tisdag 20 oktober 2015

Den tunna huden

Efter många möten igår satte jag på min privata telefon och såg att någon ringt mig många gånger. Lämnat meddelande. Meddelandet är från en kille som presenterar sig och säger med snabb röst - ring mig snälla! Ingenting om varför jag ska ringa. Jag blir orolig, tänker på familjen och hoppas att inget hänt som rör någon av dem. Jag försöker få tag i killen, vi ringer om varandra flera gånger men till slut så får vi kontakt. Han är helt desperat, tror att jag arbetar med hedersrelaterat våld, säger att han har läst det på min hemsida och är väldigt uppriven. Han behöver hjälp direkt, det råder ingen tvekan om det, paniken och ångesten hos honom känner jag väl igen, från mina tidigare arbeten. Men jag har aldrig arbetat med något som ens varit i närheten av hedersrelaterat våld, det är ett missförstånd från hans sida. Jag kan inte, jag hänvisar honom vidare, försöker lugna. Fast jag inte vet något om honom så hörde jag så mycket i sättet han pratade på. Känner mig lite misslyckad när jag lägger på luren och känner att jag drog i mig hans oro rakt in i bröstkorgen. Det är ett karaktärsdrag jag försökt dölja, inte velat kännas vid ibland. Det är inte så ofta det tar tag i mig, oron för andra, men när den gör det så kan den verkligen liksom äta sig in. Jag är också den som i arbeten med människor framför allt, har varit som en katalysator. För det är faktiskt så, att jag alltid tidigt uppfattat när det skär sig i något sammanhang eller grupp (även här i bloggvärlden), jag känner direkt det skorrande tilltalet, eller när det sanna tappar mark. Det kan låta så stort, men i alla sammanhang där jag arbetat med människor har jag varit först att upptäcka när det inte stämmer, eller när någon mår sämre eller om något strul är på gång, som jag alltid upptäckt när jag arbetat med ungdomar. Jag har stått i centrum i handledningar både i jobbet på barnpsyk och på behandlingshemmet utifrån hur jag fungerar. Att jag "vetat" när något hänger i luften. Det är egentligen först nu som jag inser att jag fungerar så och att det faktiskt är okay att både säga det och inse det.
   Jag springer in på salongen där jag bokat fotvård och har killen i mina tankar. Dricker en kopp te och musiken är skön, belysningen lite dämpad. Och jag tänker på killen. Läser en intervju med Sofia Helin, skådespelerskan som har huvudrollen i tv-serien Bron. När Sofia beskriver sig själv, så är det något som hakar tag i mig. Hon beskriver sig som en person som lätt känner när något inte stämmer i olika sammanhang, hon har många gånger känt sig obekväm eller också har hon blivit en sanningssägare. Och då har hon blivit bortvald. Men tänk. Precis så fungerar jag. Hon beskriver sig som ha svårt att ha gränser mellan sig och andra och så har jag varit. Känsligheten jag funderat över, varför har jag så tunt skinn ibland, varför funderar jag så mycket över hur människor uppfattar saker och varför upplevs det jobbigt om jag är ärlig i vad jag tycker - den känsligheten får faktiskt ett svar här. För man kan fungera så också. Man kan som karaktärsdrag ha HSP och även vara social och utåtriktad. Faktum är att jag tror att det är ännu svårare för människor att förstå att man är känslig, när man samtidigt är en som pratar och skrattar mycket. Men i mitt eget utforskande så har mycket hänt det här senaste året och inte minst de senaste månaderna. Men bara att läsa om någon mer som fungerar som jag gör, det gör det lättare och jag lägger tankarna på killen åt sidan. Jag vet ju så väl att jag inte kan hjälpa andra i alla lägen och jag vet att jag måste vara rädd om mig. Men ibland när jag minst anar det, står den där bröstkorgen på vid gavel igen och då får jag skynda mig att stänga, för att skona mig själv. Ingen är hjälpt av att jag oroar mig. Ingen.
   Jag lutar mig tillbaka och ser mina fina fötter och tänker och hoppas att den killen får hjälp dit jag slussat vidare. Jag släpper det sedan. Det kräver en stor viljeansträngning men jag gör det. Och då känner jag även att jag slappnar av inuti. Att något lager av mig tydligen varit spänt men nu liksom bara mjuknar. Det är gott så. När jag kommer ut är det kolmörkt och dimmigt. Vemodsväder. Och jag låter det vara precis som det är. Jag tar emot hela mitt sätt att fungera, inför mig själv. Det är gott nog.

12 kommentarer:

  1. Näst sista meningen. Stort. Acceptansen över sig själv, att den ska vara så svår.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja den är svår men det är frihet när man hittar nycklarna. Du vet! Varm kram och tack!

      Radera
  2. Åh hjärta dig!! Din text är som balsam. Att få vara sådär inkännande och samtidigt stänga om sig. Just vad jag behövde läsa den här veckan. Så så svårt att leva med den, som jag upplever det, paradoxen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jamen det är ju det, en stor paradox på något vis. Och tack själv för dina värmande ord! Varm kram!

      Radera
  3. Tack tack tack för detta inlägg!!! Det var en riktig ögonöppnare för mej!
    M

    SvaraRadera
  4. Både du och Nina skriver nu om saker jag har tänkt på senaste tiden.. lite synkronicitet..:-). Jag hade en yogaelev som en vän skickat dit för att det är problem och jag kände hur jag vände ut och in på mig själv för att jag så gärna ville hjälpa så att jag gav lite för mycket av min kraft..Tänkte på det sen att jag kan egentligen bara var vänlig och förmedla yogan.. och sen läste jag här. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Synkroniciteten är mäktig :) Åh ja tänk så mycket man gör ibland. Vi behöver inte göra allt det där andra alla gånger. Kram!

      Radera
  5. Ja du, det där känner jag igen, förstås. Att vara tunnhudad med ett vidöppet hjärta... man måste lära sig att stänga av, låsa till, blockera bort annars går man under. Men som terapeut är det en tillgång eftersom det är lätt att känna in andra människors behov och mående, men man får aldrig, aldrig göra det till sitt eget. Det tog några år att lära sig. Framför allt att lära sig förstå när det är min uppgift att hjälpa och när det inte är det. Och vilka som verkligen vill ha hjälp och vilka som egentligen vill vara i sitt dåliga mående och bara behöver en soptunna att lämpa över sitt skräp i. Skönt att hänvisa vidare och sen släppa taget! Heja dig!
    Kram Carina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja jag vet ju det där, som du vet! Men ibland överrumplar jag mig själv helt enkelt, när jag har garden nere eller hur jag ska säga det. Kram och tack för dina rader!

      Radera
  6. Hudlöst...Känner igen det. Hur jag kan känna i luften när något är "fel".
    Att jag ibland hör munnar säga en sak men ögon och kroppsspråk visa en annan.
    Och resan i att försöka hitta en sorterare i det. Att inte kunna fixa allt...

    "Jag tar emot hela mitt sätt att fungera, inför mig själv. Det är gott nog."
    Den raden alltså! Skulle kunna tatuera in det. Sparar den för den gick rakt in i hjärtat.

    Kram och tack!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det är märkligt hur mycket man uppfattar egentligen. Och även via saker man skriver, det går liksom inte att ljuga utan att det märks. Tack för dina rara ord, varm kram!

      Radera