tisdag 4 augusti 2015

Skogen och jag


När jag växte upp var vi alltid i skogen. Tills jag tröttnade någon gång i tonåren. Men skogen finns i mitt hjärta och jag har alltid känt mig trygg där. I sommar har vi hittat tillbaka till skogen jag och älsklingen. Vi bor med skog bakom och framför huset, men det är inga promenadvänliga platser, snårigt och trångt. Men några kilometer från oss finns en jättefin skog med olika spår, mjukt underlag och en "städad" skog, dvs inga oöverkomliga rissnår eller annat. Det är som  balsam för själen att gå där, det är helande helt enkelt.
Vi har ju promenerat konsekvent något år och nu i sommar kände jag plötsligt en dag - jag vill springa! Helt overkligt men sedan dess har jag lufsat på, men jag springer bara så länge jag kan ha munnen stängd och det handlar ingenting om  prestation, tider eller att jag ska springa något lopp. Inte alls. Det handlar om att min kropp vill mer än vad som varit, jag har liksom väntat in mig själv och inte ens haft en tanke på att röra mig snabbare än promenadtakt. Jag har sprungit tidigare i mitt liv, men aldrig egentligen känt något nöje med det hela. Till saken hör också att de som springer, som löptränat mycket och länge, de är overkligt stela. Jag ser det hela tiden i yogan, de stelaste är löparna. Helt enkelt. Dit vill jag verkligen inte. Men det jag gör nu, det handlar mer om glädje än något annat. Att följa med kroppen. Ungefär som när yogan ibland  tar en vidare för att kroppen vill. Och jag kommer förmodligen aldrig att springa fort och länge. Det här är något annat. Men det är faktiskt ren glädje. Jag och skogen.

10 kommentarer:

  1. Exakt så!
    Och du läste kanske hos mej precis att när jag hade mer mängdlöpning så stelnade jag till nåt ofantligt, trots hur mycket rörlighetsträning, stretch och yoga som helst. Redan nu efter någon månads mängdvila mår kroppen tusenfalt bättre och det stela är inte där på samma sätt. Under korkeks-löpning är bäst ;)
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det tror jag också. Under korkekslöpning :) kram!

      Radera
  2. Känner igen. Det är ofta på hundpromenaderna som jag springer en bit för att kroppen vill. Inte kanske klädd för löpning men jag har svårt att bestämma mig för att gå ut och springa jag vill hellre springa när det känns bra.. och vilken fin skog! Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh det låter skönt och rätt. Ja skogen är jättefin! Kram

      Radera
  3. Ja, du vet ju hur mycket jag älskar skogen och att vara i den. Det är verkligen helande, på alla plan. Och även jag - som hatar att bli andfådd, få håll och blodsmak i munnen - kan inte låta bli att springa lite på mjukt fjädrande skogsvägar. Det känns så himla rätt!
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jamen visst är set?! Mjukt fjädrande :)

      Radera
  4. Hahaha här sitter jag och googlar på bra promenad skog dit jag kan gå med hunden. Här på Elba finns det gott om skog fast den är inte så lättillgänglig. Springa tänker jag göra i Sverige. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Är lite sugen på Elba faktiskt, ser underbart ut! Kram

      Radera
  5. Springer du?! Heja dig! Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tja. Springer och springer men lite snabb jogg :) kram och tack!

      Radera