Rädslan

Som barn var jag mörkrädd. Jag kan känna känslan jag hade när jag klev in i trapphuset, innan lampan tändes. Hur jag rusade uppför trappen, där det fanns ett mörkt skrymsle under trappen som fick mig att ana det värsta. Hur andetagen och hjärtslagen dånade i min lilla kropp.
   I min första egna lägenhet så var jag besatt av att kolla runt innan jag vågade lägga mig. Tills jag en dag bestämde mig för att sluta. Att denna mörkerrädsla inte skulle styra mig. Det var svårt men också befriande. Jag har aldrig varit rädd utomhus. Aldrig i skogen. Det har bara varit inomhus av någon anledning, som om jag vore fångad. Alla filmer jag sett som också har spätt på alla mina fantasier, allt som skulle kunna hända. Sedan läste jag Sadhgurus Facebooksida om rädsla. Och det var så otroligt befriande. Jag
vet att en organisation Isha Foundation står bakom den, Sadhguru själv beskrivs som en yogi, mystiker, poet och visionär. Och jag tycker om mycket av det jag läser.

Tiny fairy door

   En man ställde frågan hur han skulle bli av med sin rädsla. Svaret var klockrent från Sadhguru. Du spelar upp en film av vad som kan hända dig. Om du ändå ska använda din fantasi på det sättet, varför inte spela upp en komedi? Eller ett romantiskt drama? Först tyckte jag det var löjligt, sedan slogs jag av visheten.

Barn vill oftast lägga en gåva till älvorna 

   När jag är ensam, som jag varit nu några dagar så är det som den gamla mörkerrädslan griper tag i mig. Jag tvingar mig att djupandas, använda alla tekniker, men det är som det inte räcker. Så igår bestämde jag mig för att spela upp ett nytt scenario. Jag bestämde mig för att alla älvor där ute, allt småknytt runt mitt hus, de finns där för att skydda mig. De finns där för att de vill. Jag såg för mitt inre hur långdansen av älvorna blev till den täta dimman och som en skyddande ring runt platsen där jag bor. Till slut låg jag där och fnissade för mig själv. Fjantigt kanske och larvigt. Men om det funkar så... Så simpelt men också så slentrianmässigt ibland, över vad som rör sig i tankarna. Hos mig. Att bli medveten just när man gör det man gör, mot sig själv, jag vet att jag har lång väg att traska i vissa lägen, men det är också skönt att liksom dra i bromsen, tvinga in sig i ett annat spår. Jag är på väg. Och ikväll så väntar mina älvor på mig igen. Och igen. Ha en fin lördag!

Bilderna är på små "tiny fairy doors" som en man i Michigan har byggt. Barnen älskar dem och jag också. Tänk om älvorna faktiskt ser dem!