Snart dags att summera

Det har varit fullkomligt bedårande dagar. Strålande sol, krispiga morgnar och kylig luft när jag är på väg till dojon. Utöver min träning så är det ju så mycket annat som händer. Man hinner prata ifatt med vänner, promenera, dricka kaffe och äta lunch läääänge. Vila. Somna tidigt och fundera. Allt är förmodligen precis som det ska även om jag själv är i ett slags tillstånd jag inte riktigt känner igen så vill jag ändå förmedla tacksamheten och trösten i att jag är här. Att jag får min del av det som ges och att jag blir korrigerad ibland av flera stycken samtidigt för att asanan riktigt ska sjunka in i mitt medvetande och kropp.
   Idag har det varit marknad och det har varit människor överallt i den här lilla medeltida byn. Jag har ätit lunch med en vän jag inte sett på tre år och det är skönt när man ganska snart hittar sin ton, vänner emellan. Förtroenden och tankar. Jag är rik på så många sätt och jag har släppt så många måsten. Det har varit och är en resa. I 10 år har jag följt min lärare. I TIO år. Det är länge. Det är på ett plan obeskrivligt och på ett annat plan helt självklart.
   Hösten här är helt perfekt. Vi bor 20 minuters promenad utanför byn och det är så läkande att ha promenaden fram och tillbaka, ibland mer än en gång om dagen.
   Byn är som en sagoby. Den känns som hämtad ur en film, nästan som att gå i en kuliss. Alla är vänliga, även om det alltid är mycket turister här så är människorna genuint trevliga. Det enda minuset är det svaga kaffet! Trodde vi skulle få riktigt svart kaffe men det är knappt så espresson är stark. Det är märkligt. Jag är inte ledsen, jag är inte trött längre. Jag är inte riktigt där jag ska vara men jag har återigen hittat till nya beslut i mig själv. Jag behöver verkligen inte bevisa eller visa något för någon annan. Jag har inte shoppat något, jag har allt jag behöver. Lite symboliskt är det nog så överlag för mig just nu i mitt liv. Imorgon bitti är det sista lektionen som vi tränar, på söndag morgon knyts säcken ihop med någon timmes prat. Det är gott så. Vad som händer sedan, står skrivet i mina stjärnor. Önskar dig en skön Allhelgonahelg, vad du än gör så hoppas jag att du gör det som just du har valt. Må väl.

Gå över bron

Ny dag, ny kraft. Jag gjorde exakt allt jag skulle göra igår kväll. Det frestade på men jag härdade ut. Sov gott men vaknade tidigt. Låg och flöt upp och ner, andades och tänkte inte. Tog en långsam promenad genom en trött liten by och såg regnmolnen hänga på bergen. Kastanjernas löv har stora fläckar och luften sval med en liten vind. Jag är stark och stadig när jag går in i dojon, många har frågat hur jag mår eftersom inget är en hemlighet när man är en så liten grupp i ett litet rum. Det har jag absolut inga problem med, jag vet att alla är där ibland, där jag vistats.
   Han kommer fram direkt. Har lite allvarligt prat med mig. Jag gör min practice, gör en hel del linjärt arbete med ett tiotal solhälsningar så jag är varm och svettig när han kommer fram igen. Ger mig flera stående och korrigerar mig på ena sidan och en av hjälplärarna är på andra sidan. Känner mig helt krokig men han säger att den krokigheten finns bara inombords. Jag försöker memorera hans korrigeringar så jag vet var jag ska jobba, det känns i armarna men det är benen jag ska fokusera på säger han.

Efteråt när jag ligger med benen upp mot väggen kommer han fram igen. Vi har ett långt prat. Hans ögon är mjuka, varma och vänliga. Jag vet att han vill mig så väl och ibland måste det gå via det tuffa, för att man på något vis ska ta sig vidare. Han gör en liknelse med en plats i Stockholm, en vacker bro som han varit vid. Han säger du måste över bron, du kan inte förändra bron, den finns där, ta dig vidare. Och det är när jag skriver det här som jag faktiskt förstår det också. Det är en briljant liknelse. Jag säger att jag varit här många gånger där jag är nu, smärta, tårar och så har jag tagit mig vidare. Och han säger - du måste ta dig vidare många gånger. Så är livet. Du kan inte förändra ditt mönster inuti, det förändrar sig själv utifrån hur sinnet och andetaget arbetar. Sinnet och andetaget finns överallt i hela kroppen. Och det är så stor kunskap. Jag bugar mig. Igen och igen.
   Mitt största problem är egentligen att jag pratar om det för tidigt. Jag berättar vad han sagt när vi dricker kaffe. Jag borde hålla det inombords. Jag ska försöka att inte vara så direkt och snabb. Att skriva om det blir på ett helt annat sätt faktiskt. Det är också en lärdom. Alla vill bidra och trösta, men nu har jag fått min tröst, det är så enkelt att fokusera på någon annan, istället för sig själv. Det är nog allas lärdom egentligen. Man vill analysera, intellektualisera och komma med svar. Eller säga klokheter. Men jag tror egentligen att man måste hitta dem själv. Även om man lägger upp dem på bordet. Så jag ska vara sparsam med mig själv. På olika vis. Jag ska sluta tätt om min bröstkorg, jag ska se in i hans kloka ögon, göra det han säger, inte tänka, inte analysera och ta emot allt jag får. För det är stort. Och den där bron. Den gick jag över igår. Och även om jag ska över den igen, så har jag gjort det nu. Och det är stort för mig.

Det svider. Dags att gå vidare.

Fullmåne. Alla får samma lilla träning.  Det är en måne som stör vata-elementet i oss och därför behöver vi stabilisera oss, titta inåt. Men det som vi får är skitsvårt för mig. Ont. Ledsen. Kan inte skriva mer om det än att när man känner sig som minst får man stöd då man behöver det. Av min otadliga lärare som i sin värme kring vad han ser i mig ger mig det som jag känner att jag inte mäktar med, men som jag faktiskt klarar. Mina yogavänner som alla stöttar mig, skickar meddelanden och tröst. Alla som varit i det, vet vad jag menar. En kort stund tänkte jag; - jag åker hem. Har aldrig tidigare varit där jag är nu. Så. Jag får vad jag behöver. Det svider. Jag går vidare. Samma practice ikväll kl 18. Jag är levande. Jag har lyxproblem jämfört med många människor på flykt och som lever under extrema förhållanden. Jag måste förhålla mig till det. Även om jag är huvudpersonen i mitt liv kan jag inte låta gamla blockeringar av känslomässig karaktär stoppa mig mer. Det är dags att ta sig vidare. Att en övning jag arbetat med till och från under 7 år (!) slutligen ska få göra sitt jobb. Jag ska inte hindra mig själv mer.
   Vi äter lunch ute på terrassen innan regnet kommer. Jag har en god vän som jag bor med. Vi skrattar och pratar och jag undrar om turbulensen jag haft under hela förmiddagen när jag inte kunde sluta gråta, verkligen hände. Och ja. Det gjorde den. Nu är det kaffe och choklad och träning om 2 timmar igen. Jag ska igenom det här nu.

Resan har börjat

Utsikt från min balkong, cypresserna är enorma på varje sida

På väg till byn

Ni vet. När man sover gott. Sådär gott för att man vet att man fått en ganska liten hanterbar serie i sin yoga. Efter första lektionen igår kväll, som utöver prat och genomgångar över vad alla ska göra också innehöll tunga saker. En del så djupt att jag inte förstår allt.  Men en lektion om vad yoga inte är också. Och vad som innefattas i det vi gör. Det vi utövar och att alla har sin egen agenda över vad man förväntar sig. Vad det än är. Hur fint det är att försöka hålla sinnet blankt. Att inte fundera över om det är bra eller inte, bara ta emot. Energin. Brukar  vara lite extra pirrig eftersom jag brukar få så tuffa saker. Tuffa för mig. Och så fick jag en pytteliten serie. Sov som en gudinna. Tog en annan promenad ner till byn som fullkomligt strålade i höstsolen. Inga bilder gör den riktigt rättvisa. Värmen som smyger in under dagen för att explodera efter lunch. Jag har mina träskor och är glad åt att slippa jackan. Så kommer jag in i dojon, som en av de sista för morgonens practice. Vi får alla olika tider när vi ska komma in.
   Jag gör mitt och så är jag klar. Zhander ropar till mig att jag ska göra allt en gång till. Sedan kommer han fram till mig, ger mig en annan serie, lite tuffare som jag ska göra fem gånger. FEM gånger. I långsamt tempo. Svetten rinner om mig men det känns fantastiskt skönt. Avslutar med padmasana framåt och Emma kommer och trycker ner mig så att pannan vilar mot golvet. Känner höften protestera våldsamt och samtidigt tänker jag på gårddagens prat om att släppa taget om det som gör ont. Minnen som egentligen bara är fantasier i mitt sinne. Jag har ingen skada i min höft helt enkelt. Jag går in i det. Jag gör det faktiskt i mitt tionde andetag liggande framåt. Känner hur det blir helt varmt i höften som om någon hade hällt varmt vatten inuti min led. Och på något smärtsamt skönt vis vet jag att jag som vanligt fått precis vad jag behöver. Gör min warm down och ligger sedan med benen upp mot väggen. Kroppen är stel och underlig när jag reser mig. Vad gör det? Resan har precis börjat!

Fry my ass

Efter en låång resa kom vi fram till ett jättefint hus. Tänk ett hus i Provence och känn associationerna glida in. Alla dem infriades :) Vi har ett vackert stenhus i en lund av gråskimrande olivträd. Vi har en terass med stenplattor och vi har ett rymligt lite svalt hus. Vi eldar och kokar kaffe. Jag bor en liten halvtrappa upp, ett stort generöst rum i blå toner och med ett eget litet badrum i blått. Jag är nöjd. Gick en promenad igår och höll oss vakna tills det äntligen var dags att få sova. Byn är pittoresk så det dånar.
   I eftermiddag börjar kursen och det är inte utan lite pirr i magen blandat med förväntan och längtan. Vi är 25 personer som ska gå kursen och vi har träffat några redan. Och jag läser hos en avlägsen yogavän som bor i London, hur han beskriver sina kurser och hans ord är så träffande utifrån vad vi kommer att få, det är inte direkt något där man blir struken medhårs, det är istället ren medkänsla som kräver något mer av både lärare och elev;
  

Real compassion kicks butt and takes names,
and it is not pleasant on certain days.

If you are not ready for this fire,
then find a new-age, sweetness-and-light,
soft-speaking, perpetually smiling teacher,
and learn to relabel your ego with spiritual sounding terms.

But stay away from those that practice real compassion,
because they will fry your ass, my friend.

Det är nu jag ska få my ass fried :) Följ mig och gå bredvid är du snäll!

Wish me luck!

Man längtar efter något under lång tid och sedan är man plötsligt där. Då är det som jag måste samla ihop mig så jag verkligen verkligen får ut det jag önskar av något. På lördag reser jag till Sydfrankrike på en yogakurs för mina lärare. Som jag har längtat. Som jag har tänkt. Bokat för ett år sedan. Och nu reser vi snart, jag och min yogavän och det känns otroligt fint. Att också ha någon som finns i vårt eget hus när vi är borta, det är skönt.

Luberon, byn där vi ska vara

  Nu har vi hyrt ett litet hus och det är förstås varmare än här. Vi har ofta haft budgetboende men den här gången har vi unnat oss lite extra. Tänk ett eget litet hus. Med terass. Med stora rum. Med ett ordentligt kök och till och med en pool. Va? Vi kommer att gå kursen  individual asanas, vilket i praktiken betyder att alla får egna asanas, egna rörelser utifrån vars och ens behov. Och det är alltid en liten grupp som går den typen av kurs, som kräver andra saker av den som guidar. Det uråldriga sättet att undervisa på som jag älskar. Som jag tycker så ofantligt mycket om. Som jag själv försökt översätta till min egen undervisning. Att alltid ge individuella råd. Även när alla gör samma serie eller rörelser. Att det alltid kommer  till mig vad jag ska säga till människor vid frågor. När jag är uppkopplad och hopkopplad. Och nu med mina högt värderade lärare. Jag är ibland rädd för att de inte ska orka, inte ha energin, som krävs för varje människa som de möter. För de gör ju verkligen det. Ger alla precis det vi behöver. Och det är ju inte direkt det man vill ha. Utan det man behöver. Jag är beredd på vad som helst som kommer att vara jobbigt. För jag vet att det är värt det i slutänden. Jag vet hur mycket hjälp jag fått i att både läkas fysiskt, mentalt och själsligt. Att jag förändrat mina mönster, som inte varit optimala alla gånger. Att jag har rensat ut så mycket skräp inombords och hanterat gamla minnen. Att jag blivit stärkt i att gå min egen väg, att vara den jag är fullt ut. Att Zhander har fått mig att inse att alla svårigheter och trassel jag varit igenom, har dels stärkt mig, dels fått mig att utvecklas. Den berömda räkmackan ger ingen personlig utveckling. Faktiskt. Det är det andra, det vi inte vill välja som gör det, som jag ser det. Han har varit både tuff och kärleksfull i sin undervisning och med en stor portion humor. Jag har känt mig hemma i det sättet och väldigt trygg. För jag vet att det inte finns några undertoner, inga dolda budskap. Allt uttalat och rakt. Inget tycka synd om, ingen falskhet. Han har i princip påverkat hela mitt liv. Till det bättre. Det kanske låter som jag är blind för att de är människor också, men det är jag inte, jag vet att de är människor med fel och brister precis som alla andra, men det förtar inte kompetensen, kärleken och erfarenheten de förmedlar. Zhander har utövat yoga i över 60 år! Han har undervisat i 40 år. Det är svårslaget. Speciellt idag när yogalärarna har en tendens att bli yngre och yngre. En del saker kräver helt enkelt tid. Det går inte att snabbspola utveckling, hur gärna man än vill eller intalar sig det. Däremot får man ju självklart sina insikter som i skimrande ögonblick, det är inte det jag menar. Så med det sagt, wish me luck! Jag vet inte ens om jag har fungerande nät dit vi kommer men so be it. Kan jag blogga så gör jag det.

Den tunna huden

Efter många möten igår satte jag på min privata telefon och såg att någon ringt mig många gånger. Lämnat meddelande. Meddelandet är från en kille som presenterar sig och säger med snabb röst - ring mig snälla! Ingenting om varför jag ska ringa. Jag blir orolig, tänker på familjen och hoppas att inget hänt som rör någon av dem. Jag försöker få tag i killen, vi ringer om varandra flera gånger men till slut så får vi kontakt. Han är helt desperat, tror att jag arbetar med hedersrelaterat våld, säger att han har läst det på min hemsida och är väldigt uppriven. Han behöver hjälp direkt, det råder ingen tvekan om det, paniken och ångesten hos honom känner jag väl igen, från mina tidigare arbeten. Men jag har aldrig arbetat med något som ens varit i närheten av hedersrelaterat våld, det är ett missförstånd från hans sida. Jag kan inte, jag hänvisar honom vidare, försöker lugna. Fast jag inte vet något om honom så hörde jag så mycket i sättet han pratade på. Känner mig lite misslyckad när jag lägger på luren och känner att jag drog i mig hans oro rakt in i bröstkorgen. Det är ett karaktärsdrag jag försökt dölja, inte velat kännas vid ibland. Det är inte så ofta det tar tag i mig, oron för andra, men när den gör det så kan den verkligen liksom äta sig in. Jag är också den som i arbeten med människor framför allt, har varit som en katalysator. För det är faktiskt så, att jag alltid tidigt uppfattat när det skär sig i något sammanhang eller grupp (även här i bloggvärlden), jag känner direkt det skorrande tilltalet, eller när det sanna tappar mark. Det kan låta så stort, men i alla sammanhang där jag arbetat med människor har jag varit först att upptäcka när det inte stämmer, eller när någon mår sämre eller om något strul är på gång, som jag alltid upptäckt när jag arbetat med ungdomar. Jag har stått i centrum i handledningar både i jobbet på barnpsyk och på behandlingshemmet utifrån hur jag fungerar. Att jag "vetat" när något hänger i luften. Det är egentligen först nu som jag inser att jag fungerar så och att det faktiskt är okay att både säga det och inse det.
   Jag springer in på salongen där jag bokat fotvård och har killen i mina tankar. Dricker en kopp te och musiken är skön, belysningen lite dämpad. Och jag tänker på killen. Läser en intervju med Sofia Helin, skådespelerskan som har huvudrollen i tv-serien Bron. När Sofia beskriver sig själv, så är det något som hakar tag i mig. Hon beskriver sig som en person som lätt känner när något inte stämmer i olika sammanhang, hon har många gånger känt sig obekväm eller också har hon blivit en sanningssägare. Och då har hon blivit bortvald. Men tänk. Precis så fungerar jag. Hon beskriver sig som ha svårt att ha gränser mellan sig och andra och så har jag varit. Känsligheten jag funderat över, varför har jag så tunt skinn ibland, varför funderar jag så mycket över hur människor uppfattar saker och varför upplevs det jobbigt om jag är ärlig i vad jag tycker - den känsligheten får faktiskt ett svar här. För man kan fungera så också. Man kan som karaktärsdrag ha HSP och även vara social och utåtriktad. Faktum är att jag tror att det är ännu svårare för människor att förstå att man är känslig, när man samtidigt är en som pratar och skrattar mycket. Men i mitt eget utforskande så har mycket hänt det här senaste året och inte minst de senaste månaderna. Men bara att läsa om någon mer som fungerar som jag gör, det gör det lättare och jag lägger tankarna på killen åt sidan. Jag vet ju så väl att jag inte kan hjälpa andra i alla lägen och jag vet att jag måste vara rädd om mig. Men ibland när jag minst anar det, står den där bröstkorgen på vid gavel igen och då får jag skynda mig att stänga, för att skona mig själv. Ingen är hjälpt av att jag oroar mig. Ingen.
   Jag lutar mig tillbaka och ser mina fina fötter och tänker och hoppas att den killen får hjälp dit jag slussat vidare. Jag släpper det sedan. Det kräver en stor viljeansträngning men jag gör det. Och då känner jag även att jag slappnar av inuti. Att något lager av mig tydligen varit spänt men nu liksom bara mjuknar. Det är gott så. När jag kommer ut är det kolmörkt och dimmigt. Vemodsväder. Och jag låter det vara precis som det är. Jag tar emot hela mitt sätt att fungera, inför mig själv. Det är gott nog.

Feminin energi

Jag älskar den speciella känslan som man får när man är med bara tjejer. I de lägena när ytan och konkurrensen fått ge vika för något annat, en större gemenskap och sammansmältning. Saker man delar på sitt eget vis. Som igår kväll när jag åt middag med en väninna jag haft i 40 år och vi kan prata i fem timmar. Utan avbrott. Jag kan nästan röras till tårar när jag ser tjejer och kvinnor göra sitt innersta synligt i yogan. Hur de kämpar på och hur de lyssnar och försöker hitta sin väg. Men jag vet inte om det finns något speciellt kvinnligt sätt. Egentligen. Men däremot en feminin energi, som jag verkligen vill bejaka. I mig. I andra. Den som jag tror att vi alla behöver främja.
Förra tisdagen, den 13 oktober började Navaratri, i nymånens energi. Navarati och de nio nätterna som är dedikerade till den hinduiska gudinnan Durga. Durga som inte är underordnad någon manlig gud. Hon framträder första gången cirka 1000 e.Kr. Då  beskrivs det hur hon besegrar en serie av manliga demoner som de manliga gudarna inte kan besegra. Efter sin seger hyllas hon av de manliga gudarna som den högsta guden. Durga är också en av de mest dyrkade gudarna inom hinduismen idag.  Zhander är en lärare som ofta framhåller att kvinnor är mer komplicerade och även har speciella förmågor, han är nästintill imponerad av kvinnokroppen, som han ser som väldigt komplex i jämförelse med den manliga kroppen. Han är också väldigt mån om att man lyssnar till sin biologi, utöver sin inre röst. Att vila när man ar mens och allt det som rör den kvinnliga kroppen. Det är fint. Varsamt.
   I den yoga som jag utövar, där är det viktigt att låta båda energierna yin och yang löpa fritt i sina kanaler. Vissa positioner stimulerar båda energierna och det är vackert. När jag hänger med tjejer så tror jag faktiskt också att en främjar de feminina i varandra. Och nu när döttrarna är vuxna så blir det också annorlunda. Bättre på ett sätt. Framöver har jag planerat in en helg med varje dotter. Vi ska ha en tjejfest på jobbet i november och snart reser jag med min bästa yogaväninna på kurs. Jag tror jag behöver det feminina mer än någonsin. Det känns så i mig. Hur känns det för dig?

Rädslan

Som barn var jag mörkrädd. Jag kan känna känslan jag hade när jag klev in i trapphuset, innan lampan tändes. Hur jag rusade uppför trappen, där det fanns ett mörkt skrymsle under trappen som fick mig att ana det värsta. Hur andetagen och hjärtslagen dånade i min lilla kropp.
   I min första egna lägenhet så var jag besatt av att kolla runt innan jag vågade lägga mig. Tills jag en dag bestämde mig för att sluta. Att denna mörkerrädsla inte skulle styra mig. Det var svårt men också befriande. Jag har aldrig varit rädd utomhus. Aldrig i skogen. Det har bara varit inomhus av någon anledning, som om jag vore fångad. Alla filmer jag sett som också har spätt på alla mina fantasier, allt som skulle kunna hända. Sedan läste jag Sadhgurus Facebooksida om rädsla. Och det var så otroligt befriande. Jag
vet att en organisation Isha Foundation står bakom den, Sadhguru själv beskrivs som en yogi, mystiker, poet och visionär. Och jag tycker om mycket av det jag läser.

Tiny fairy door

   En man ställde frågan hur han skulle bli av med sin rädsla. Svaret var klockrent från Sadhguru. Du spelar upp en film av vad som kan hända dig. Om du ändå ska använda din fantasi på det sättet, varför inte spela upp en komedi? Eller ett romantiskt drama? Först tyckte jag det var löjligt, sedan slogs jag av visheten.

Barn vill oftast lägga en gåva till älvorna 

   När jag är ensam, som jag varit nu några dagar så är det som den gamla mörkerrädslan griper tag i mig. Jag tvingar mig att djupandas, använda alla tekniker, men det är som det inte räcker. Så igår bestämde jag mig för att spela upp ett nytt scenario. Jag bestämde mig för att alla älvor där ute, allt småknytt runt mitt hus, de finns där för att skydda mig. De finns där för att de vill. Jag såg för mitt inre hur långdansen av älvorna blev till den täta dimman och som en skyddande ring runt platsen där jag bor. Till slut låg jag där och fnissade för mig själv. Fjantigt kanske och larvigt. Men om det funkar så... Så simpelt men också så slentrianmässigt ibland, över vad som rör sig i tankarna. Hos mig. Att bli medveten just när man gör det man gör, mot sig själv, jag vet att jag har lång väg att traska i vissa lägen, men det är också skönt att liksom dra i bromsen, tvinga in sig i ett annat spår. Jag är på väg. Och ikväll så väntar mina älvor på mig igen. Och igen. Ha en fin lördag!

Bilderna är på små "tiny fairy doors" som en man i Michigan har byggt. Barnen älskar dem och jag också. Tänk om älvorna faktiskt ser dem!

Ljud inuti

Ljud. Så mäktiga. Så bortglömda ibland. I min egen yoga, har jag ljud för olika platser i kroppen. Det har känts som en omöjlighet att på något vis integrera ljudet i kroppen. Inuti kroppen. Det är en sak att göra ljud men en annan att känna ljuden i sig. Jag vet inte hur det är i andra traditioner, men det är en sak att ha mantran, chanter eller annat som låter, det kan ju vara helt underbart, men att känna ljudet. Det är något helt annat. Någon som förstår mig?
   För snart 7 år sedan var jag på en helgkurs i Skottland. John Evans, en fantastisk yogalärare som numera helt ägnar sig åt svärdskonst, sjöng en lång chant, den kändes evig och slog också på en trumma. Det var första gången jag kände att ljuden helade mig. Jag kände hur något liksom rättades till inuti mig. Som om min skelettstruktur flyttade sig. Lite lite. Och jag stod stadigt och kände balansen i hela mig. Det var en helt makalös upplevelse och något som jag kan längta tillbaka till. Jag har aldrig varit i närheten av att känna något sådant när jag gör ljud eller sjunger själv. Det är utanför mig. Inte inuti mig. Men jag längtar dit. I morse kände jag något som liknande en slags kontakt med mina organ. Låter det flummigt? Det är det inte, men det låter kanske så. Och jag har full förståelse för dig som går en annan väg, men det här är min väg.
   Jag har också gått något som heter Sound Sadhana, som handlar om att sjunga indiska ragas, som långa ramsor där ljudet kommer ur mig. Men faktiskt också i mig. Hur skrovlig jag än låter när jag börjar så kan jag ibland känna ljudet gå uppåt i mig. Inuti. Det är så mäktigt. Det fyller upp mitt huvud. Natasha, har också utvecklat Sound Sadhana till att omfatta Nrtta Sound Sadhana, då vi sjungit våra yogapositioner tillsammans med yogan. Det är nog en av de mäktigaste kurser jag gått, den var helt omvälvande och så här ett år efter jag gick den, kan jag inte ens förstå hur otroligt mycket den förändrade på djupet. Inuti.
  Jag intervjuade en blivande måltidsekolog härom dagen på jobbet. Han berättade om undersökningar man gjort av smak och ljud. Att det smakar olika för oss, beroende på vilka ljud som finns runtomkring oss. Man har mätt nivåer i hjärnan och även platser i hjärnan utifrån olika smaker. Och det är inte direkt förvånande att när det är slamrigt och högljutt omkring oss, då smakade maten helt annorlunda. Visst är det spännande? Själv har jag sedan i april använt mig frekvent av olika ljud, eftersom det är vad som är givet av vår lärare. Det är så fascinerande. För varje liten sadhana, så uppstår hundratusen frågor och även små insikter av hur otroligt komplext allt är. Kroppen, sinnet, yogan, ljuden och att faktiskt ta sig vidare. Inuti. Det där som aldrig kan ses på en enda bild men som är all skillnad i världen. Inuti.
   En lätt förkylning slog till i natt, samtidigt med minusgraderna. Det gör ingenting. Jag har en ledig helg, ska äta finmiddag med en vän och prata i timmar. Det ser jag fram emot. Och så vara ute i frosten förstås. Önskar dig en fin helg, vad du än ska göra!

Överdrivet optimistisk

Ni vet när någon ska upp mitt i natten för att resa långt. Och denna någon inte är jag. Och ändå vaknar jag 20 gånger innan klockan ringer klockan 01. Somnar jag om fint sedan när han hade åkt? Nej. Inte direkt. Och seg som sirap när klockan ringer igen, på vanlig tid. Tänker att jag ska ta det lugnt och fint när kvällen kommer. Nej men visst ja. Jag ska ju gå på bio och se en sändning av Hamlet med några arbetskamrater. Jajustja, den slutar klockan 24... Eh, jag tänkte inte riktigt där. Sitter nu och gäspar och undrar hur jag känner mig om sisådär 10 timmar. Vad tror ni? Klarar jag av kvällen? Jag blir så trött på mig själv när jag är överoptimistisk i min planering. Det har tidigare varit mitt sätt att fungera. Få med så mycket som möjligt. Allt är möjligt. Men sedan har lite tålamod, långsamhet och annat smugit in. Och så gjorde jag det igen! Är det någon som känner igen sig, eller är det bara jag som leker tonåring?

Människor som känner min kropp

Det där med andra människor som känner till ens kropp. Det tycker jag om. När det är någon jag litar på. Som olika behandlare jag gått till genom åren. Och jag har de flesta gånger valt alternativa metoder, det som kallas alternativa i Sverige, men som det forskas på i andra delar av världen. För att skolmedicinen inte har kunnat eller vetat något som skulle ha hjälpt. Tyvärr. Eller inte tyvärr, för jag har träffat så kunniga människor både inom TCM, massage, ostoepati och även naprati. Där jag tagit mig vidare, blivit smärtfri, hittat nycklar, tagit mig vidare, blivit bättre. Hursom. Jag väljer noggrant. Jag väljer aktivt till vem och när jag går. Jag har som ett litet "team" av olika kompetenser för olika situationer. Och det är inte ofta jag behöver något på det sättet. Men sista veckan har det känts som jag stelnat till. Kanske är det vädret som påverkar, kanske inte. Men jag får som en slags känsla av att ha en träbit i höger sida av kroppen, den är fast där och då vet jag att jag behöver lite massage. Jenny, min massör är både lyhörd och kunnig. Hon hittar direkt punkten där min höftböjare är fäst inuti ungefär i midjehöjd. Det gör ont, men inte våldsamt. Hon mjukar upp vartefter och säger också; - Det är en stor förändring i din kropp. Du är rakare, mer balanserad och ändå mycket mjukare. Trots att jag kommer dit och upplever mig som stel. I övre delen av ryggen har det skett en stor förändring säger hon, och det är mitt kvitto. Jag som i dessa lägen ofta vill ha någon slags bekräftelse på att jag gör det som gagnar mig. Och det är precis så jag uppfattat min egen kropp. När hennes varsamma händer trycker och formar och går igenom då är det faktiskt skönt. Och efteråt när vi dricker vårt heta vatten och pratar lite så säger hon det igen. - Det är så stor skillnad på din kropp. Vridningen i bäckenet, som din osteopat har hittat, den finns där men inte alls lika uttalad längre. Hurra! Jag har verkligen gjort det som gagnat mig. Även om jag denna vackra frostmorgon vaknat med stelhet, så vänds det till mjukhet och varsamhet. Jag dricker mitt kaffe ute i solen på jobbet och skickar samtidigt iväg jättekorrekturet som vi arbetat med senaste veckan. Kanske gör det min kropp lite mindre stel också, vem vem? Klart är att det är hundra gånger bättre än när jag började min dag. Allt för att en kunnig människa som också känner min kropp kan se förändringen, uttala den och ge mig lite mjukhet på vägen.

Det har inte alltid varit så här

Ibland tänker jag på att jag har det så enkelt i att jag faktiskt styr mitt liv hur jag vill ha det med min yoga och meditation. Styr utan att jag måste ta hänsyn till småbarn, större barn eller djur. När barnen blir vuxna och flyttar så är det en slags frihet i det. Men det är också vemodigt. Grät en skvätt igår när jag saknade mina barn. Saknade så där in i hjärteroten. Kanske för att två av dem bor i Göteborg och det är inte direkt nära. Inte så att man svänger förbi på en fika. Livet helt enkelt. Men det är också viktigt att tänka på att det inte alltid varit som det är nu.
   Just nu pågår en fototävling i den svenska tidningen Yoga för dig. Redaktionen har fått många bidrag, valt att lyfta några med lite större format, men det är läsarna som röstar. Min man fotografen har skickat in en fantastisk bild på vår första yogalärare, när hon står stadigt mitt i vattnet, den ligger på mitt IG-konto, för den som vill se och kanske gå in och rösta. Men han skickade in en bild till, en bild mitt i vardagen och jag förstår ju själv att den absolut inte får någon topplacering, det är ju inte så man tänker sig yogan. Och man ser ju att majoriteten av bilderna är silhuettbilder, väldigt gärna står man i vrksasana, trädet eller i en krigare. Men här har han fångat vardagen och då kommer jag verkligen ihåg att det inte alltid var lätt att få till det jag ville. Det har inte alltid varit så som det är. För dig som är mitt i kaoset kan det vara skönt att bli påmind om det tror jag. Och ja, jag var mörkhårig på den tiden :)
Bildtexten säger det mesta om vår tillvaro just då:

Det är min son Arvid som vid den tiden alltid gjorde honnör när jag jag lyfte kameran. Mellandottern Lovisa i full färd mot tonåren har inget annat fokus än att få i sig mat. Den äldsta dottern Marie, i övre tonåren har ingen tanke på mat eller yoga, hon ligger kvar i sängen tills hon blir bortsläpad. Annika min fru har ingen annan tanke än den på yoga, hon gör sin träning överallt och jämt. Själv försöker jag få någon lugn stund.

Mvh, fotograf Dan Lindberg

Sinnet finns överallt i dig

Vissa dagar behövs det en påminnelse. Vissa dagar är det trögare och kantigare på något vis i kroppen. Och det är när jag läser Zhanders ord som jag återigen tar mig själv i besittning efter gårddagens svettiga, tillåtande, smärtsamma, glada och inskränkande pass. Allt på samma gång! Som en liten torktumlare i mitt huvud och kropp. Och det är sinnet som styr. Det beska pillret har varit svårt att svälja, men idag vet jag att det är sant. Vet med betoning på mitt eget liv och min egen practice. Ingen annans. Sedan är självklart inte allt medvetet, det är många gamla hjulspår som man kör i innan man tar sig ur. Men det är ju det fina, man kan ta sig ur och vidare, ibland har man plötsligt gjort det. Yogan gör det möjligt. Att stanna i något för att sedan gå vidare.

"The movements of the mind are clearly expressed in the external forms and actions of the physical body. 

But for the individual these movements of mind are hidden in the consciousness like a moving shadow. 

Because of this, the mind is in a constant state of wandering, changing its attachment from one thing to another and slowly depleting the life force. 

In the practice of Hatha Yoga the energy of the mind is turned back in on itself and the life force cultivated. 

The inner intelligence grows and begins to reclaim the center, which the mind has seized. 

The mind, the source of our habitual patterns of thought and movement fights to preserve the old regime.  

This struggle can manifest in many kinds of reaction - emotional, mental, and physical. 

Only by persevering with the practice will these difficulties be overcome. 

This process is the hidden yoking, the yoking of the shadow. 

Then our illusory feeling of separateness disappears and we regain the living wisdom that comes from standing in the light."

© 2003 Zhander Remete

Om man tänker på the mind, sinnet, som något som faktiskt fluktuerar, påverkar och styr. I HELA KROPPEN. Då blir det för min egen del väldigt tydligt. Att jag kör i gamla hjulspår i min högra höft, att något i mig förmodligen inte vill förändras. Att sinnet finns överallt i mig. I dig.  Inte bara i huvudet. Överallt. Men det gör också att det mesta är möjligt. Visst är det ganska fantastiskt? Att överkomma sina gamla mönster, vare sig de sitter i tanken eller kroppen, är ju att släppa taget om det gamla och välkomna det nya. Och det nya. Och det nya. Insikterna känns som ett fyrverkeri i mig. Läs Zhanders text några gånger. Och några gånger till. Låt visdomen sjunka in i dig. Är du redo att ta emot?

Jag har gjort radbrytning efter varje mening, för varje mening är sprängfylld av kunskap. Det har tagit mig många år att ta mig hit. Men jag är ändå glad över det, inser återigen att yoga inte är något som går snabbt. Det är för livet. Ibland tar det längre tid att ta emot.

Vill också påminna om att jag inte vill att någon ska känna skuld över sjukdomar och tillstånd, vi föds alla med styrkor och svagheter i våra kroppar OCH sinnen. Jag tror inte heller att alla sjukdomar är "av ondo", det finns så mycket att hämta i vad som än händer oss. Det jag vill säga är att vi också har tillgång till förändringen. I oss. 

Faktiskt fri

Jag vaknar sakta med rökelsedoften singlades in i rummet. Jag hör min mans mörka djupa Ohm ljuda länge och jag sträcker långsamt på mig och andas djupt nere i kroppen för att släppa nattens grepp om mig. Det är en favorit att vakna så.
   Igår blev det mycket yoga, två pass, vilket är det optimala för min del, men det känns verkligen i min kropp. Att stå i dandapada i 10 minuter eller längre, det kräver mer än man kan tro. I början skakade hela min kropp. Men nu står jag där. Fast förankrad i mina fötter, utan att spänna någonstans, mjuk i knäveck och lår men ändå stilla och rak i ryggen. Har du testat att "bara" stå? Har du känt att du inte står ut? Här kan vi snacka meditation i stillhet fast man ändå är aktiv i främst sina händer. Och när jag håller händerna i rätt höjd, aktiverar the Tigers mouth, så känner jag energin, den är högst påtaglig. Min erfarenhet både som lärare och elev är att stå stilla, det är något som är väldigt väldigt svårt. För de flesta och därför är det en så idiotsäker position att träna på. Om man nu får uttrycka sig så. För att spänna, det är vad vi är vana att göra, tränade att göra. Men att aktivt stå utan spänning, mmm, finns lite att utforska där. Hitta andetaget och ändå inte kollapsa, det ser hälarna till att du inte gör. Och så släppa ut rumpan, inte dra in den för då tiltas bäckenet, något jag gjort alldeles för mycket. Jag har ökat successivt med tiden i min asana, jag går sakta framåt. I somras stod jag en kvart, men nu behöver jag återerövra den. Den ger stadga åt hela mig och mitt system, jordar ordentligt och får mig att släppa allt möjligt.
   Idag väljer jag lite mjuk och skonsam yoga. När tröttheten dominerar så lyssnar jag. Men jag har varit noga med att gå ut direkt jag kommer från jobbet. Ut och andas, promenera eller som härom kvällen, städa bort växter och möbler från veranda och trädgård. Och sedan gå in och göra  min yoga. Det är en fin ritual, som inte har något av tidspress över sig. Då har jag fått i mig extra gott syre och kan fokusera fint. Jag har nu jobbat heltid i över en månad och jag har inga kvällsgrupper, mer än en enda gång i månaden. Och vet ni, det var så rätt val för mig. Jag orkar på ett helt annat sätt och det som är allra allra viktigast är min egen yoga. Hur ska jag annars orka undervisa och vara sann? Och jag känner mig fri. Faktiskt. Fri. Vad som händer i framtiden, det händer då och inget jag ens funderar på längre. Jag har ingen önskan kring det hela. Det är ovant. Men också skönt. Det är fredag och jag undervisar vårdpersonal i yoga framåt eftermiddagen. Det är ett fint sätt att avsluta veckan. Ha det gott kära vänner!

Den nödvändiga flärden

Min mormor var en kvinna med styrka och stil.  Hon var också en stor älskare av vackra underkläder och hattar. I just den ordningen. Den nödvändiga flärden, som hon sa, min mormor. Jag har fortfarande kvar hennes underklänningar i äkta silke som jag sover i. Älskar dem.
   När jag hälsade på henne så kom alltid ett moment där vi högtidligt satte oss framför den gamla utsirade byrån och där hon varsamt drog upp alla sina vackra underklänningar, trosor och behåar. Det var magiskt. Allt doftade av någon slags parfym som varken var lätt eller tung. Hon lade gamla tomma parfymflaskor bland siden och silke och det blev en alldeles speciell doft. Så vecklade hon ut spetsar och mönster, pekade på hantverket, kvaliteten och de gudomliga gräddiga färgerna. Fick mig att redan som liten flicka sitta och nypa i materialet och ooohaa och ahhhaaa mig igenom eftermiddagen. Sedan drack vi te i stora koppar med guldkant. Jag och mormor delade något som hon hade avsett för mig, aldrig för mina bröder. Förstås. Det var kvinnosaker och viktigt.
Under 70-talets fröskalsbomull och behålösa period sparade jag hennes underkläder i skymundan. Och en del lever ändå hos mig fortfarande. Jag har en midnattsblå knälång silkeunderklänning som är som en andra hud. Sinnlig.
   Hattarna var nästa del i hennes kvinnliga approach. Hon hade alltid hatt. Den ena mer crazy än en andra. Och ibland skämdes jag nästan när hon hade något stort svajigt på sig när vi gick på promenad eller konditori. Idag tycker jag hon var fantastisk även i detta. Hon som blev änka två gånger och förlorade ett barn i hjärnhinneinflammation, tyckte hon hade haft nog av sorger och bedrövelser och  ville välja och bejaka vackra detaljer i livet. Så när hon fick yrkesarbeta som ensamstående mamma i hela sitt liv, så valde hon ändå att omge sig med de här delarna. Och jag tycker så mycket om det.
   Hon hade en turban. En vinröd turban med en stor brosch framtill. Den lockade mig på något konstigt sätt. Jag har aldrig själv haft turban, men tycker det är jättefint på andra. Vet att många inom Kundaliniyogans tradition också har turban. Gärna en vit. Men jag har också funderat på det här med hur man får till den. Och som av en händelse har Pernilla delat med sig av en instruktionsfilm. Men jag tänker också vidare på om den faktiskt fyller en annan funktion än att det är en huvudbonad. Jag har fått linda mitt huvud ibland i avslutningen på min yoga, linda över mina ögon och runt huvudet av olika anledningar. Och plötsligt blev jag otroligt sugen på att skaffa mig en turban. Att linda huvudet och behålla allt där inne som flaxar kors och tvärs i vinden. Eller vad säger ni KY-utövare? Finns det någon "djupare" anledning till turbanen förutom att Yogi Bahjan var sik? Har ni själva turban? Jag vill ha en!  Som ett slags hommage till mormor.

Bilden kommer från Tradera.

Att omfamna det stora tillåtande

Dolda minnen flyter upp. Minnen från mitt liv. Minnen av fragmentariska minnen. Jag kan inte säga det annorlunda. Och jag vet att yogan ger mig tillgång till mig själv på ett sätt jag inte tror jag skulle hittat annars. Min vackra fysiska och meditativa yoga. Som på ett sätt är helt obeskrivbar. Som ger mig mig själv tillbaka. Bit för bit. Allt vackert ordnat i en slags logisk ordning på något vis. Om du förstår?
 Trots att hösten alltid varit min favoritårstid har det inte varit som det brukar i år. Sommaren var inte heller som den brukar, vi tog hand om oss i somras på ett annorlunda sätt. Var hemma väldigt mycket. Tränade vår yoga flera timmar om dagen och jag kände mig både stark och lugn när jobbet drog igång. Olikt hur det har varit tidigare. Tänkte att hösten skulle bli en slags uppgradering av mig själv med den sommaren i kroppen. Kände mig urstark. Men så kom en stor arbetsbelastning i vägen och en känslomässig turbulens och det var som benen inte riktigt bar mig. Marika skrev så vackert om att vi är sköra som människor, det var en stor tröst för mig och gjorde att jag kände mig sedd eftersom tystnaden är motsatsen för mig.
   Med det i mitt sinne och faktiskt i min kropp är ändå yogan min ryggrad. Förstås. Faktiskt extra mycket den här gången. Den håller mig uppe och stöttar. Ibland krävande, men i det här läget har den bara gett. Jag har hittat så mycket av vikt och värde och när jag för mina händer längs pannan, munnen, hjärtat och naveln så känner jag hur jag förankrar mig själv i mig själv. På det där sättet som yogan gör och som egentligen aldrig riktigt låter sig beskrivas fullt ut. Och jag vet också att jag duger som jag är. Att jag får vara som jag är. Att min sort också måste få plats och utrymme. Att älska olikheterna på riktigt. På djupet. Utan rädsla. Jag har nog mest varit rädd för att visa mig själv fullt ut eftersom det ofta gett mig otippade reaktioner. Det jag glömmer är att de allra allra flesta har stöttat. Jag har liksom haft synvinkeln på den där lilla delen som gjort mig ledsen. Utan att omfamna det stora tillåtande. Men nu i yogan minns jag det också. Inte bara det vemodiga. Det lyfter mig. Och det gör mig starkare. Gladare. I min yoga så hittar jag det. Tillhörigheten. Tilliten. Tron. Om och om igen så förankrar jag mig i mig själv. Yogahjärtat i mig är tryggt.

Familj och firande

Sonen skjuter säkert

I torsdags kom ungarna som bor i Göteborg och så rullade vi igång en långhelg i familjen och firandets tecken. Vi har i sanning haft det helt fantastiskt. Vi har fått vara med varandra. Hunnit prata och framför allt skratta. Det är ganska mäktigt att ha vuxna barn som man umgås med. Det är något annat än när de var små. Kärleken finns ju alltid där som kittet mellan oss. Men rollerna är ju helt förändrade när barnet blir vuxet. Vi har alla fått växa in i det förstås men den typen av livsprocess kräver och ger. Just nu känns det bara som att få ta emot och vara i det. Mäktigt och vackert.
   Min man fyllde jämt och ville fira med oss och inget annat. Samtidigt är han en kille som gillar att göra saker. Han är sällan stilla. Sagt och gjort. Projektledaren i mig har tagit uppgiften på största allvar. Tänkt, diskuterat och planerat. Allt utifrån den människa vi ville fira och ge något extra som hängde ihop med hans önskningar. Därför har vi gjort lite olika saker. Med tonvikt på att göra det tillsammans, ha roligt och göra något oväntat  men önskat. Vi har spelat in en skiva,  skrattat så kinderna värkte och verkligen gett oss hän i sjungandet. Det har varit så varmt att vi kunnat sitta utomhus och äta. Mångkampen i skogen inramades av blå himmel och gula björklöv som singlade ner på oss när vi sköt pilbåge, blåsrör, sprang stafett, sumobrottades och sist men inte minst hade en paintball-duell. Riktigt nervös inför det sista men det fanns ingen återvändo när vi väl stod där. Det blev bra.
   Vi har ätit gott på restaurang, hemma hos äldsta dottern med familj och avslutade igår med relaxbad utomhus med en dimmig grön omgivning. Och så hockey på kvällen. Och inget är kanske perfekt och just därför perfekt, för i det stora hela har det flutit på som vi önskat. Jag är trött men glad, vi lyckades hålla allt hemligt tills det var dags. Det är också en bedrift i en pratglad familj :) Kände någonstans att skjuta pilbåge skulle jag kunna ägna mig åt, det är en enormt meditativ syssla tror jag när man väl förstått alla moment. Lite som i  yogan. Nu är det dags att njuta av den bästa årstiden, fullt ut. Släppa samordnandet för en stund. Hoppas du haft fina dagar också!