Ingen startsträcka längre

Igår mitt på dagen började jag känna mig hängig, ont i halsen och matt. Jag åkte hem tidig eftermiddag. Tänkte lägga mig i skuggan och läsa för vädret var underbart. Men jag orkade inte. Vaknade inatt och kunde knappt svälja. Vaknar frampå morgonen och det känns som någon vridit om hela mitt skelett ungefär en dm åt olika håll. Jag stönar högt när jag reser mig och fattar ingenting. Hur fort kan det gå? Läser i tidningen att nu kommer förkylningarna för det varit så kallt och fuktigt. Men jag har ju känt mig på topp. Jag går från toppen till botten på några timmar. Omedelbart insjuknande kan man kanske kalla det?
   Å andra sidan så är det så här jag fungerar nuförtiden. Blir jag ledsen för något eller någon så blir jag jätteledsen. Omedelbart. Gråter och pratar om det. Dagen efter är det klart. Inget som skaver. Blir jag sjuk så blir jag sjuk direkt. Direkt! Och samma i yogan. Blir jag ledsen eller upprymd så händer det direkt. Jag har oftast ingen startsträcka längre inför saker. Jag går inte och mal och ältar det som jag behöver ta upp i någon relation, jag gör det direkt. Eller släpper det direkt. Oftare och oftare. Det är skönt. Det är ett annat sätt att fungera. Faktiskt. För mig. Jag vet att yogan förändrar i grunden. Men det gör också sorgbearbetningen och den Medvetna Andningen. Om man kan få sitt system att fungera optimalt med sin andning och hur man hanterar sina förluster och sorger med sorgbearbetningen och så yogan som förändrar i grunden på det sättet att den skalar bort alla hinder och skygglappar. Så jag blir den jag föddes som. Back to my roots.
   Jag vet inte vad som orsakat detta tillstånd men jag tänker att kan jag bli så dålig så snabbt så kan jag också bli frisk och pigg igen lika snabbt. Hur fungerar du?