fredag 7 augusti 2015

Ensamheter förr och nu

- We are born alone, die alone and we do our yoga alone. Sa min lärare Z på första kursen jag gick för honom. Det kändes hårt även om det är sant. Idag tycker jag inte att det är hårt, men det ger en hint om vad det är man har att förhålla sig till. Jag läser hos fina Nina och tänk så skönt det är när vi lyfter på rullgardinerna och visar en del av vad vi har/haft i våra liv. Det finns alltid någon som känner igen. Det finns alltid någon som har helt annorlunda upplevelser men som ändå blir upplyft över att någon "blottar" sig eller hur jag ska säga. Ninas inlägg gav mig också en ingång till mig själv som jag faktiskt inte riktigt tänkt på.
   När jag började yoga så var jag ensam. Jag drogs till yogan utan att veta något. Jag hade otroligt krångligt med kroppen i början. Kunde inte sitta utan att halva min kropp somnade. Kunde inte stå rak, kunde inte släppa ner axlarna. Det som jag hittade direkt var andetaget och det utforskar jag fortfarande. Men den väckte en längtan i mig. Jag kunde inte vara tyst om det jag upplevde, jag pratade om yogan överallt. På jobbet, hemma och bland vänner. Men inte en enda gång sa jag till någon att de skulle prova. Kanske var det just det som fick hela min familj att till slut börja och faktiskt också fortsätta?
   Hursomhelst. Min ensamhet bottnade i att de jag yogade tillsammans med och jag, aldrig liksom pratade samma språk. Jag letade så otroligt mycket efter samhörighet, men hittade mest revir, en del arrogans och oförståelse. Det gjorde att jag letade vidare. Jag startade min blogg. Jag reste som enda svensk på kurser runtom i Europa. Och ja, jag fick vänner både inom min yogatradition och inom bloggvärlden. Så tack vare den där ensamheten och envisheten så hittade jag helt andra saker. Även om jag alltid är ensam med mig själv på mitt golv så vet jag ju många andra som i samma stund också har sin ensamma stund.
   Idag kan jag känna en slags ensamhet när jag bloggar. Det är för att jag oftast är 15-20 år äldre än de jag läser hos. Det är skillnad. Jag säger bara det även om alltid någon måste säga att åldern inte spelar någon roll så spelar erfarenheter och att ha hunnit göra en mängd saker i livet faktiskt roll.
   Jag känner mig ofta ensam när de jag läser hos skriver om sin yogatradition och andra som de delar samma kriyor, meditationer eller annat med. Det finns ingen annan i Sverige som skriver om Shadow Yoga mer än jag. Faktiskt. Det finns några som jag träffat och som skriver på engelska. Men trots att jag inte har problem med det så saknas ändå en dimension i att läsa på sitt språk.
   Jag känner mig ofta ensam men priviligierad i att jag delar yogan med min man. Det vet jag ingen annan bloggare jag läser hos som gör.
  Jag känner mig ensam i att ha en levande lärare som jag följer. Jag kan faktiskt inte med ord uttrycka hur tacksam jag är  över det. Samtidigt gör det mig också ensam. På ett sätt. Jag skriver inte ens hälften av vad jag vill skriva om Z och E, för att jag tror att det skapar ett utanförskap för andra som jag inte vill ha. Om jag berättar att jag skrev ett mail till honom igår och att han skickar det mest kloka svar man kan tänka sig inom en timme, ja då känns det som jag skryter, fast jag verkligen inte gör det.
   Så. Hur man än gör, vänder och vrider sig så tror jag att man hittar ensamheter. Jag brukar fokusera på det andra, det som vi har gemensamt. Men någon gång är det skönt att lyfta lite på gardinen hos mig också. På ett annat sätt.
    Med det önskar jag dig en skön helg och att det inte är farligt eller konstigt att känna sig udda, ensam eller utanför ibland. Alla gör det. Jag. Du. Det kan dessutom ta oss åt ett helt oväntat håll!

12 kommentarer:

  1. Å detta inlägg gick rakt in i hjärtat på mig. Jag tänker ju så ofta inte barai yogan utan även i vardagslivet att jag är ensam. Visst möter vi varandra men ändå så är vi alldeles själva precis som när vi föddes...Så svårt men tänkvärt. Måste tänka vidare på detta. Förresten så tycker jag det är väldigt spännande att läsa om det du skriver om dina lärare. Sat Nam

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så bra Marika! Och jag blir glad åt att du vill läsa om mina lärare :) Kram och Sat Nam

      Radera
  2. Det är verkligen så att det ger något att läsa när någon öppnar sig, även om det fula, speciellt om det fula. Igenkänningen, trösten. Att läsa här om ensamhet, något som har följt mig hela livet. Ständigt en känsla av att vara ensam, inte riktigt höra till, inte veta vad jag ska göra med den där ensamheten. Något jag har skämts över. Varför känner jag mig ensam? Varför får jag inte den där gemenskapen som jag så gärna vill ha? Vad är det för fel på mig? Jag börjar kunna hantera den och bloggvärlden har gett mig så mycket. Och precis just nu så ger den mig att alla faktiskt känner sig ensamma ibland. På olika sätt, men ändå. Dagens viktiga insikt. Redan - klockan är bara åtta!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är inte klokt så mycket man kan få av varandra i bloggvärlden! Kanske för att man är lite mera sann och inte tillrättalagd där? Jag vet inte, men vi är många som känner det du beskriver. Kram!

      Radera
  3. Jag tycker det kan vara skönt att vara ensam. Har alltid tyckt det. Sedan vill jag ju inte vara ledsen i några längre perioder men en eftermiddag ibland, en kväll en morgon... Men den påtvingade ensamheten är inte så rolig.Du skrev om ålder. Jag upplever mycket att det finns unga människor som gör sig gamla på ett dåligt sätt och äldre människor som är unga i sättet och sinnet och det bara är positivt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det är inte fel på något sätt att vara för sig själv, men att känna sig ensam, det kan man göra även tillsammans med människor och då är det jobbigt tycker jag. Håller med dig om åldern, det finns mycket att säga där, men jag gör det inte just nu :) Kram!

      Radera
  4. Tack för dina ord och att du fångade upp denhär tråden. Det känns viktigt att belysa. Att ha hittat "sin grej" betyder inte att allt kommer gratis och är lätt, nästan lite tvärtom. Skillnaden ligger väl mest i att man har en trygghet och styrka i sig, som gör att man keep:ar upp. Och ensamhet, så mångfasetterad och så olika från person till person. Ett är säkert - denna underbara bloggkedja, som gör att vi finns i ett otroligt berikandr sammanhang! Sat Nam, Namasté och varm kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bloggkedja ❤️️ Kram kram

      Radera
  5. Jag tycker det låter underbart på alla sätt! Att våga vara ensam och stå för det man tror på och vad man gör., det tror jag på! Att följa sitt hjärta <3<3<3 De var länge sedan jag var här. Det känns fint, och lite märkligt. kramar till dig genom sensommaren , Lycke

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh så länge sen Lycke! Kramar i massor!

      Radera