett granskande utforskande sätt som kroppen väljer. Kan inte säga på något annat vis. Upptäcker blåmärken på mina fotryggar, de kommer av yogan. Jag vaknar stel som en murstock i höger skuldra, det svider när jag andas och jag har bara ett val. Jag kapitulerar. Ingen direkt dans på rosor just nu. Men jag gör. Varje dag är det yoga och promenad. Det är basic. Allt annat är bonus eller vad du vill. Men vidden av att göra en asana i ett år börjar ramla ner inombords och jag inser att stanna i något, att bara stanna kommer att göra min skillnad. Det knakar i bröstkorgen, i nyckelbenen (!) och skuldrorna. Men jag gör. Jag känner varje andetag breda ut sig och jag känner hur jag vill spänna, men jag låter bli. Det kräver all min koncentration. Jag vill inte men jag gör. Jag släpper efter hela tiden. Ungefär som att backa i en isklädd backe, som jag gjorde en gång. Decimeter efter decimeter. Det här är ett hantverk. Helt enkelt.
   Efteråt. Benen mot väggen, den röda ullfilten på kroppen och ögonkudden som doftar svagt av lavendel vilar mjukt på mina ögonlock. Jag flyter iväg. Det är en belöning efter att ha gjort det som jag nu ska ägna mig åt varje dag. Jag får helt enkelt ta en dag i sänder. Inget annat går ju heller. Blir nästan full i skratt, jag som känt mig så glad och nöjd. Pang så började slitet. Bara sådär. Och det var ju det han sa. Den gode Shandor. The name of the game heter persistence, att stanna, och det i sin tur kräver tålamod och acceptans. Ja just ja.

Kärleken till mig själv

Men hur gör du? Hur får du till din träning? Varför ska det vara så svårt med att få till sin yogastund? Jamen jag har ju inte tid. Jamen jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Jamen jag får helt enkelt inte till det. Känner ni igen frågorna? Läser på olika yoga-hälsoprofilers olika plattformar om det svåra med att få till sin egenträning. Alla med olika tips. Så många om och men det är kring yogaträningen. Varför är det så? Mitt enkla svar är att det är på mattan du möter dig själv. Till slut. Eller till en början, allt beroende på vem du är och hur du närmar dig just dig själv. Visst kan det låta storvulet? Lite sådär heligt som jag kan ha så svårt för ibland. Och ändå. Det är som jag ser det.
   Efter yogakurser brukar jag lida av andlig baksmälla. Jag brukar vara sjukt stel och på ett plan ovillig i kroppen. Jag brukar sörja att jag nu "bara" har mig själv igen. Men vet ni. Den här gången är det annorlunda. Jag gör bara. Jag var lite stel efter resan förstås. Men nu gör jag fullt ut det jag ska. Jag är i det som gör ont. Inget mer med det. Men igår somnade jag utan värk i höften. Säkert första gången på ett år. En lärares kunskap och mod har visat vägen. Jag hade nog inte riktigt vågat själv, inte vågat för att det gjort ont, känts fel - ja ni vet rädslan kan ta många uttryck. Och nu har det flyttat sig i kroppen, det där obehaget. Från ljumsken ut på sidan av kroppen och så vidare i små krumelurer. För att asanan löser upp. För att den läker. Inget hokus pokus, ren och skär kunskap från tusentals år men också rätt förvaltad av en som kan och som lämnat vidare. Och så jag som den här gången tog emot fullt ut. Det är egentligen inte krångligare än så och ändå gör vi så mycket krumbukter. Jag har verkligen gått i cirklar för att närma mig det som just jag behöver. Det är nog det som själva glädjen i mig nu visar, porlandet inifrån och ut. Att jag gör det som gagnar mig. Att alla obekväma händelser och beslut ändå tagit mig hit.
   Jag andas djupt djupt nere i mitt bäcken. Yogastunden är inte lång, kanske en halvtimme, men den ger allt. Och jag tror nog att de allra flesta har 10-20-30 minuter att ge sig själva om dagen. Men att möta sig själv - det är inte alla beredda på. Jag har sett så många hoppa av yogan, just när de närmat sig något. Och jag dömer ingen, alla har sin väg att gå. Ibland gör vi det så mycket krångligare än vad vi behöver. När jag slutat med tjafset med mig själv och bara gör det är då det händer. Men inte förrän då. Vi som traskat en bit på yogavägen vet ju att förändring är det enda konstanta. Det syns extra tydligt just där. Och hur tacksam är jag inte för yogavännerna jag träffade i Melbourne, när vi riktigt kunde grotta ner oss en stund för att ventilera och försöka sätta ord på det hela. Men jag är lika tacksam för mina vänner i bloggvärlden och de som jag inte träffat fysiskt men som jag har en fin dialog med, kring yogan. Även om alla gamla skrifter och även min lärare säger att man inte ska sätta så många ord på det, så har det för mig själv behövts. Nu vet jag att det inte går att sätta ord på detta allomfattande, hela-livet-påverkande men nu är jag också på mitt sjuttonde år av yoga. Och jag gör färre rörelser än någonsin och ändå, mina vänner, ändå är det just det här jag behöver nu. Det är mäktigt. Och om du ställer dig frågan över varför det är "så krångligt" att få till yogan för just dig så kanske du ska fortsätta fråga dig själv, vad det hela beror på. Ja jag vet, tidsbrist, barn och allt vad det nu är som tar tiden i anspråk. Men kanske också att vi inte tar vår egen plats? Att vi inte kräver det som just vi behöver. Det är inte mycket i tid räknat. Jag brukar gå igenom faser av tvivel, ilska, trötthet, vill-inte-alls till att landa i att jag gör det som är gott för mig. Tappar du lusten, hitta den igen, inte av tvång utan av kärlek till dig själv min vän för allt finns att vinna när dimridåerna lättar och du ser dig själv klart och tydligt.

Ge dig själv den där stunden varje dag, allt finns att vinna när just du framträder inför dig själv

Så glad utan något men

Kyrktornen speglades upp i himlen under konserten

Hela helgen med extra allt, kan man vara annat än glad? Hade svårt att somna igår kväll för första gången på flera månader. Sedan jetlagen har jag däckat vid 21 och även på yogakursen. Men det var faktiskt glädjen som höll mig vaken. Tidigare skulle jag ha sagt ta i trä, och ev någon ramsa. För får man vara glad? Jamen det är klart att man får. Utan att tro att något hemskt ska hända. För det kan väl ändå inte hänga ihop? Att glädjen och det svåra är relaterade till varandra? Det är bara ovanligt idag att människor är glada rakt ut utan förbehåll, man lägger gärna till ett litet men...
   Igår tog jag bilen till Göteborg och hämtade hem dottern som bor där. Fram och tillbaka 60 mil ungefär. Jag var inte ens trött. Bara glad. Kanske har det att göra med att jag inte måste något. Jag har inte i mitt bakhuvud; men på måndag ska jag jobba igen och det här sliter nog. Inget sådant. Kanske därför jag inte känt av jetlagen heller lika mycket som min man, jag har ju inga plikter, jag har inget jag egentligt måste.
   Dag för dag går det upp lite mer för mig hur mycket jag har styrts av mitt jobb. Som det är för många. Och hur jag sedan i åratal jobbade många kvällar med yogaundervisning, för att jag så gärna ville. Nu gör jag varken det ena eller det andra. Jag har klätt av mig olika identiteter och det känns bara som frihet. Jag trivs och är glad hela tiden. Inget att leva upp till, inget att svara på, inför eller mot.
   Inte förkyld på ett år. Kan det hänga ihop? Kanske. Jag ska inte på något sätt slå mig för bröstet men när jag läser alla mina "minnen" på FaceBook så inser jag hur mycket trassel jag haft periodvis av mina luftrör, förkylningar och heshet. Nu har jag ju haft problem med mitt skinn, det hänger ihop med min yoga, det har jag förstått efter kursen i Melbourne. Hettan måste ta sig ut någonstans, har jag eksem eller utslag så handlar det i mitt fall om det. Vi får se vart yogan tar mig och vad som händer i den vägen, jag är öppen för allt och inget. Det som blir det blir. Men det andra har inte besvärat mig nu. Något måste det ändå betyda.
   Och i helgen sågs vi allihopa i familjen. Fikade allt glutenfritt, mjölkfritt och nötmjölsfritt som jag hade bakat. Ja vi har allergier och det äldsta barnbarnet tål inte gluten och den yngsta tål inte mjölkprodukter.  Så inget smakar som ett fluffigt sockerfyllt vetemjöls bakverk, men det är ok. Det är mer än ok faktiskt. För vi andra har ju märkt att våra magar tackar oss extra mycket när vi utesluter både gluten och mjölk.
   I vår stad går ju den stora julkonserten O'Helga Natt, av stapeln, som igår drog 25 000 till Stora torget. Och vi bara sjöng och sjöng med varma kläder på. Vi hamnade också på minglet efteråt, hastigt och lustigt och satt där med tjockstövlar och tröjor och åt och drack och lyssnade på en liten extra konsert. Mungiporna satt fastklistrade någonstans på kinderna.
   Och ja, jag hade svårt att somna. För glädjen tog krumsprång i mig. Och fnisset i mig det böljade av och an. Storskrattet började porla igen, som det gjort i till och från senaste åren vid sängdags. Som ett stort muller av glädje. Det är fantastiskt.

Älskar stjärnor

Jag älskar stjärnor. Jag älskar ljus. Men jag älskar inte kommersen runt jul. Den är faktiskt vedervärdig. Allt handlar om konsumtion. Att ha varit borta en månad innan december gjorde entré är fantastiskt faktiskt. Men också märkligt. När man varit borta från kommers, annonser och annat ståhej kring julen. Vi är faktiskt lite häpna. Att hela medievärlden är översköljd med annonser om julbord, julklappstips och konserter. Och jag vill bara vara hemma. Jag bryr mig inte. Det är så underbart skönt och när jag tänker tillbaka på hur jag har hanterat julen så kunde inget vara mer förändrat. Och allt har skett inuti. Jag skrev det här inlägget redan för fem år sedan  Om hur jag hade hanterat hela stressen och vad jag trodde att jag ville ha.
   Och alla gör som de vill. Men pressen ökar som jag ser det, på hur det ska vara. Inte på vad vi vill ha. Tanken med julen som en högtid för vila, kärlek och gemenskap försvinner. Jo jag bakar. Lite grann. Kanske gör jag något julgodis om andan faller på. Jag lagar ingen speciell mat, vi är hos äldsta dottern på julafton och de vill fixa. Vi köper julklappar. Några stycken till barnbarnen och så har vi vuxna köpt en julklapp till någon, vi drar en lapp med ett namn. Lätt och roligt.
   Däremot pyntar jag som sagt. Jag älskar stjärnor och ljus. Det fixade jag igår. Jag följer inga regler längre om när saker "ska" göras. Så skönt! Och jag tittar ut på det lilla snötäcket i trädgården och andas den friska luften och njuter av stjärnorna. Vår son och hans flickvän flyttade hem till vår stad igår. Det är den största julklappen. Jag blir tårögd bara jag tänker på att han ska bo nära nu efter att ha bott fyra år i Göteborg.
  Idag klär jag granen i min ensamhet och jag gillar ju det. Mitt val. Hoppas ni hinner andas mellan varven och att stillheten ändå finns där emellanåt. Jag känner mig rofylld, lycklig och tillfreds. Den här yogan. Och den här kursen...