Glad att vara i livet och slutar att vara fåfäng

Igår var det en riktigt konstig dag. Så mycket trassel att jag blev trött. Och jag började redan trött med bara några timmars sömn. På jobbet tappade jag saker, spillde och var allmänt klumpig. Under yogalektionerna så tog jag det fint och varligt, tänkte på månen, min klumpighet genom dagen och andades djupt. Skurade alla golv, bar ut soporna, vattnade mina blommor och kände hur glad jag är över mitt alldelese egna ställe. Blåste ut ljusen och tog hem smutstvätten. När jag kom ut sken solen ganska starkt. Och jag blev så där riktigt glad rakt inifrån och ut. Inga lektioner på två veckor i princip och jag behöver den pausen själv också. Lite påsklovskänsla.
   Satte mig i bilen och körde hemåt. Jag har lite mer än en mil hem och åker först genom stan sedan ut på en större väg för att svänga av på en halvtrafikerad väg och till sist in på vår egna lilla väg. När jag kommit en bit in på den halvstora vägen, en raksträcka, solen lyser, jag spelar musik och längtar hem. Då smäller det. Som ett pistolskott. Jag tror direkt att jag kört på något som fått däcket att smälla. Hela bilen kränger och jag är tacksam att jag inte får möte för jag kör nästan ner i diket på andra sidan, lyckas räta upp den och stannar på höger sida. Ingen trafik och solen lyser grant. Men vänster framdäck är helt platt. Jag fryser. Min man är en ängel, han kör ut till mig och byter däck, fast han måste åka tillbaka till stan igen. Men när däcket är bytt så verkar det inte vara punkterat. Däremot finns ett stort hål på en fälg. Vi grubblar vad det kan vara men han åker till stan igen och jag ska ta mig hem. Hela bilen kränger när jag kör sakta sakta och jag förstår att det inte bara var däcket som det var fel på. Det är någon kilometer hem och jag tar mig dit. När mannen sedan kollar så står däcken åt varsitt håll!  Den leden vid däcket som vi lät laga och fixa när sommardäcken sattes på, den är av. AV. A.V. Och jag inser hur otroligt tokigt allt kunde ha gått.
   Allt förtret, alla smådelar i vardagen som inte fungerade gnisselfritt tidigare, försvinner i denna insikt. Hur galet det kunde ha gått. Om jag hade varit på den stora vägen med tung trafik, bussar och långtradare. Om jag hade fått möte. Om. Om! Om? Men inget hände mer än att jag blev lite rädd, min man fick lite extrajobb och bilen måste lagas igen. Jag tackar för att jag sitter här idag. Jag tackar för att jag är hel och att ingen annan heller kom till skada. Släpper tankarna på om och tänker bara tack ❤️
   Och idag åkte mannen tidigt, före klockan  6 och jag inser att jag inte har någon bil. Vi bor ju inte vid världens ände men antingen får jag cykla in till stan, 12 km till jobbet eller också cykla till ett ställe där jag kan åka buss ifrån, några kilometer.
   Och där fick jag chansen. Att faktiskt cykla. Jag har cyklat i alla väder i alla år. Men inte sedan vi flyttade ut för snart 3 år sedan till landet. Och jag har lite benig rumpa så jag tycker inte om att cykla för långt. Har testa allt, mjuk sadel, Tempur-sadelskydd, cykelbyxor med vaddering. Och jag kan inte säga hur osugen jag var i morse på att cykla. Ville inte. Men tog tjuren vid hornen. Och hur lätt är det inte att cykla i solsken och när dagen vaknar? När man väl kommit ut. När man möter joggare och småbarnsföräldrar längs vägen. Andra cyklister. Se allt pynt i trädgårdarna redan. Det tog mig 40 minuter att cykla i maklig takt de här 12 kilometrarna. Det gick bra med sittbenen :) Och hur nöjd är jag inte nu? Över att kliva över motståndet och bekvämligheten och göra det som är bra. Och jag tog för första gången på mig min cykelhjälm. Jag vet! Jag skäms att säga det men den har mest samlat damm i hallen. Här bekänner jag min fåfänga. För ja det har handlat om att mitt hår blir platt! Nu är fåfängan bortträngd och med gårddagens händelse i färskt minne ska jag göra allt jag kan för att hålla mig själv säker. Hoppas du också kör säkert, hur du än färdas och jag önskar dig goda trafikförhållanden om du ska ut och köra i påsk.