Den nödvändiga flärden

Min mormor var en kvinna med styrka och stil.  Hon var också en stor älskare av vackra underkläder och hattar. I just den ordningen. Den nödvändiga flärden, som hon sa, min mormor. Jag har fortfarande kvar hennes underklänningar i äkta silke som jag sover i. Älskar dem.
   När jag hälsade på henne så kom alltid ett moment där vi högtidligt satte oss framför den gamla utsirade byrån och där hon varsamt drog upp alla sina vackra underklänningar, trosor och behåar. Det var magiskt. Allt doftade av någon slags parfym som varken var lätt eller tung. Hon lade gamla tomma parfymflaskor bland siden och silke och det blev en alldeles speciell doft. Så vecklade hon ut spetsar och mönster, pekade på hantverket, kvaliteten och de gudomliga gräddiga färgerna. Fick mig att redan som liten flicka sitta och nypa i materialet och ooohaa och ahhhaaa mig igenom eftermiddagen. Sedan drack vi te i stora koppar med guldkant. Jag och mormor delade något som hon hade avsett för mig, aldrig för mina bröder. Förstås. Det var kvinnosaker och viktigt.
Under 70-talets fröskalsbomull och behålösa period sparade jag hennes underkläder i skymundan. Och en del lever ändå hos mig fortfarande. Jag har en midnattsblå knälång silkeunderklänning som är som en andra hud. Sinnlig.
   Hattarna var nästa del i hennes kvinnliga approach. Hon hade alltid hatt. Den ena mer crazy än en andra. Och ibland skämdes jag nästan när hon hade något stort svajigt på sig när vi gick på promenad eller konditori. Idag tycker jag hon var fantastisk även i detta. Hon som blev änka två gånger och förlorade ett barn i hjärnhinneinflammation, tyckte hon hade haft nog av sorger och bedrövelser och  ville välja och bejaka vackra detaljer i livet. Så när hon fick yrkesarbeta som ensamstående mamma i hela sitt liv, så valde hon ändå att omge sig med de här delarna. Och jag tycker så mycket om det.
   Hon hade en turban. En vinröd turban med en stor brosch framtill. Den lockade mig på något konstigt sätt. Jag har aldrig själv haft turban, men tycker det är jättefint på andra. Vet att många inom Kundaliniyogans tradition också har turban. Gärna en vit. Men jag har också funderat på det här med hur man får till den. Och som av en händelse har Pernilla delat med sig av en instruktionsfilm. Men jag tänker också vidare på om den faktiskt fyller en annan funktion än att det är en huvudbonad. Jag har fått linda mitt huvud ibland i avslutningen på min yoga, linda över mina ögon och runt huvudet av olika anledningar. Och plötsligt blev jag otroligt sugen på att skaffa mig en turban. Att linda huvudet och behålla allt där inne som flaxar kors och tvärs i vinden. Eller vad säger ni KY-utövare? Finns det någon "djupare" anledning till turbanen förutom att Yogi Bahjan var sik? Har ni själva turban? Jag vill ha en!  Som ett slags hommage till mormor.

Bilden kommer från Tradera.