Trots att hösten alltid varit min favoritårstid har det inte varit som det brukar i år. Sommaren var inte heller som den brukar, vi tog hand om oss i somras på ett annorlunda sätt. Var hemma väldigt mycket. Tränade vår yoga flera timmar om dagen och jag kände mig både stark och lugn när jobbet drog igång. Olikt hur det har varit tidigare. Tänkte att hösten skulle bli en slags uppgradering av mig själv med den sommaren i kroppen. Kände mig urstark. Men så kom en stor arbetsbelastning i vägen och en känslomässig turbulens och det var som benen inte riktigt bar mig. Marika skrev så vackert om att vi är sköra som människor, det var en stor tröst för mig och gjorde att jag kände mig sedd eftersom tystnaden är motsatsen för mig.
Med det i mitt sinne och faktiskt i min kropp är ändå yogan min ryggrad. Förstås. Faktiskt extra mycket den här gången. Den håller mig uppe och stöttar. Ibland krävande, men i det här läget har den bara gett. Jag har hittat så mycket av vikt och värde och när jag för mina händer längs pannan, munnen, hjärtat och naveln så känner jag hur jag förankrar mig själv i mig själv. På det där sättet som yogan gör och som egentligen aldrig riktigt låter sig beskrivas fullt ut. Och jag vet också att jag duger som jag är. Att jag får vara som jag är. Att min sort också måste få plats och utrymme. Att älska olikheterna på riktigt. På djupet. Utan rädsla. Jag har nog mest varit rädd för att visa mig själv fullt ut eftersom det ofta gett mig otippade reaktioner. Det jag glömmer är att de allra allra flesta har stöttat. Jag har liksom haft synvinkeln på den där lilla delen som gjort mig ledsen. Utan att omfamna det stora tillåtande. Men nu i yogan minns jag det också. Inte bara det vemodiga. Det lyfter mig. Och det gör mig starkare. Gladare. I min yoga så hittar jag det. Tillhörigheten. Tilliten. Tron. Om och om igen så förankrar jag mig i mig själv. Yogahjärtat i mig är tryggt.
Yogahjärtat...det är kraftfullt!
SvaraRaderaSå förbaskat fint att läsa.
Själv är jag i lite frustration just nu. Har fått yogaförbud...
Eller jag får yoga men inte med benen då det ena knäet har nerver i kläm.
Har tappat känsel i tårna vilket gör att det kanske blir en operation igen.
Så nu försöker jag att hitta varianter så att jag kan fortsätta.
Alternativt kanske prova yinyoga igen.
Saknar min yogagrupp och mina dagliga övningar.
Frustrerande som sagt men jag ska väl kanske lära mig något försöker jag tänka.
Tack för din vackra text!!
Kram
Åh stackars dig Hannis. Det låter tufft. Yinyogan gav mig värk faktiskt, något som gjorde mig helt paff, har skrivit några inlägg om det och när jag slutade med den mådde jag mycket bättre. Det står överallt att den är för alla, men det har jag bevisat att den inte är... Hoppas du mår bra på den. Förstår att du saknar din yogatillhörighet. Men du kan djupandas och ligga, det går alltid att göra något, även om det ibland känns frustrerande. Kram och tack!
RaderaHär är en till som är så himla trött och skör just nu och med en arbetsbelastning som accelererar... Men får ändå hintar om rätt väg tack vare yogan. Kram
SvaraRaderaJa precis. Hoppas hoppas allt lugnar ner sig snart, det går för fort! Kram
RaderaÅ gulle dig! Tack! Det värmde där jag sitter med brända paprikor igen (hatar att laga mat!) och känner att jag slösar min tid framför datorn när jag borde pallra mig iväg och handla en present till arbetskamraten som fått sitt fjärde barn...Namaste' <3
SvaraRaderaTack själv! Och jag älskar inte heller att laga mat, skulle önska att jag gjorde det. Kram kram
RaderaYogans avskalande effekt, men aldrig logiskt, aldrig i kronologisk ordning. Allt som Livet lastat på en, som ska bearbetas och hamras av i sin egen gilla takt. Ena dagen är allt så klart och tydligt, den andra undrar man vem som släckte lyset? Ändå, den ständiga -stundom automatiska- rörelsen då man rullar ut sin yogamatta och gör det man ska. Det dagliga, som gör att det viktiga framträder mer och mer. Inte helt utan smärta, inte enkelt på alla vis, men där yogahjärtat är - där finns friden också. Santosha och acceptans. Mjukhet och livsglädje. Och som nu... när jag inte ens tänker på vad jag skriver, utan orden bara finns där. I det omöjliga att beskriva vad yoga är. Sat Nam.
SvaraRaderaFör mig är inte den logiska ordningen nödvändigtvis kronologisk. Det jag menar med logisk ordning är att när jag ser allt i backspeglen bildar det ett slags logiskt mönster för mig själv. Där även de moment du skriver om, är logiska även om de aldrig upplevs som just det när de händer. Men de samverkar i sina små delar till den stora komplexa bilden. Nä aldrig utan smärta, även om den inte är konstant. Nu fastnar jag inte i den längre. Igår sa jag högt till mig själv, sluta med det där när jag var på väg in i det som gjorde ont. Och det fungerade! Just då i alla fall :) Ja orden kommer som de gör, så är det när jag undervisar också. Förbereder mig aldrig på vad jag ska säga, men allt kommer ändå, samma när jag skriver. Jag skriver snabbt och korrigerar sällan, det kommer det som ska komma.
RaderaTack för dina rader! Sat Nam.