Vissa dagar behövs det en påminnelse. Vissa dagar är det trögare och kantigare på något vis i kroppen. Och det är när jag läser Zhanders ord som jag återigen tar mig själv i besittning efter gårddagens svettiga, tillåtande, smärtsamma, glada och inskränkande pass. Allt på samma gång! Som en liten torktumlare i mitt huvud och kropp. Och det är sinnet som styr. Det beska pillret har varit svårt att svälja, men idag vet jag att det är sant. Vet med betoning på mitt eget liv och min egen practice. Ingen annans. Sedan är självklart inte allt medvetet, det är många gamla hjulspår som man kör i innan man tar sig ur. Men det är ju det fina, man kan ta sig ur och vidare, ibland har man plötsligt gjort det. Yogan gör det möjligt. Att stanna i något för att sedan gå vidare.
"The movements of the mind are clearly expressed in the external forms and actions of the physical body.
But for the individual these movements of mind are hidden in the consciousness like a moving shadow.
Because of this, the mind is in a constant state of wandering, changing its attachment from one thing to another and slowly depleting the life force.
In the practice of Hatha Yoga the energy of the mind is turned back in on itself and the life force cultivated.
The inner intelligence grows and begins to reclaim the center, which the mind has seized.
The mind, the source of our habitual patterns of thought and movement fights to preserve the old regime.
This struggle can manifest in many kinds of reaction - emotional, mental, and physical.
Only by persevering with the practice will these difficulties be overcome.
This process is the hidden yoking, the yoking of the shadow.
Then our illusory feeling of separateness disappears and we regain the living wisdom that comes from standing in the light."
Then our illusory feeling of separateness disappears and we regain the living wisdom that comes from standing in the light."
© 2003 Zhander Remete
Om man tänker på the mind, sinnet, som något som faktiskt fluktuerar, påverkar och styr. I HELA KROPPEN. Då blir det för min egen del väldigt tydligt. Att jag kör i gamla hjulspår i min högra höft, att något i mig förmodligen inte vill förändras. Att sinnet finns överallt i mig. I dig. Inte bara i huvudet. Överallt. Men det gör också att det mesta är möjligt. Visst är det ganska fantastiskt? Att överkomma sina gamla mönster, vare sig de sitter i tanken eller kroppen, är ju att släppa taget om det gamla och välkomna det nya. Och det nya. Och det nya. Insikterna känns som ett fyrverkeri i mig. Läs Zhanders text några gånger. Och några gånger till. Låt visdomen sjunka in i dig. Är du redo att ta emot?
Jag har gjort radbrytning efter varje mening, för varje mening är sprängfylld av kunskap. Det har tagit mig många år att ta mig hit. Men jag är ändå glad över det, inser återigen att yoga inte är något som går snabbt. Det är för livet. Ibland tar det längre tid att ta emot.
Vill också påminna om att jag inte vill att någon ska känna skuld över sjukdomar och tillstånd, vi föds alla med styrkor och svagheter i våra kroppar OCH sinnen. Jag tror inte heller att alla sjukdomar är "av ondo", det finns så mycket att hämta i vad som än händer oss. Det jag vill säga är att vi också har tillgång till förändringen. I oss.
Klokt, Så är det, nog. Jag skriver nog eftersom jag inte har kunskapen att påstå att det förhåller sig så. Men jag var som jag skrivit tidigare sjuk som barn och tonåring och lite till. Jag blev galen av ilska och andra känslor när folk påstod att min astma var psykosomatisk. Pjosk, och bortskämd och undanflykter för att delta i livet på fullt allvar fick jag höra. Jag fick astma en gång när jag såg en katt utomhus, jag hade vinden i ryggen och kunde alltså inte känt av katten. Det gick som en stöt igenom mig, kunde det vara sant vad folk sa. Jag körde fast med bilen i 25 årsåldern när jag skulle till jobbet och förstod att jag skulle bli sen, en astmaattack igen. Nu tog jag tag i det här på allvar, astman är jag kvitt, jag vet numera att i min Hathayoga kan jag hitta nycklar för att förändra beteendet och sjukdomstillstånd i min kropp innan de manifesterar sig helt. Jag är naturligtvis inte helt frisk, jag har mitt "the mind" just nu i höger knä och i ryggslutet. Jag tror att jag är problemfri efter nyår om min "practice" fortsätter som den gör. Jag har hjälpt en vän att städa källaren, riva ner puts och annat. Jag tänkte att det här skulle jag inte ha klarat förut, jag skulle ha blivit jättesjuk, lite senare började det svida i lungorna och jag kände en astmaretning, jag gick ut, lite arg för att jag obetänksam nog att ge det där näring. Gjorde mina andningsövningar och jobbade tre timmar till utan problem. Så vi måste vara vaksamma på vad vi tänker, för det är lika stor kraft i det som i det som vi inte tänker.
SvaraRaderaTack för ett bra inlägg.
Robert K.
Robert, som vanligt, tack för en lång och innehållsrik kommentar! Det verkar som du kommit långt i din practice. Själv hade jag eksem som barn och blev galet arg när någon sa att det var "psykiskt". Idag tror jag att mycket handlade om min kost. Hade jag fått en kost utan mjölkprodukter så hade jag nog sluppit det hela. Det jag menar är ju förstås att omgivningen, miljön och arvsanlagen självklart spelar en stor roll. Men inte hela rollen. Vi kan också påverka, som både du och jag erfarit. Det är skönt med någon som förstår vad jag menar, var rädd att det skulle väcka ont blod (igen ;) ) att skriva något som för en del kan vara provokativt! Tack för din kommentar på ett inlägg som jag trodde skulle bli kommentarslöst, men som jag var tvungen att skriva.
RaderaDet är komplicerat det där, hur allt hänger ihop. Men rädslan för livet som Robert nämner ovan ligger nog bakom många besvär, tror jag. Astma, allergier (hösnuva var det för min del), ryggont, ångest, depression, missbruk ... Sådana känsliga komplexa mekanismer vi är!
SvaraRaderaAnn
Ja Ann det är verkligen komplext. Men när jag vågar tänka annorlunda och utan skuld och tar till mig djup kunskap, då lättar allt. Tack för dina rader. Varm kram
RaderaJag tror att det är viktigt att inte känna skuld och skam för olika förutsättningar.
SvaraRaderaAtt ta hjälp i det om det behövs, att göra sig fri från det.
För just skuld och skam tror jag skapar dom där låsningarna.
"Jag är för dålig, för värdelös, tar mig aldrig framåt, kan inte, har inte"
Jag lät det påverka mig i så många år. Knarkarungen som inte var värd ett skit.
Inte i mina egna eller andras ögon (min föreställning), när jag väl började arbetet med mitt psyke och själ så började synen på mig själv förändras och helt plötsligt kunde jag. Jag klarade av, var värd och jag var jag, ingens oönskade unge.
Det fanns något tryggt i att hålla fast vid det gamla i många år, för jag visste ju att det skulle bli en svår resa, att rannsaka mig själv.
Nu tror jag att det är en ständigt pågående process.
Låsningar som finns där av olika anledningar och erfarenheter.
Att man vacklar ibland och sen hittar tillbaka, men det krävs att man arbetar med sig själv och är tillåtande i det.
Och främst att fortsätta att älska sig själv även i de stunder man vacklar.
Det kan vara vackert och föränderligt, om man vill.
Kram!
Vet du Hannis, jag tror att det påverkat oss alla från det vi var små, vad vi än har med oss i bagaget, en del saker känns värre än andra, men alla har något. Jag har i allra högsta grad varit påverkad av många delar i min barndom och ungdom. Jag tror också att det som kan vara smärtsamt också ger mest utdelning i slutänden när man släpper och går vidare. Personlig utveckling brukar oftast gå via det lite svårare och jag är också övertygad om att alla kommer att möta utmaningar och svårigheter, en del gör det det tidigt i livet, andra senare. Ingen kommer liksom undan sin chans till växande som jag ser det :)
RaderaKram och tack för dina rader!
"Ingen kommer liksom undan sin chans till växande som jag ser det" - vilka häftiga ord. Undan kommer vi om vi väljer att se bort, att strunta i, att inte lyssna på den där lilla rösten inuti. Men gång på gång dyker chansen upp, precis som det är en kärleksfull, och mycket tålmodig förälder som verkligen inte är beredd att ge upp på sin lilla telning. Igen och igen kommer chansen och kanske - i bästa fall - lyfter vi till sist upp handen och fångar den.
SvaraRaderaCarina
Ja precis så ser jag det också. Vi fångar den till slut :) Kram!
Radera