Skogen och jag

När jag växte upp var vi alltid i skogen. Tills jag tröttnade någon gång i tonåren. Men skogen finns i mitt hjärta och jag har alltid känt mig trygg där. I sommar har vi hittat tillbaka till skogen jag och älsklingen. Vi bor med skog bakom och framför huset, men det är inga promenadvänliga platser, snårigt och trångt. Men några kilometer från oss finns en jättefin skog med olika spår, mjukt underlag och en "städad" skog, dvs inga oöverkomliga rissnår eller annat. Det är som  balsam för själen att gå där, det är helande helt enkelt.
Vi har ju promenerat konsekvent något år och nu i sommar kände jag plötsligt en dag - jag vill springa! Helt overkligt men sedan dess har jag lufsat på, men jag springer bara så länge jag kan ha munnen stängd och det handlar ingenting om  prestation, tider eller att jag ska springa något lopp. Inte alls. Det handlar om att min kropp vill mer än vad som varit, jag har liksom väntat in mig själv och inte ens haft en tanke på att röra mig snabbare än promenadtakt. Jag har sprungit tidigare i mitt liv, men aldrig egentligen känt något nöje med det hela. Till saken hör också att de som springer, som löptränat mycket och länge, de är overkligt stela. Jag ser det hela tiden i yogan, de stelaste är löparna. Helt enkelt. Dit vill jag verkligen inte. Men det jag gör nu, det handlar mer om glädje än något annat. Att följa med kroppen. Ungefär som när yogan ibland  tar en vidare för att kroppen vill. Och jag kommer förmodligen aldrig att springa fort och länge. Det här är något annat. Men det är faktiskt ren glädje. Jag och skogen.