söndag 18 oktober 2015

Feminin energi

Jag älskar den speciella känslan som man får när man är med bara tjejer. I de lägena när ytan och konkurrensen fått ge vika för något annat, en större gemenskap och sammansmältning. Saker man delar på sitt eget vis. Som igår kväll när jag åt middag med en väninna jag haft i 40 år och vi kan prata i fem timmar. Utan avbrott. Jag kan nästan röras till tårar när jag ser tjejer och kvinnor göra sitt innersta synligt i yogan. Hur de kämpar på och hur de lyssnar och försöker hitta sin väg. Men jag vet inte om det finns något speciellt kvinnligt sätt. Egentligen. Men däremot en feminin energi, som jag verkligen vill bejaka. I mig. I andra. Den som jag tror att vi alla behöver främja.
Förra tisdagen, den 13 oktober började Navaratri, i nymånens energi. Navarati och de nio nätterna som är dedikerade till den hinduiska gudinnan Durga. Durga som inte är underordnad någon manlig gud. Hon framträder första gången cirka 1000 e.Kr. Då  beskrivs det hur hon besegrar en serie av manliga demoner som de manliga gudarna inte kan besegra. Efter sin seger hyllas hon av de manliga gudarna som den högsta guden. Durga är också en av de mest dyrkade gudarna inom hinduismen idag.  Zhander är en lärare som ofta framhåller att kvinnor är mer komplicerade och även har speciella förmågor, han är nästintill imponerad av kvinnokroppen, som han ser som väldigt komplex i jämförelse med den manliga kroppen. Han är också väldigt mån om att man lyssnar till sin biologi, utöver sin inre röst. Att vila när man ar mens och allt det som rör den kvinnliga kroppen. Det är fint. Varsamt.
   I den yoga som jag utövar, där är det viktigt att låta båda energierna yin och yang löpa fritt i sina kanaler. Vissa positioner stimulerar båda energierna och det är vackert. När jag hänger med tjejer så tror jag faktiskt också att en främjar de feminina i varandra. Och nu när döttrarna är vuxna så blir det också annorlunda. Bättre på ett sätt. Framöver har jag planerat in en helg med varje dotter. Vi ska ha en tjejfest på jobbet i november och snart reser jag med min bästa yogaväninna på kurs. Jag tror jag behöver det feminina mer än någonsin. Det känns så i mig. Hur känns det för dig?


18 kommentarer:

  1. Jag också. Det finns något speciellt med den där kvinnliga gemenskapen. Absolut behöver jag det. Är helt med dig. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja vi behöver det då och då tror jag! Kram

      Radera
  2. Jag tänkte på det i förra veckan då jag först var hos gynekolog och sen på mammografi. Det var bara kvinnlig personal och jag tänkte på hur oerhört trygg och avslappnad jag känner mig när jag är omgiven av andra kvinnor. Dels slipper man den där maskulina prestigejakten - att det måste pinkas revir och sättas på plats och det blir lätt ett spel (nu generaliserar jag grovt, jag vet), och dels så finns det ofta en värme och en kraft och ett samförstånd kvinnor emellan. Kvinnokraft, som om vi faktiskt är en egen sort...
    Jag tänker också på några rader i Samtal med Gud av Neal Walsch, där Gud säger att när männen har levt tillräckligt många liv som män kan de få börja återfödas som kvinnor :) Skämt åtsido, men jag tror att det är jätteviktigt att få vara bland kvinnor. Jag älskar att träffa mina väninnor. Man kan prata - verkligen PRATA - med varandra.
    Kram, Carina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh Neal Walsch, de böckerna har ju jag också läst, tack för påminnelsen. Håller med dig om hur skönt det kan vara med bara kvinnor. Dock har jag inte mött samma mjukhet vid mammografierna jag gjort, tvärtom, de har varit stentuffa och snabba! De kanske måste vara det, jag vet inte, men det har inte varit mjukt.
      Kram kram

      Radera
  3. Åh, jag tänkte samma sak just i eftermiddags. I tre helger har jag seglat med manlig dominans och tänkte att på lördag ska jag fråga en av kvinnorna om hon har lust att segla tillsammans. En "tjejbåt" för att vila lite i energierna.
    Tidigare har jag föredragit män, trott att de kan bättre (så tokigt jag tänkt!), men nu längtade jag efter det kvinnliga.
    Ann

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh segla med tjejer, det lät härligt! kram!

      Radera
  4. När det gäller det feminina så kan jag bara hålla med.
    Det är en mycket speciell känsla när kvinnor samlas och tillsammans blir en kraft.

    För mig som jobbar ihop men män i en mansdominerad och ganska tuff bransch så är det oerhört viktigt att fylla på med kvinnokraft annan tid.
    Inte för att det är något fel på männen, utan för att det man delar med kvinnor blir speciellt. Ofta väldigt öppet och intimt.
    Det har blivit viktigare ju äldre jag blivit också.

    Kram och en fin start på veckan!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Samma för mig, det är inte mansdominerat där jag jobbar men många killar och de sätter jargongen mer än vad vi gör, helt enkelt. Kram och tack!

      Radera
  5. Det är väldigt skönt att läsa dina ord. Speciellt när de flesta skriver ner kvinnor att det blir problem med för mycket kvinnor... Skriver man så tror jag att man fokuserar och att det blir negativt istället för positivt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja så kan det ju vara. Kram!

      Radera
  6. Förut snarkade jag lite arrogant till när 'gudinnor' kom på tal, men idag vet jag bättre. Mycket bättre. Även Yogi Bhajan lyfte fram kvinnan, modern och det feminina, han sade att inget, inget är så viktigt som kvinnan. Så från att ha rusat och ignorerat det feminina i många år, så känner jag idag hur viktigt det är. Nyfikenheten växer, medvetenheten likaså. Och jag känner absolut som du, det viktiga i att vi omfamnar varandra och möts under ytan och bakom maskerna!
    Kramkram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja låt oss mötas hela vägen! Det är befriande, kram!

      Radera
  7. Tänk att det är så för mig med, viktigt med kvinnliga möten, jag känner av en kvinnlig urkraft, upplevde att jag "ärvde" den när min mamma gick bort, att jag behövde den kraften för att överleva, att veta hur jag skulle handskas med livet. Jag är uppvuxen med bröder och var pojkflicka. Samhället genomsyrades av att män styrde, män visste, de fick göra det roligaste och fatta alla viktiga beslut. Således tyckte jag till slut inte att vara flicka, kvinna, var det minsta roligt, inte något att sträva efter. Undvek som pesten alla kvinnliga sammanhang, alla tjejmiddagar, att sitta i en grupp unga kvinnor som talade om hushållsbestyr, eller om sina män, sina hus, det fanns inte i mitt liv. Prövade alla stilar, yttre och inre, rakade huvudet, hade militärrock, kängor, spottade, bröt arm, for fram och var mig själv, som jag upplevde mig DÅ. Men var samtidigt lite avundsjuk på de där "kvinnliga" sammanhangen, begrep inte hur man gjorde för att vara kvinna, se ut som en sådan utan att bli åsidosatt eller att själv förlora i kraft. Kan väl för att korta ner historien lite säga att jag med livet sakta utvecklade min kvinnlighet utan att göra avkall på mig själv. Livet har ju haft en del av både det goda och det mindre trevliga att bjuda på, som sig bör. Nu för tiden fullkomligt älskar jag att vara med, yoga med, lyssna på - kvinnor! Systerskap där jag kan dela med mig av det som ändå är specifikt för oss kvinnor. Är enormt glad över att jag hittade kraften och glädjen och starka kvinnor att inspireras av. Och det är inte bara personliga vänner utan även i bloggvärlden :) Jag har hämtat så mycket kraft och styrka här hos dig och några andra, ni-vet-vilka-ni-är <3. Gudinnor..... Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh så fint, vägen är krokig ibland, men den brukar räta ut sig! Ja vi är alla gudinnor eller lejon, vad vi nu vill kalla oss själva och som känns rätt där man är just nu. Jag är också uppvuxen med bröder och kanske var det då jag tränades i att säga vad jag tycker och stå upp för mig själv, för jag hade aldrig hörts annars. Kommer ihåg en händelse väldigt tydligt och det var när vi lekte och jag ramlade in i en rosenbuske och fick en tagg i ögat. Då sa jag till mamma - det hade nog aldrig hänt om jag hade varit pojke! Så jag trodde man var lite mer osårbar som pojke... Nu vet jag att det inte är så, men tänk så tokigt! Varm kram och härligt att se dig här igen!

      Radera
  8. Tack <3 Ja, märkligt hur synen på vad som gäller för pojkar resp. flickor kan göra med självkänslan.
    Jag har haft fullt upp, varit med och startat upp arbetet på centralen här i sthlm med att möta upp flyktingarna, RWS, och det har förgrenat sig i många projekt. Och nu har min lilla pappa somnat in för en vecka sedan, livet är hudnära, kind mot kind på något vis. Både glädje och vemod, blandat. Men faktiskt så är Glädjen över Livet enormt stark just nu. Tror att jag slet och sörjde så mycket under året som gick då jag "vaknade till" efter separation och allt som följde, så jag ser allt det vackra nu. Är det inte fantastiskt? Jag och min pappa var de bästa vänner, men nu var tiden slut, jag håller alla minnen i hjärtat. Ska åka imorgon och ordna med begravning och sådant.
    Vi hörs <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh. Livet. Jag beklagar din förlust av din pappa men så fint att ni var sådana vänner, det är de ljusaste av minnen som du kommer att bära med dig.
      Det låter på något sätt skönt att kunna vara med rent konkret och praktiskt och arbeta med flyktingarna. Jag håller på och undersöker vad jag själv ska kunna bidra med. Det måste finnas något för alla som vill hjälpa tänker jag.
      Jag tänker på dig och skickar de varmaste kramarna till dig!

      Radera