Den tunna huden

Efter många möten igår satte jag på min privata telefon och såg att någon ringt mig många gånger. Lämnat meddelande. Meddelandet är från en kille som presenterar sig och säger med snabb röst - ring mig snälla! Ingenting om varför jag ska ringa. Jag blir orolig, tänker på familjen och hoppas att inget hänt som rör någon av dem. Jag försöker få tag i killen, vi ringer om varandra flera gånger men till slut så får vi kontakt. Han är helt desperat, tror att jag arbetar med hedersrelaterat våld, säger att han har läst det på min hemsida och är väldigt uppriven. Han behöver hjälp direkt, det råder ingen tvekan om det, paniken och ångesten hos honom känner jag väl igen, från mina tidigare arbeten. Men jag har aldrig arbetat med något som ens varit i närheten av hedersrelaterat våld, det är ett missförstånd från hans sida. Jag kan inte, jag hänvisar honom vidare, försöker lugna. Fast jag inte vet något om honom så hörde jag så mycket i sättet han pratade på. Känner mig lite misslyckad när jag lägger på luren och känner att jag drog i mig hans oro rakt in i bröstkorgen. Det är ett karaktärsdrag jag försökt dölja, inte velat kännas vid ibland. Det är inte så ofta det tar tag i mig, oron för andra, men när den gör det så kan den verkligen liksom äta sig in. Jag är också den som i arbeten med människor framför allt, har varit som en katalysator. För det är faktiskt så, att jag alltid tidigt uppfattat när det skär sig i något sammanhang eller grupp (även här i bloggvärlden), jag känner direkt det skorrande tilltalet, eller när det sanna tappar mark. Det kan låta så stort, men i alla sammanhang där jag arbetat med människor har jag varit först att upptäcka när det inte stämmer, eller när någon mår sämre eller om något strul är på gång, som jag alltid upptäckt när jag arbetat med ungdomar. Jag har stått i centrum i handledningar både i jobbet på barnpsyk och på behandlingshemmet utifrån hur jag fungerar. Att jag "vetat" när något hänger i luften. Det är egentligen först nu som jag inser att jag fungerar så och att det faktiskt är okay att både säga det och inse det.
   Jag springer in på salongen där jag bokat fotvård och har killen i mina tankar. Dricker en kopp te och musiken är skön, belysningen lite dämpad. Och jag tänker på killen. Läser en intervju med Sofia Helin, skådespelerskan som har huvudrollen i tv-serien Bron. När Sofia beskriver sig själv, så är det något som hakar tag i mig. Hon beskriver sig som en person som lätt känner när något inte stämmer i olika sammanhang, hon har många gånger känt sig obekväm eller också har hon blivit en sanningssägare. Och då har hon blivit bortvald. Men tänk. Precis så fungerar jag. Hon beskriver sig som ha svårt att ha gränser mellan sig och andra och så har jag varit. Känsligheten jag funderat över, varför har jag så tunt skinn ibland, varför funderar jag så mycket över hur människor uppfattar saker och varför upplevs det jobbigt om jag är ärlig i vad jag tycker - den känsligheten får faktiskt ett svar här. För man kan fungera så också. Man kan som karaktärsdrag ha HSP och även vara social och utåtriktad. Faktum är att jag tror att det är ännu svårare för människor att förstå att man är känslig, när man samtidigt är en som pratar och skrattar mycket. Men i mitt eget utforskande så har mycket hänt det här senaste året och inte minst de senaste månaderna. Men bara att läsa om någon mer som fungerar som jag gör, det gör det lättare och jag lägger tankarna på killen åt sidan. Jag vet ju så väl att jag inte kan hjälpa andra i alla lägen och jag vet att jag måste vara rädd om mig. Men ibland när jag minst anar det, står den där bröstkorgen på vid gavel igen och då får jag skynda mig att stänga, för att skona mig själv. Ingen är hjälpt av att jag oroar mig. Ingen.
   Jag lutar mig tillbaka och ser mina fina fötter och tänker och hoppas att den killen får hjälp dit jag slussat vidare. Jag släpper det sedan. Det kräver en stor viljeansträngning men jag gör det. Och då känner jag även att jag slappnar av inuti. Att något lager av mig tydligen varit spänt men nu liksom bara mjuknar. Det är gott så. När jag kommer ut är det kolmörkt och dimmigt. Vemodsväder. Och jag låter det vara precis som det är. Jag tar emot hela mitt sätt att fungera, inför mig själv. Det är gott nog.