söndag 13 april 2014

Historien om ett hus

Huset med tillbyggnaden
För 25 år sedan såg vi en bild på ett sommarhus i ett mäklarfönster. Vi blev betagna. Och inte bara vi. Det  var många som ville köpa det lilla röda huset med snickarglädje. Som ville buda över varandra. Paret som sålde huset hade principer. Ni vet det där som knappt existerar idag när mycket handlar om att tjäna så mycket pengar som möjligt. De hade bestämt sig för att sälja till den som verkade tycka om huset på ett ärligt sätt. Jag vet. Det låter som en saga. Vi hade pratat "taktik" innan, skulle spela svårflörtade. Vi hade mellanungen med oss, som då var 1,5 år. Hon rusade runt och jag häpnade över att alla mina favoritblommor redan fanns i den hundraåriga trädgården. Liljekonvaljer, pioner och dagliljor fyllde luften med väldoft. Precis som syrénbersån. Tomten var stor och det fanns många träd. Jag hörde mig själv ropa av förtjusning och sände ett kort ögonblick en tanke till min mamma som hade dött 2 år tidigare. Som hon också skulle ha tyckt om stället. Alla strategier var bortblåsta, vi föll handlöst för huset. Vi fick köpa det. Dagen vi övertog det hade paret köpt tårta, hissat flaggan och köpt pelargoner till verandan. - För det måste man ha. Det var på gränsen till vad vår ekonomi klarade. Min man arbetade deltid och jag på sjukhuset. Ingen var välbetald. Räntan var på 14.75 %!! Svårt att föreställa sig det idag. På något vis gick det runt.
   Vi köpte stället med inventarier, dvs vi behövde inte köpa en grej för att kunna flytta in. Jag kommer ihåg att lillungen sprang i sina gummistövlar hela den sommaren. Och inget mer. Vi cyklade till sjön och badade, gjorde kvällstoalett där och njöt. Jag fick på ett sätt en barndom jag aldrig ägt. Tillsammans med min egenskapade familj. Genom åren har vi alla naturligtvis egna minnen av platsen där vi bodde halvårsvis. Bara en ynka mil från staden men i ett annat land. Ett sommarland.
Lilla utbyggnaden var allt som fanns kvar efter rivningen
   När alla var i tonåren byggde vi ut och gjorde en riktig toa och dusch. Ingen vill ju duscha under en trädgårdsslang när man är på väg att bli vuxen.  Många gånger fick vi frågan om varför vi behöll sommarhuset och inte köpte ett hus vi kunde bo i året runt. Svaret var enkelt. Vi ville helt enkelt inte skiljas från det. Vi trodde också på att byta miljö ibland. Och på friheten på landet. Där ungarna var skitiga, gick i skogen själva och satt i blåbärsriset.
   För fyra år sedan började vi prata om var vi skulle bo när alla hade flyttat hemifrån. Vi hade en stor lägenhet i stan men saknade närheten till naturen. Ändå var jag motsträvig. Tills jag insåg att vi hade det vi letade efter. Lite Coelho-artat sådär, allt finns ju redan i ens närhet som man söker. Men vi behövde bygga om eller bygga till eller bygga nytt. Många tankar och många idéer kom och gick. Till slut insåg vi efter att ha träffat ett flertal byggledare att vi behövde riva den äldsta delen av huset, det var som ett lapptäcke av brädor. Och vi sparde den lilla utbyggnaden som såg ut som en fågelholk när vi hade låtit riva resten. Med sorg i mitt hjärta men ändå nödvändigt.
Mitt i smällkalla vintern byggde vi
Och i juni har vi bott tre år i vårt hus. Som vi byggde med solceller och stor tank för varmvattnet som värmer våra golv. En pelletskamin som behövs under kalla månader. Och jag kan inte fatta egentligen att huset fick nytt liv, samma planlösning men ändå helt nytt. Och platsen vi haft i så många år är ju redan hemma, nu även på vintern och det är så makalöst samtidigt som jag känner att jag växt ihop med huset. Och att husets historia också är min. Det här att hitta rätt men ta det stegvis. Och ja, självklart tänker jag på yogan ;) Hur olika det kan se ut i slutänden jämfört med hur det är när vi börjar. Och hur mycket som händer längs vägen och att det måste få ta tid. Jag älskar vårt hus. Jag är så glad att vi vågade låta bli att sälja det när tonåringarna tyckte det var mindre kul att åka hit och det mest var jag och min man som åkte ut och klippte gräset under flera år. Och nu är vi här igen. Ett rött hus blev vitt och ett svart tak blev grönt. Lite mera rymd uppåt och åt sidorna. Och här tänker jag leva tills jag blir riktigt gammal. Jag kommer att komma ihåg precis allt hur det startade och hur huset ropade på oss den där dagen i maj 1989.

18 kommentarer:

  1. Så fint. Både din historia och huset. Tack!!!
    Anneli

    SvaraRadera
  2. Så himla fint! Och visst talar hus till en. Absolut!

    SvaraRadera
  3. Och jag som haft privilegiet att träffa både dej och huset, tyckte med en gång om atmosfären när vi kurvade in där på gården. Ett hus för livet helt enkelt ♥ Förstår att ni trivs!
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Nina. Ja det är ett hus för livet :) Kram!

      Radera
  4. Vilken historia! Du kan verkligen skriva så man sugs in i berättelsen. Jag håller med dig, man bara VET när man är i rätt hus, det är konstigt det där. Jättefint både innan och efter!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Lotta! Ja man vet. Ja det var så gulligt innan, men hade inga bilder från den tiden i min telefon :) kram!

      Radera
  5. Åh tänk att jag känner lyckan och värmen ända hit. Och jag säger som de andra, vilken underbar historia!
    Vilken ynnest att få bo i en så härlig miljö och huset är så fint. :-)
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det är en ynnest, men inte visste vi att det skulle bli så till slut. Man får lyssna inåt och gå vidare utan att veta. Kram

      Radera
  6. Åh wow vilken historia... och som vanligt skriver du så jag blir alldeles berörd... och jisses så fint huset både var och är!!! Det känns ända hit hur gott ni har det på denna plats! Det är lycka att hitta hem på detta sätt.

    Varm kram
    Milla

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh tack Milla! Ja det blev fint. Varma kramar tillbaka!

      Radera
  7. Tack för din fina berättelse och vilket vackert tak!! Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack. Ja taket är det flera som stannat och frågat om lustigt nog. En kvinna trodde det var ett gammalt hus så hon frågade om vi hade en aning om vem som hade lagt det :)
      Kram

      Radera
  8. Åååh..blir alldeles ordlös! Det är så fint det du skrivit, på så många plan. känner verkligen hur ni passar så fint ihop, huset och du..ni! underbar berättelse jag älskade att läsa, och huset är ju alldeles ljuvligt, stolt stort och ljust som det känns. Tack för den berättelsen..*+*+***

    kramar Lycke

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Lycke! Ja vi passar in i huset. Inte så stort som det kanske verkar men precis lagom för oss. Kramar!

      Radera
  9. Vilket vackert hus och fin historia!! Jag har också en historia i mitt lilla hus där jag är tredje generationen som äger det. Men det har alltid varit kärlek <3

    Kram Lotta

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh Lotta så fint! Kärlek är det <3 Kram

      Radera