Fina kombinationer

Den här helgen har varit yogafri. Fullmåne, vin och vänner. Det har varit en underbar kombination och något som gör att jag orkar framåt lite mer. Vi åkte uppåt några timmar i landet och var med goda vänner i deras lilla stuga. En stuga utan el och rinnande vatten och med utedass. Men med en lyxigt nybyggd bastu där vi kunde duscha varmt också. Det var en perfekt kombination. Solen sken och sken och det var faktiskt varmare än hemma. Att gå i skogen. Prata och skratta. Att återigen bara vara. Dricka bubbel och äta parmesanostchips. Basta och dricka massor med vatten. Äta en stor middag och dricka vin. Så sällan jag gör det nuförtiden. Då känns det samtidigt desto festligare. Och den oslagbara känslan av att ha tända ljus överallt och ingen el. Det slår det mesta. Jag är tacksam och jag  är glad.
   Idag har jag varit ledig för att hänga med min dotter som var hemma i helgen och vi fick en dag bara hon och jag. Strosat på stan. Tittat på konstutställningen igen och så lite gokaffe. Jag är nöjd i det lilla formatet. Det mesta känns som sköna kombinationer just nu. Hoppas du får en fin start på din vecka också!

Skiftet har skett

Stillhet. Inuti. På riktigt. Jag vet inte vad som hänt egentligen. Men det är som om strävan efter något är borta. Jag kan inte sätta ord på det, ord är yang så de kan aldrig fullt ut beskriva heltäckande. Den andra energin representerar annat som är ordlöst och kanske är det dumt att ens försöka. Men det är så många delar i mitt liv som är annorlunda. Allt är sparsmakat, om jag får säga så. Allt har kokats ner till något som ser helt annorlunda ut än tidigare. Jag har skalat av. I stort och smått. Vilka jag umgås med. Vad jag handlar, när jag handlar. Vad jag äter och när. Allt är så mycket mindre än tidigare. Jag är nöjd. Inte överlägset nöjd utan nöjd i mig. Kanske har jag aldrig varit det tidigare? Kanske har elden och vinden i mig dolt saker för mig själv? Kanske har osäkerheten och den stundtals låga självkänslan gjort att jag inte känt mig bekväm fullt ut, mer än i stunden, inte i det långa loppet. Men skiftet har skett. Det är som jag klivit uppför en lång trappa där utsikten runtom varit som i en dimma. Jag har inte alltid sett nästa trappsteg, jag har tvivlat, ledsnat och ibland bara velat lägga mig ner på det smala steget för att jag inte riktigt orkat ta mig vidare. Just då. Men något i mig, inte bara min envishet, utan något annat, har fått mig att gå vidare. Och nu är jag på en avsats. Jag ser mig själv bland mängder av trappor som svävar hit och dit på äkta Harry Potter-manér och jag vet på det genuina sättet att allt är möjligt. För mig. Jag önskar mig inte allt. Jag har inga stora planer, jag kan stanna här på den här avsatsen och förkovra mig, kanske hitta skrifter som fördjupar platsen jag befinner mig på eller också betyder det att jag helt enkelt är redo för nästa steg.
   En ny bok? Kanske, har skrivit en halv. Undervisa mer? Kanske. Just nu är jag mer än nöjd med det jag har. Ett annat jobb på dagtid? Nej. Jag klättrar inte vidare på den karriärstegen. Nya vänner? Kanske. Jag får ta emot det som kommer. Umgås mer med familjen? Absolut. Jag ser fram emot livet med barnen när de alla är vuxna och vad som kommer att vara deras väg. Släppt taget? JA. Om allt och alla. Yogan? Den tar mig vidare i krumelurer och språng. Uppför trappor. Stora steg och ibland små. Förvissningen om att jag har en oförstörbar ljus kärna, den är stark. Jag tänker på döden varje dag just för att jag faktiskt omfamnar det som är mitt levande liv. Bland alla andra. Jag duger. Jag är. Jag finns. Det är som en jubelsång i mig just idag. Sinnets trappsteg och kroppens umbäranden, på något vis hänger de ihop. Och det är fint så. Det stavas Y O G A. För mig. Och en fantastisk guide, min lärare som är som en fackla på den ibland mörka delen. Jag bugar mig. Jag böjer hela mig inför det som sker. En liten vanlig människa som jag, tänk att det är möjligt. För dig också. Önskar dig en fin helg!

Skillnader

I tisdags kväll hade jag mina yogisar för första gången sedan sommaren. Det var en otrolig energi i lokalen, varmt och svettigt och regnet öste ned utanför och vi tog oss igenom nyheter och om och om igen. När det var dags för savasana så tror jag att alla var genomvarma och energifyllda. Det var som en enorm boost och nu har de en månad på sig att träna det vi tittat på. Naturligtvis var det några borta, som det alltid är, och vi kommer att leta oss vidare för att hitta det optimala sättet att få nya asanas, träna och få feedback och gå vidare. Det är så roligt och ett format som passar mig och förhoppningsvis mina elever. Vi får se. Man kan inte mer än testa. De som vill bli ledda varje vecka är inte det här för. Det här är för de som vill ta sin egen practice vidare. Och en del är så dedikerade, köper böcker, mailar och frågar om namn på asanas och annat. Det fyller mig med värme. För att citera en Shadowyogalärare i Kalifornien "the day my studio is empty and they are all practicing at home by themselves, then I have reached my goal". Jag vet, det är så mycket business i det hela nu och jag dömer ingen som vill träna för lärare varje vecka. Men om man efter 10 år ändå inte hittat sin egenträning, då tror jag verkligen att det är dags att ta sig själv i kragen. Helt enkelt. Vad vill man med sin yoga? För mig är det ingen gymnastik utan en andlig resa som sker fysiskt. Och jag kanske låter hård, men oj vilken skillnad det är på de som faktiskt gör sin egen yoga, dag ut och dag in. Jag kan se skillnader överallt i olika asanas och även i deras förhållningssätt. Den stillsamma revolutionen fungerar helt enkelt så. På din matta, med dig själv, det är där den sker. Men man behöver vägledning ibland och man behöver fylla på kunskapen och även få fråga då och då. Jag är så glad och jag är nog ingen affärsmänniska helt enkelt. Jag älskar att undervisa, men på det här sättet kommer jag inte att ta slut nu. Helt enkelt.

Det är i tanken det sker

Det där med relationer.  Man kan styra så mycket mer än man tror. För sin egen del. Jag är känslig. Jag är stark. Jag har sällan varit mitt emellan. Blyg som barn. Kaxig som tonåring. Tuff som ung vuxen. Och nu är jag cool. Om jag får säga det själv. Att jag tagit mig hit. Och med cool menar jag att jag städat så mycket i mitt inre att annat börjar formera sig. Att jag faktiskt släppt taget på alla gamla skoskav. Att jag helt enkelt klivit ur de där trånga skorna. Ibland dyker det upp något som får mig ur jämvikten, men det är högst temporärt. Jag har min egen metod i att släppa ältande och suckande tankar och halkande i små lerpölar. Jag tänker så gott jag kan om de som jag upplevt som svåra och som inte varit snälla mot mig. Känns som en omöjlighet när man börjar men efter hand så går det bättre och bättre, till slut känns det fint att tänka på den människan som funnits där  under ytan. Jag får alltid ett svar. ALLTID. När jag väl är där i min tanke att det blåser fria vindar runt tankarna på den människan som jag haft något ouppklarat med, då kommer svaret. Förra veckan kom det fram en person till mig som jag inte sett på flera år och bad om ursäkt för det som hon varit delaktig i när jag blev nästintill utfryst på ett ställe. Jag blev så glad. För den ursäkten var äkta och hennes ögon tårades. Jag hade aldrig förväntat mig det men så blev det.
    En person på jobbet som blev urförbannad på mig för något som jag faktiskt inte hade gjort kom sedan efter några veckor springande och log och sa också en ursäkt. Och jag tror att det jag försökt göra i min tanke har spelat roll. Jag har om inte annat, fått mig själv att släppa taget om det jag upplevt som oförrätter och även känna frid och lugn. Att man minst är två i en  relation är ju självklart, jag pratar bara om min del. Den som jag kan påverka och förändra. Andra får ta ansvar för sig. Det dröjde länge innan jag insåg det med full verklighet också. Att alla har sitt ansvar. Sin vilja till det ena eller det andra. Det är helt enkelt befriande. Det är i tanken det sker!

Trollsländor

Under hela söndagen så jobbar vi i trädgården. Det är som ett riktigt gympass. Vi klipper häckar, berså och gräs. Vi vattnar och gräver. Det är varmt och skönt och det känns så bra att göra naturliga saker, istället för att vara inne på ett gym. Allsidig träning helt enkelt.
   Sitter i skuggan och vilar lite. Varje gång jag sätter mig där i solstolen så kommer det en trollslända, ibland två och sätter sig på mina ben eller mina händer. Det är nästan magiskt. De sitter där med sina guldskimrande vingar och bara sitter där. En väldigt liten trollslända sitter på min hand en lång stund och lägger sedan ut något från sin lilla mun. På handen! Är det ett tecken? Igen?? Jag väljer att tro det, men vet inte på vad. Har skickat efter Solöga-boken men har inte fått den ännu. Den börjar kännas angelägen helt enkelt :) Hoppas du hade en fin helg!

Hemester

Daggen ligger kvar så länge, det är verkligen sensommar och solen fortsätter att stråla och dåna. Jag tror hela landet har släppt den där solångesten för den här augusti som vi fått. Oavsett om vi är lediga eller inte så hinner vi alla njuta av en värme och en kristallklar himmel. Clear blue sky, som en årstid heter hos aboriginals i Australien. För det finns inte ett moln. Man måste inte skynda sig ut för det börjar inte regna snart. Det har skapat något slags ro. Jag och min man tog en liten hemester, eller staycation eller vad det mer heter. Semestra på hemmaplan liksom. I vår stad Örebro, har vi för femte gången i ordningen en stor konstuställning, som finns i hela stan Open Art och det är en helt fantastisk företeelse. Dels för att den når ut till alla, många som kanske aldrig skulle lockas av konsten ser den, diskuterar den och är en del av det hela. Det är gigantiska konstverk en del, många står ute i ån och liksom kräver och uppmanar till att bli sedda och pratade om. Vi strosar runt och ser kanske inte exakt alla 80 konstverken, men de allra flesta. Och det är 71 konstnärer och studenter från hela världen som deltar. Fler och fler hittar hit. Den skandinaviskt största biennalen och som gör mig stolt. Och jag tänker att om en människa kan få en idé som resulterar i något sådant, tänk vad många goda idéer kan göra.
   Vi promenerar runt, går längs kartan och appen och pekar och funderar. Äter på en nyöppnad restaurang mitt i city och strosar vidare. När konstrundan är slut tar vi kaffe och raw glass på ett konditori och njuter. När vi åker hemåt så stannar vi till hos barnbarnen för att få en liten dos av dem innan vi slår oss ned i soffan för hundra avsnitt av Broadchurch, lite bubbel och nötter. När jag vaknar känns det som jag varit på semester. Faktiskt. Det krävs inte så mycket egentligen. Och för den som bor i närheten, Open Art håller på till 6/9, missa den inte. Den är rik.

Skavande

Fnissar nästan för mig själv när jag ser hur härligt jag har mått och hur glada mina inlägg har varit senaste tiden. För idag. Idag är det inte riktigt samma musik i min kropp. Om jag säger så. Inget har varit lätt och enkelt senaste veckan på morgnarna. Trots eller kanske just på grund av att jag jobbat snart tre veckor så har det varit si och så med sömnen. Ingen riktig utomhusträning och till och med yogan har fått stryka på foten några gånger. Egentligen inget jag hetsar upp mig över och mitt eviga mantra att allt förändras finns ju där i grunden. Men det är något med den här yinyogan. Det skaver i mig. Den provocerar mig. Den är bara inte min. Och just därför kanske jag behöver den. Vem vet? Igår somnade jag nästan i en position, hörde ett snarkljud från mig själv och hoppade till, i en annan så kliar det nästan i mitt bäcken och jag vill bara gå hem. Några ställningar går inte riktigt att göra på höger sida. Men så är det ju nästan alltid. Jag är inte ledsen. Jag känner mig mer arg helt enkelt. En känsla jag inte haft på väldigt länge. Det kan ju vara så att jag kommer åt gammal ilska. Eller också skapas det ny :) Jag vill inte in i ilskan. Nej.
   Om jag svär i kyrkan för dig nu så blunda här men det är inte som yoga för mig. Helt enkelt. Och det kanske inte är så konstigt att det känns så, efter 15 år av annan yoga. Min yoga. Shadowyogan har ju som ni vet utlöst massor av gråt och irritation, frid och lycksalighet i mig. Men det här är bara som ett skavsår inombords. Otrevligt nästintill. Jag vet inte om jag gör "rätt", det är liksom lite "gör det som känns bekvämt" och det kanske är bra. För mig som älskar struktur och tydlighet kring vart man ska och framför allt varför känns det som något som hänger i luften. Nej, jag vill inte säga att någon gör "fel" jag vill bara lufta mina känslor inför det här som kallas yinyoga. Jag får en uppfattning av att de allra flesta gör den som en slags stretch för att kunna göra annan yoga. Som något slags töj- och sträckprogram.  Som något slags komplement till annat.
   Du som gillar yinyoga. Vad är det du gillar? Och jag är inte ironisk på något sätt. Jag undrar verkligen. Mindfullness och meditation går ju att öva och finnas i på hundra andra sätt. Och  ja, det är självklart att man kan lära sig av allt, men allt passar inte för alla. Helt enkelt kanske inte något för mig.

Ljus inuti och utanpå

Vi äter middag hos goda vänner och kommer hem lite sent. Jag är så lättad. Jag kan göra sådant nu för tiden på kvällarna. Jag behöver inte syssla med administration och mail eller undervisning när jag åker från jobbet. Många säger till mig att de inte fattar hur jag har kunnat jobba så mycket. Jag fattar det inte själv, ärligt talat. Även om man sysslar med det man älskar så blir man trött om det blir för mycket.
       Vi kommer hem och jag är varm av allt skrattande och alla diskussioner, tar en kall dusch och ställer mig på balkongen i min nakna prakt. Andas. Himlens alla stjärnor är så nära och träden är bara silhuetter. Och jag är på något konstigt sätt mitt i allt och ingenting. Jag andas och jag finns. Jag är en del av alltet. Stjärnorna kännas hoppfulla och den halvmörka natten känns som ett löfte. Jag har lyssnat till mitt inre. Min lärare sa att allt skulle förändras om jag gjorde det. Och det är sant. Helt sant. I smått som i stort. Och att inte vara bokad varje kväll varje vecka, det är en enorm befrielse just nu. En gång i månaden kommer jag att träffa min lite större yogagrupp och det ser jag fram emot, det kommer aldrig någonsin att kännas betungande eller inkräkta på min egen yoga. Jag är fri.
   Jag står kvar på balkongen. Lyssnar. I mörkret hör jag några blad som rasslar. Något djur som traskar nere i trädgården och en fladdermus syns en sekund i mitt synfält. Jag är. Det finns alltid ett ljus i tunneln. Ett ljus inombords att förvalta.

Ventilen

Ibland kan jag tänka på att människor kokar över så lätt, irriteras och blir arga. Sedan slås jag av att de förmodligen inte har någon ventil. Inget sätt som de hittat som gör att de kan slänga ut skräpet inombords. Så fylls jag av en enorm bubbla av tacksamhet över alla mina "strider" med mig själv, alla liter tårar jag gråtit och allt annat som jag rensat ut. Via min yoga. Främst den. Meditationen fungerar inte på det viset. Inte för mig. Den stabiliserar och grundar men det är själva yogan som i rörelserna väckt saker till liv, knutit upp knutar och låtit energi och annat få flöda som det ska. Det har sköljt rent i kanalerna och det som legat där och växt till något annat ibland, det har helt enkelt spolats ut. Med buller och bång ibland. Ibland med tysta suckar av frid. Det finns ingen mall, det finns inget bästa för alla men det finns något för alla. FÖR alla. Det gäller att hitta sitt sätt, sin väg, sin ventil. Och för den som inte yogar, finns det massor med andra sätt att sköta om sitt inre på. Att vårda sin mentala hälsa, sin andlighet och sin själ. Jag vet. Kanske låter jag överdrivet högtravande för dig. Men för mig är det sanningen. Och jag som har haft ett mycket hetare temperament slås också av hur mycket av det "temperamentet" det är som styrts av annat än mig själv. Som styrts av andras illamående. Ju mer jag tittar inåt, ju tydligare blir det vad som är mina gränser utåt. Vad som är okay. För mig. Och vad som inte är det. Och hur jag löser det det. Jag kan inte nog tacka för att jag tog mig in på den här vindlande vägen som stavas yoga. Hur ser din ventil ut? Pyser du ut allt eftersom eller exploderar du eller vänder du helt enkelt allt det där ryggen, för det är inte ditt? Jag tänker på alla vardagssituationer när det man inte styr över klättrar över huvudet och vill in. Vi behöver vårda vårt inre, precis likaväl som allt annat i tillvaron där vi vill ha det rent, snyggt och behagligt.

Inne på fjärde månaden

Det är fantastiska dagar. Sol och varmt. Men kallt och kyligt ganska snabbt på kvällarna. Sensommar helt enkelt. Vi badar i vår lilla sjö. Vi fikar i bersån. Jag träffar goda vänner. Jag har fortfarande fredagarna lediga i augusti och som jag njuter och suger i mig att kunna vara utomhus så mycket. Två jobbveckor avklarade, förstår det knappt själv men nu är man snart inne i vardagslunken. Jag har varit tröttare än trött och gjort väldigt sparsamt med yoga. Idag fanns ingen återvändo, trots att det är lördag. Jag tog mig igenom mitt långa långa fysiska pass som gör mig så otroligt gott. Mer än jag kunde ana när jag nästan dog på kursen i april. Men vi har envetet hållit fast vid den sadhanan sen dess och det är på fjärde månanden nu vi gör den och det är mycket som hänt i olika delar av angaharan. Jag svettas och det knakar i hela mig innan allt hittar rätt. Energin är där men kroppen är lite stel. So what? Som Zhander säger, today I pay the price for not practicing every day. Utan klagomål :)
Jag hoppas du har en fin lördag och önskar dig samma guldväder som vi har just nu! Livet.

Yin

Igår började jag på yinyoga. Jag har testat något pass i samband med någon helgkurs förra året med Karin Björkegren Jones, men nu ska jag gå en gång i veckan. Det känns så bekant och samtidigt så avlägset, det är 7 år sedan sist så bara det här att vara i en grupp varje vecka ska bli lite skönt. Jag fungerar ju som jag gör så jag har förstås läst en bok för att få något slags hum om det hela. Jag har läst The Complete Guide to Yin Yoga: The Philosophy and Practice of Yin Yoga av Bernie Clark med förord av Sarah Powers. Det är en bra bok på olika sätt, samtidigt är det mycket som jag ställer mig frågande till. Som vanligt :) Jag har därför valt att gå en kurs för att se hur det kommer att kännas att utöva detta som kallas yin. 
   I Shadow yoga gör vi både stående och sittande och allt däremellan. Jag undervisar också så. Jag har förstått att många som utövar Ashtanga, de känner att de behöver Yin som en komplettering. I dessa dagar med olika yogaindelningar och uppdelningar har jag lite svårt att hänga med. Den yoga jag utövar blir jag mer och mer tacksam över. Jag säger inte att något är sämre eller bättre, bara olika. 
   Författaren skriver bland annat : With the modernization of Hatha Yoga, some things have been lost. The original forms of Hatha Yoga equally amphasized strong muscular activities, wich can be characterized as yang practices, and the softer activities that opened our deeper tissues such as the joints which can be characterized as the yin practice. The yin-side of yoga is found now only hidden inside a few softer styles such as restorative yoga and in the meditation prectices chich very people are drawn to.

Han är västerorienterad som skriver om leder och muskler och använder inte yogans anatomi av vindar och energikanaler. För de kanalerna är ju olika, yin och yang. Som jag ser det så handlar det om att kunna rikta sin energi. Och det tar år. Det tar väldigt lång tid. Men när man hittar dit, då behöver man inte kalla olika rörelser för yin eller yang. Då vet man vad som skapar vad.  I till exempel Garudasana (mythical bird), stabiliseras både  yin och yang och ökar Agni, den inre energin. Det finns alltså många asanas där energierna växlar och där man går från yin till yang eller  tvärtom. Det är alltså en helt annat synsätt och det som jag arbetar med. Samtidigt vill jag testa något för att jag är nyfiken.

   Jag känner igen alla asanas från min yoga, men här har de lite andra namn, triang mukka heter till exempel halvsläde... och så vidare. Ordpolisen i mig och som älskare av uttryck och rätt namn på saker och ting, vrider sig. Men det är kanske bara en detalj för någon. För mig hänger allt ihop.

   Hursomhelst, skillnaden so far, är att vi stannar länge i varje asana. Uppallade, med kuddar och bolster och helt enkelt tänjer ut bindväven. Det känns helt ok och jag tror att det kan vara bra för mina höfter i dagsläget. Sedan får jag lämna den i mina ögon lite haltande teorin hän och bara känna. Det är en nyttig erfarenhet för mig som dels älskar helheter, dels vill känna att det stämmer teoretiskt också! Och ja. Jag vet att många av er älskar yinyoga, det här är bara min syn på det hela.

Bilden på Emma Balnaves är tagen av fotograf Dan Lindberg

Jag dog ju inte

Jag såg ett program igår som handlade om en grupp höjdrädda människor. De hade alla olika saker de var mest rädda för som att gå på en bro, hoppa från en trampolin osv. En kvinna hade låtit henne rädsla för broar att styra henne i 43 år. Gruppen följdes av en läkare som mätte olika fysiologiska delar som t ex pulsen. De utmanade alla sina rädslor. I gruppen peppade och stöttade de varandra och det allra sista "provet" de gjorde var att åka till världens högsta byggnad i Dubai, gå ut på en utsiktsplats med glasräcken och även utföra uppgifter där, de fick servera. Alla klarade av det. Alla sänkte sin puls när vid det här sista momentet från det svåraste tillfället då pulsen varit runt 120-130 till runt 70. Och de sa alla, det sitter i huvudet. Och är det inte alltid så? Att det sitter i huvudet? En ung flicka som inte klarat av att gå i trappor ens stod där och lutade sig ut från världens högsta byggnad och sa att hon kände sig fri!
   Jag hoppade fallskärm på 70-talet, jag gick en kurs på några helger (då fanns inte tandemhoppen) och sedan hoppade man ut på 600 meters höjd ur ett litet flygplan. Det var så litet att man satt med dörren borttagen, klev ur med en fot på staget och höll i stagen till vingen. Sedan släppte man och hoppade bakåt med en svankande kropp.
   Jag var så entusiastisk innan. Jag hoppar först ropade jag, hög på adrenalin. Men när jag föll de där 50 meterna bakåt innan skärmen vecklade ut sig så var jag  övertygad om att jag skulle dö, jag hann säga farväl till hela min familj i tankarna. Men jag dog ju inte. Jag hoppade flera hopp den där första dagen och sedan några till. Det var bara grupptrycket som fick mig att hoppa igen kan jag säga. Sammanlagt stannade jag vid 7 hopp, det var höst och dålig sikt och jag var tvungen att åka till en annan stad för att hoppa och jag blev helt enkelt för rädd.
   Blev jag modigare av hoppandet? Nä. Tvärtom. Jag fick någon slags höjdrädsla som jag inte hade känt av innan (jag var 23 år när jag hoppade). Drömmen om att bli en fallskärmshoppare försvann. Jag kunde drömma mardrömmar om det där allra första fria fallet och vakna med ett ryck. Rädslan för höjder är en slags instinkt för att varna oss för fall och faror sedan långt tillbaka. Men när den tar över då styr rädslan och det är inte meningen. Jag är idag inte rädd för höga höjder, mer respektfull och håller mig inte längst fram.
   I mitt fall tror jag att jag utmanade mig själv med något jag inte förstod. Alla rädslor har sin grund i dödsrädslan, enligt Zhander. Den vi alla delar på ett djupt grundläggande plan. Vi kan göra massor med saker för att tro att vi kontrollerar den. Jag tror helt enkelt att vi måste stanna i den, se den i vitögat och kliva vidare när det är gjort. Det är vad jag mött i mig själv på mitt golv. Det är vad min lärare pratat om då och då. Och han säger runt 40-års åldern kommer den första stora påminnelsen för oss djupt inifrån oss själva. Och då kör folk igång att tokträna, många känner sig oövervinneliga och jag har själv varit där. Inte toktränat men tränat mycket och det tog mig just - ingenstans :) Vi pratar om 40-årskriser om att man vill känna sig ung igen och allt vad det kan dra med sig. Själv kände jag inte av någon kris förrän innan jag skulle fylla 60. Då hann den där dödsrädslan ifatt mig. Men när jag möter min rädsla, var den än kapslat in sig i min kropp, då, först då blir jag fri i mig själv. Jag möter den på alla möjliga sätt i yogan. För varje gång blir jag varse hur stor den faktiskt är. Men att den går att identifiera och hantera. Känner du igen något av det jag försöker säga?
   

Jag unnar mig

Lunch på grönsker, tonfisk och majonnäs. Gott!

Den här sommaren har det varit lite upp och ner med kosten. När vi varit bortbjudna så har jag inte velat "krångla" och när man fikar ute är det oerhört svårt att hitta något som är utan både socker OCH gluten. Så jag har ätit. Och det har ökat på. Lite söta juicer och smoothies som visat sig innehålla lika mycket socker som läsk. Urk. Och när jag hade min sommarsjuka förra veckan fick jag ett överslag av socker. Jag åt massor med skräp. Smågodis. Bakverk. Och inget av detta fick mig att må det minsta bättre. Det var som att köra sig i sank helt. Men det hade en bra sak med sig för jag inser att ju striktare jag är med min kost så mycket bättre mår jag. Det finns ingen genväg. Och jag säger verkligen inte att alla måste göra som jag, det är bara det jag mår absolut bäst på en sockerfri kost. Och kolhydrater är ju socker så... I torsdags tog jag ett beslut. Inget svårt eller krångligt. Men nu är det dags att  unna sig att må optimalt. Jag slutade med socker och kolhydrater. Äter bra fett, kött och fisk och ägg och så ovanjordgrönsaker. That's it. Back to basic. Jag mår redan bättre. Inga svårigheter att låta bli glass och annat som folk har ätit i min närhet. Jag vill inte ha det. Egentligen. Och nu är jag på väg igen. Så skönt att unna sig det. Hur gör du? Unnar du dig välmående?

Ensamheter förr och nu

- We are born alone, die alone and we do our yoga alone. Sa min lärare Z på första kursen jag gick för honom. Det kändes hårt även om det är sant. Idag tycker jag inte att det är hårt, men det ger en hint om vad det är man har att förhålla sig till. Jag läser hos fina Nina och tänk så skönt det är när vi lyfter på rullgardinerna och visar en del av vad vi har/haft i våra liv. Det finns alltid någon som känner igen. Det finns alltid någon som har helt annorlunda upplevelser men som ändå blir upplyft över att någon "blottar" sig eller hur jag ska säga. Ninas inlägg gav mig också en ingång till mig själv som jag faktiskt inte riktigt tänkt på.
   När jag började yoga så var jag ensam. Jag drogs till yogan utan att veta något. Jag hade otroligt krångligt med kroppen i början. Kunde inte sitta utan att halva min kropp somnade. Kunde inte stå rak, kunde inte släppa ner axlarna. Det som jag hittade direkt var andetaget och det utforskar jag fortfarande. Men den väckte en längtan i mig. Jag kunde inte vara tyst om det jag upplevde, jag pratade om yogan överallt. På jobbet, hemma och bland vänner. Men inte en enda gång sa jag till någon att de skulle prova. Kanske var det just det som fick hela min familj att till slut börja och faktiskt också fortsätta?
   Hursomhelst. Min ensamhet bottnade i att de jag yogade tillsammans med och jag, aldrig liksom pratade samma språk. Jag letade så otroligt mycket efter samhörighet, men hittade mest revir, en del arrogans och oförståelse. Det gjorde att jag letade vidare. Jag startade min blogg. Jag reste som enda svensk på kurser runtom i Europa. Och ja, jag fick vänner både inom min yogatradition och inom bloggvärlden. Så tack vare den där ensamheten och envisheten så hittade jag helt andra saker. Även om jag alltid är ensam med mig själv på mitt golv så vet jag ju många andra som i samma stund också har sin ensamma stund.
   Idag kan jag känna en slags ensamhet när jag bloggar. Det är för att jag oftast är 15-20 år äldre än de jag läser hos. Det är skillnad. Jag säger bara det även om alltid någon måste säga att åldern inte spelar någon roll så spelar erfarenheter och att ha hunnit göra en mängd saker i livet faktiskt roll.
   Jag känner mig ofta ensam när de jag läser hos skriver om sin yogatradition och andra som de delar samma kriyor, meditationer eller annat med. Det finns ingen annan i Sverige som skriver om Shadow Yoga mer än jag. Faktiskt. Det finns några som jag träffat och som skriver på engelska. Men trots att jag inte har problem med det så saknas ändå en dimension i att läsa på sitt språk.
   Jag känner mig ofta ensam men priviligierad i att jag delar yogan med min man. Det vet jag ingen annan bloggare jag läser hos som gör.
  Jag känner mig ensam i att ha en levande lärare som jag följer. Jag kan faktiskt inte med ord uttrycka hur tacksam jag är  över det. Samtidigt gör det mig också ensam. På ett sätt. Jag skriver inte ens hälften av vad jag vill skriva om Z och E, för att jag tror att det skapar ett utanförskap för andra som jag inte vill ha. Om jag berättar att jag skrev ett mail till honom igår och att han skickar det mest kloka svar man kan tänka sig inom en timme, ja då känns det som jag skryter, fast jag verkligen inte gör det.
   Så. Hur man än gör, vänder och vrider sig så tror jag att man hittar ensamheter. Jag brukar fokusera på det andra, det som vi har gemensamt. Men någon gång är det skönt att lyfta lite på gardinen hos mig också. På ett annat sätt.
    Med det önskar jag dig en skön helg och att det inte är farligt eller konstigt att känna sig udda, ensam eller utanför ibland. Alla gör det. Jag. Du. Det kan dessutom ta oss åt ett helt oväntat håll!

En ickehierarkisk princip

Tack Carina för det bästa boktipset på väldigt länge! Jag har nästintill ätit en bok och befunnit mig mitt i den sedan i tisdags. Det är så att jag faktiskt tänker att det var boken som fick mig att sakta ner och bli lite hängig. Jag vet inte riktigt vad den gjorde med mig men den har svarat på en del frågor jag inte visste att jag hade samtidigt som den öppnat dörrar till andra sätt att se på tillvaron. Att det existerar telepatisk kommunikation, det har jag aldrig tvivlat på, men mellan djur och människor, så långt har inte min tanke sträckt sig. Att djur också kan lära oss sååå mycket har jag nog inte heller tänkt. Men boken är magisk. Den är annorlunda. Den är nästintill en lärobok i att se annorlunda på händelser. Jag är så tacksam för att jag läst den. Den har öppnat dörrar jag inte visste fanns och den har många gåvor. Att vi ska kunna gå vidare och fungera i en icke-hierarkisk struktur - det är en underbar tanke som Emelie Cajsdotter också lever idag. Boken heter Alla kungens hästar och är mitt bästa lästips på väldigt länge. Jag brukar sällan uppmana till att man ska göra si eller så, men läs den här. Helt enkelt.

Gränsen mellan verkliga och inbillade händelser är hårfin. Om man går vilse beror det inte på yttre omständigheter. 

Som en upprepning av alla samlade existenser och insikten om att det inte var den individuella själen som återföddes, utan en manifestation av en idé. I mitt fall handlade det om en ickehierarkisk princip. Och så länge den tanken behövdes, fanns jag.

Varje tanke skapar sin egen ton.

Om man inte tillåter sig att växa kommer man att bli avundsjuk. Man ser världen utanför förändras och försöker hindra dess framfart. Om man lyckas erfar man en känsla av maktberusning, men det enda man skapat är stagnation. Omvärlden förändras i alla fall. Den enda makt du besitter är i din egen kreativitet.

Den lilla åsnan lade märke till att om hon stannade kvar i smärtan, fanns det inte längre någon yttre jämförelse. Därmed upplöstes skiljelinjen mellan hennes kropp och medvetande. Hon insåg att hon inte längre var maktlös. Samt att det var hon som styrde över tiden, inte tvärtom.

Ingen startsträcka längre

Igår mitt på dagen började jag känna mig hängig, ont i halsen och matt. Jag åkte hem tidig eftermiddag. Tänkte lägga mig i skuggan och läsa för vädret var underbart. Men jag orkade inte. Vaknade inatt och kunde knappt svälja. Vaknar frampå morgonen och det känns som någon vridit om hela mitt skelett ungefär en dm åt olika håll. Jag stönar högt när jag reser mig och fattar ingenting. Hur fort kan det gå? Läser i tidningen att nu kommer förkylningarna för det varit så kallt och fuktigt. Men jag har ju känt mig på topp. Jag går från toppen till botten på några timmar. Omedelbart insjuknande kan man kanske kalla det?
   Å andra sidan så är det så här jag fungerar nuförtiden. Blir jag ledsen för något eller någon så blir jag jätteledsen. Omedelbart. Gråter och pratar om det. Dagen efter är det klart. Inget som skaver. Blir jag sjuk så blir jag sjuk direkt. Direkt! Och samma i yogan. Blir jag ledsen eller upprymd så händer det direkt. Jag har oftast ingen startsträcka längre inför saker. Jag går inte och mal och ältar det som jag behöver ta upp i någon relation, jag gör det direkt. Eller släpper det direkt. Oftare och oftare. Det är skönt. Det är ett annat sätt att fungera. Faktiskt. För mig. Jag vet att yogan förändrar i grunden. Men det gör också sorgbearbetningen och den Medvetna Andningen. Om man kan få sitt system att fungera optimalt med sin andning och hur man hanterar sina förluster och sorger med sorgbearbetningen och så yogan som förändrar i grunden på det sättet att den skalar bort alla hinder och skygglappar. Så jag blir den jag föddes som. Back to my roots.
   Jag vet inte vad som orsakat detta tillstånd men jag tänker att kan jag bli så dålig så snabbt så kan jag också bli frisk och pigg igen lika snabbt. Hur fungerar du?

Skogen och jag

När jag växte upp var vi alltid i skogen. Tills jag tröttnade någon gång i tonåren. Men skogen finns i mitt hjärta och jag har alltid känt mig trygg där. I sommar har vi hittat tillbaka till skogen jag och älsklingen. Vi bor med skog bakom och framför huset, men det är inga promenadvänliga platser, snårigt och trångt. Men några kilometer från oss finns en jättefin skog med olika spår, mjukt underlag och en "städad" skog, dvs inga oöverkomliga rissnår eller annat. Det är som  balsam för själen att gå där, det är helande helt enkelt.
Vi har ju promenerat konsekvent något år och nu i sommar kände jag plötsligt en dag - jag vill springa! Helt overkligt men sedan dess har jag lufsat på, men jag springer bara så länge jag kan ha munnen stängd och det handlar ingenting om  prestation, tider eller att jag ska springa något lopp. Inte alls. Det handlar om att min kropp vill mer än vad som varit, jag har liksom väntat in mig själv och inte ens haft en tanke på att röra mig snabbare än promenadtakt. Jag har sprungit tidigare i mitt liv, men aldrig egentligen känt något nöje med det hela. Till saken hör också att de som springer, som löptränat mycket och länge, de är overkligt stela. Jag ser det hela tiden i yogan, de stelaste är löparna. Helt enkelt. Dit vill jag verkligen inte. Men det jag gör nu, det handlar mer om glädje än något annat. Att följa med kroppen. Ungefär som när yogan ibland  tar en vidare för att kroppen vill. Och jag kommer förmodligen aldrig att springa fort och länge. Det här är något annat. Men det är faktiskt ren glädje. Jag och skogen.

Svettig och stel

Jahaja. Man ska ta det lugnt med vad man önskar ibland... Vi kommer nästan inte ur sängen när klockan ringer. Sedan långt yogapass. Svettig och  stel. Mer stel än på hela sommaren. Kan ha att göra med att jag yogar tidigare än jag gjort när jag varit ledig. Kan ha och göra med att vi satt i bilen flera timmar igår. Eller också är det bara något annat. Ni vet. Allt som påverkar. Men det är tufft. Sedan kaffe och iväg till ett folktomt arbete. Nåja. Jag är glad att vi är igång. Trots allt. Och solen lyser så vi kan dricka kaffet ute. Jag ska ut i skogen och lufsa när jag kommer hem idag och det är skönt att tänka på det redan nu! Är du igång också?

Livsnödvändiga mellanrum

Vi började och slutade semestern på samma vis, i Göteborg med hela familjen. I början på juli var det hett, 30 grader varmt och många bad. Nu i helgen var det lite annorlunda, men ändå sol. Älskar att äta hotellfrukost lääänge, hinna prata till punkt med alla barnen och även stoja med barnbarnen. Vi har firat det yngsta barnet som blev 25 och tanken hisnar nästan, att han redan är där i sitt liv! Vi har firat en bröllopsdag i all anspråkslöshet och ramlade in i trädgården för en stund sedan. Gräset är långt igen och jag har fått en bok på posten. Imorgon börjar jobbet och allt känns finfint. Ingen ångest över att jag inte är färdig eller att saker borde/skulle ha gjorts. Allt är som det är. Jag tror att allt handlar om att ge sig själv tid. Mellanrum. Tiden emellan allt som ska/vill göras. Att hitta sitt djupa andetag mitt i ingenting, i själva varandet. Luften är klar och det känns att sommaren är inne på andra halvlek. Jag längtar efter rutinerna, lång morgonyoga och starkt kaffe, jobba och sedan ha hela kvällarna lediga, inte uppbokad mycket för yoga, bara precis lagom. För mig. Har du jobbångest eller har du aldrig känt av det? Har du fortfarande semester?