tisdag 11 augusti 2015

Jag dog ju inte

Jag såg ett program igår som handlade om en grupp höjdrädda människor. De hade alla olika saker de var mest rädda för som att gå på en bro, hoppa från en trampolin osv. En kvinna hade låtit henne rädsla för broar att styra henne i 43 år. Gruppen följdes av en läkare som mätte olika fysiologiska delar som t ex pulsen. De utmanade alla sina rädslor. I gruppen peppade och stöttade de varandra och det allra sista "provet" de gjorde var att åka till världens högsta byggnad i Dubai, gå ut på en utsiktsplats med glasräcken och även utföra uppgifter där, de fick servera. Alla klarade av det. Alla sänkte sin puls när vid det här sista momentet från det svåraste tillfället då pulsen varit runt 120-130 till runt 70. Och de sa alla, det sitter i huvudet. Och är det inte alltid så? Att det sitter i huvudet? En ung flicka som inte klarat av att gå i trappor ens stod där och lutade sig ut från världens högsta byggnad och sa att hon kände sig fri!
   Jag hoppade fallskärm på 70-talet, jag gick en kurs på några helger (då fanns inte tandemhoppen) och sedan hoppade man ut på 600 meters höjd ur ett litet flygplan. Det var så litet att man satt med dörren borttagen, klev ur med en fot på staget och höll i stagen till vingen. Sedan släppte man och hoppade bakåt med en svankande kropp.
   Jag var så entusiastisk innan. Jag hoppar först ropade jag, hög på adrenalin. Men när jag föll de där 50 meterna bakåt innan skärmen vecklade ut sig så var jag  övertygad om att jag skulle dö, jag hann säga farväl till hela min familj i tankarna. Men jag dog ju inte. Jag hoppade flera hopp den där första dagen och sedan några till. Det var bara grupptrycket som fick mig att hoppa igen kan jag säga. Sammanlagt stannade jag vid 7 hopp, det var höst och dålig sikt och jag var tvungen att åka till en annan stad för att hoppa och jag blev helt enkelt för rädd.
   Blev jag modigare av hoppandet? Nä. Tvärtom. Jag fick någon slags höjdrädsla som jag inte hade känt av innan (jag var 23 år när jag hoppade). Drömmen om att bli en fallskärmshoppare försvann. Jag kunde drömma mardrömmar om det där allra första fria fallet och vakna med ett ryck. Rädslan för höjder är en slags instinkt för att varna oss för fall och faror sedan långt tillbaka. Men när den tar över då styr rädslan och det är inte meningen. Jag är idag inte rädd för höga höjder, mer respektfull och håller mig inte längst fram.
   I mitt fall tror jag att jag utmanade mig själv med något jag inte förstod. Alla rädslor har sin grund i dödsrädslan, enligt Zhander. Den vi alla delar på ett djupt grundläggande plan. Vi kan göra massor med saker för att tro att vi kontrollerar den. Jag tror helt enkelt att vi måste stanna i den, se den i vitögat och kliva vidare när det är gjort. Det är vad jag mött i mig själv på mitt golv. Det är vad min lärare pratat om då och då. Och han säger runt 40-års åldern kommer den första stora påminnelsen för oss djupt inifrån oss själva. Och då kör folk igång att tokträna, många känner sig oövervinneliga och jag har själv varit där. Inte toktränat men tränat mycket och det tog mig just - ingenstans :) Vi pratar om 40-årskriser om att man vill känna sig ung igen och allt vad det kan dra med sig. Själv kände jag inte av någon kris förrän innan jag skulle fylla 60. Då hann den där dödsrädslan ifatt mig. Men när jag möter min rädsla, var den än kapslat in sig i min kropp, då, först då blir jag fri i mig själv. Jag möter den på alla möjliga sätt i yogan. För varje gång blir jag varse hur stor den faktiskt är. Men att den går att identifiera och hantera. Känner du igen något av det jag försöker säga?
   

8 kommentarer:

  1. Känner absolut igen!
    Genast efter att jag fött vår dotter så började jag vakna om nätterna med dödsskräck - det kunde ta över hela mej och jag fick nästan något som jag tror liknar panikångest. Med tiden har jag dealat med detta och inte minst via yogan, så har jag hittat ett sätt att förhålla mej till detta. I samband med att mamma dog så både späddes min rädsla på, men samtidigt också livslusten - att leva Här! Nu! inte sen!

    Jag krisade helt klart mest vid 30. Nu denna skälvande månad innan jag blir 40 så mår jag väldigt, väldigt bra och mina rädslor är mer proportionerade. Tänker inte så mycket på imorgon eller hur jag är och har det om 10, 15 och 20 år. En välsignelse faktiskt. Ser bara framemot att Leva, med stort 'L'!

    Kram ♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja mina föräldrar är ju döda sedan väldigt länge, pappa dog för 32 år sedan och mamma för 28 år sedan så det känner jag igen. Men det jag menade var min egen dödsrädsla, den som Zhander säger brukar dyka upp ordentligt första gången runt 40 års åldern. Du är också 20 år yngre än vad jag är och jag känner helt igen din känsla av att leva här och nu. Det finns fortfarande i mig men också en slags "förberedelse" av min egen död. Att veta att man faktiskt har levt mer än halva livet ger ett annat perspektiv.
      Kram och tack för dina ord!

      Radera
  2. Jag jobbar väldigt mycket med att möta mina rädslor, se vart de härstammar ifrån och att inte vara rädd för rädslorna, s.a.s. Att inte heller vara arg, men låta ilskan ha sin gång, i en process. Mycket bär man med sig från tidiga år, och till slut blir det dags att handskas med bagaget. Jag är glad. Glad i mig själv, har en värme inombords som jag är så innerligt tacksam för, ser mig som en kärleksfull människa, jag vill väl. I morse såg jag på mina händer, på insidan av handflatorna, när jag "tog ner kraft". Och jag såg skaparkraft, händerna som redskap. Jag ser på dem i min morgonsadhana som Kloka Händer. Det ligger ett nytt fokus just på händerna nu. Jag bara följer med i mitt flöde och då åker rädslorna med, på väg ut i ljuset.
    Är rädd för att utsätta mig för rent livsfarliga faror, så klart, men har inget behov att exponera mig, får inga kickar. Mina mest svindlande rädslor finns strax innanför mig själv, där är mest händelserikt att vara. Livet är spännande nu, igen, på ett vis som glädjer mig, jag vill våga vara bara mig själv.
    <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja absolut bär man med sig mycket utifrån sin egen historia. Det jag försökte beskriva är universella rädslor, rädslan för döden delar vi alla, oavsett om vi är medvetna om det eller ej, enligt min yogalärare och det är den som första gången visar sig runt 40. När jag ser tillbaka så har jag inte utsatt mig för att få kickar, det har varit drömmar jag haft om att göra olika saker, men de har förmodligen också handlat om - just döden.
      Kram och tack för dina ord, du verkar leva ett fint liv!

      Radera
  3. Tack för det viktiga inlägget och kommentarerna! Jag är närmar mig 70 år och har erfarenheter av rädslan för döden som en existentiell rädsla som är en del av vårt mänskliga liv.Min erfarenhet är att det var först vid mitten av livet på krönet av ålderstrappan som döden blev en existentiell verklighet för mig och att den insikten fördjupats med åren och förstärkt min kärlek till livet och min respekt för allt levande.Att rädslan för döden både är en skyddsinstinkt och ett existentiellt villkor tycker jag att du beskriver så fint och åskådligt i ditt inlägg.

    Kram
    Gunila

    SvaraRadera
    Svar
    1. Gunilla, tack för dina rader! Du är äldre än mig, härligt att du läser här! Och skönt att höra hur du upplevt rädslan för döden och glädjen för livet. Kram kram

      Radera
  4. Fallskärm finns inte med på min lista, kan jag säga. Har alltid nog haft ganska högt säkerhetstänk på gott och på ont. Känner igen från yogan, speciellt faktiskt från ashtangan när man jobbade i vissa asanas som tog fram rädslan som var inkapslad i kroppen på något sätt. I kundalinin utmanar man mer uthålligheten att man fortsätter trots att man inte orkar. Nu kanske jag kom bort från ämnet. Men tack för att du skriver om det som ibland är svårt att prata om. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack själv, och jag har förstått att man blir väldigt uthållig när man utövar KY och det är också ett sätt att möta rädslan tänker jag. Kram!

      Radera