Jag dog ju inte

Jag såg ett program igår som handlade om en grupp höjdrädda människor. De hade alla olika saker de var mest rädda för som att gå på en bro, hoppa från en trampolin osv. En kvinna hade låtit henne rädsla för broar att styra henne i 43 år. Gruppen följdes av en läkare som mätte olika fysiologiska delar som t ex pulsen. De utmanade alla sina rädslor. I gruppen peppade och stöttade de varandra och det allra sista "provet" de gjorde var att åka till världens högsta byggnad i Dubai, gå ut på en utsiktsplats med glasräcken och även utföra uppgifter där, de fick servera. Alla klarade av det. Alla sänkte sin puls när vid det här sista momentet från det svåraste tillfället då pulsen varit runt 120-130 till runt 70. Och de sa alla, det sitter i huvudet. Och är det inte alltid så? Att det sitter i huvudet? En ung flicka som inte klarat av att gå i trappor ens stod där och lutade sig ut från världens högsta byggnad och sa att hon kände sig fri!
   Jag hoppade fallskärm på 70-talet, jag gick en kurs på några helger (då fanns inte tandemhoppen) och sedan hoppade man ut på 600 meters höjd ur ett litet flygplan. Det var så litet att man satt med dörren borttagen, klev ur med en fot på staget och höll i stagen till vingen. Sedan släppte man och hoppade bakåt med en svankande kropp.
   Jag var så entusiastisk innan. Jag hoppar först ropade jag, hög på adrenalin. Men när jag föll de där 50 meterna bakåt innan skärmen vecklade ut sig så var jag  övertygad om att jag skulle dö, jag hann säga farväl till hela min familj i tankarna. Men jag dog ju inte. Jag hoppade flera hopp den där första dagen och sedan några till. Det var bara grupptrycket som fick mig att hoppa igen kan jag säga. Sammanlagt stannade jag vid 7 hopp, det var höst och dålig sikt och jag var tvungen att åka till en annan stad för att hoppa och jag blev helt enkelt för rädd.
   Blev jag modigare av hoppandet? Nä. Tvärtom. Jag fick någon slags höjdrädsla som jag inte hade känt av innan (jag var 23 år när jag hoppade). Drömmen om att bli en fallskärmshoppare försvann. Jag kunde drömma mardrömmar om det där allra första fria fallet och vakna med ett ryck. Rädslan för höjder är en slags instinkt för att varna oss för fall och faror sedan långt tillbaka. Men när den tar över då styr rädslan och det är inte meningen. Jag är idag inte rädd för höga höjder, mer respektfull och håller mig inte längst fram.
   I mitt fall tror jag att jag utmanade mig själv med något jag inte förstod. Alla rädslor har sin grund i dödsrädslan, enligt Zhander. Den vi alla delar på ett djupt grundläggande plan. Vi kan göra massor med saker för att tro att vi kontrollerar den. Jag tror helt enkelt att vi måste stanna i den, se den i vitögat och kliva vidare när det är gjort. Det är vad jag mött i mig själv på mitt golv. Det är vad min lärare pratat om då och då. Och han säger runt 40-års åldern kommer den första stora påminnelsen för oss djupt inifrån oss själva. Och då kör folk igång att tokträna, många känner sig oövervinneliga och jag har själv varit där. Inte toktränat men tränat mycket och det tog mig just - ingenstans :) Vi pratar om 40-årskriser om att man vill känna sig ung igen och allt vad det kan dra med sig. Själv kände jag inte av någon kris förrän innan jag skulle fylla 60. Då hann den där dödsrädslan ifatt mig. Men när jag möter min rädsla, var den än kapslat in sig i min kropp, då, först då blir jag fri i mig själv. Jag möter den på alla möjliga sätt i yogan. För varje gång blir jag varse hur stor den faktiskt är. Men att den går att identifiera och hantera. Känner du igen något av det jag försöker säga?