Skiftet har skett

Stillhet. Inuti. På riktigt. Jag vet inte vad som hänt egentligen. Men det är som om strävan efter något är borta. Jag kan inte sätta ord på det, ord är yang så de kan aldrig fullt ut beskriva heltäckande. Den andra energin representerar annat som är ordlöst och kanske är det dumt att ens försöka. Men det är så många delar i mitt liv som är annorlunda. Allt är sparsmakat, om jag får säga så. Allt har kokats ner till något som ser helt annorlunda ut än tidigare. Jag har skalat av. I stort och smått. Vilka jag umgås med. Vad jag handlar, när jag handlar. Vad jag äter och när. Allt är så mycket mindre än tidigare. Jag är nöjd. Inte överlägset nöjd utan nöjd i mig. Kanske har jag aldrig varit det tidigare? Kanske har elden och vinden i mig dolt saker för mig själv? Kanske har osäkerheten och den stundtals låga självkänslan gjort att jag inte känt mig bekväm fullt ut, mer än i stunden, inte i det långa loppet. Men skiftet har skett. Det är som jag klivit uppför en lång trappa där utsikten runtom varit som i en dimma. Jag har inte alltid sett nästa trappsteg, jag har tvivlat, ledsnat och ibland bara velat lägga mig ner på det smala steget för att jag inte riktigt orkat ta mig vidare. Just då. Men något i mig, inte bara min envishet, utan något annat, har fått mig att gå vidare. Och nu är jag på en avsats. Jag ser mig själv bland mängder av trappor som svävar hit och dit på äkta Harry Potter-manér och jag vet på det genuina sättet att allt är möjligt. För mig. Jag önskar mig inte allt. Jag har inga stora planer, jag kan stanna här på den här avsatsen och förkovra mig, kanske hitta skrifter som fördjupar platsen jag befinner mig på eller också betyder det att jag helt enkelt är redo för nästa steg.
   En ny bok? Kanske, har skrivit en halv. Undervisa mer? Kanske. Just nu är jag mer än nöjd med det jag har. Ett annat jobb på dagtid? Nej. Jag klättrar inte vidare på den karriärstegen. Nya vänner? Kanske. Jag får ta emot det som kommer. Umgås mer med familjen? Absolut. Jag ser fram emot livet med barnen när de alla är vuxna och vad som kommer att vara deras väg. Släppt taget? JA. Om allt och alla. Yogan? Den tar mig vidare i krumelurer och språng. Uppför trappor. Stora steg och ibland små. Förvissningen om att jag har en oförstörbar ljus kärna, den är stark. Jag tänker på döden varje dag just för att jag faktiskt omfamnar det som är mitt levande liv. Bland alla andra. Jag duger. Jag är. Jag finns. Det är som en jubelsång i mig just idag. Sinnets trappsteg och kroppens umbäranden, på något vis hänger de ihop. Och det är fint så. Det stavas Y O G A. För mig. Och en fantastisk guide, min lärare som är som en fackla på den ibland mörka delen. Jag bugar mig. Jag böjer hela mig inför det som sker. En liten vanlig människa som jag, tänk att det är möjligt. För dig också. Önskar dig en fin helg!