Historien om ett hus

Huset med tillbyggnaden

För 25 år sedan såg vi en bild på ett sommarhus i ett mäklarfönster. Vi blev betagna. Och inte bara vi. Det  var många som ville köpa det lilla röda huset med snickarglädje. Som ville buda över varandra. Paret som sålde huset hade principer. Ni vet det där som knappt existerar idag när mycket handlar om att tjäna så mycket pengar som möjligt. De hade bestämt sig för att sälja till den som verkade tycka om huset på ett ärligt sätt. Jag vet. Det låter som en saga. Vi hade pratat "taktik" innan, skulle spela svårflörtade. Vi hade mellanungen med oss, som då var 1,5 år. Hon rusade runt och jag häpnade över att alla mina favoritblommor redan fanns i den hundraåriga trädgården. Liljekonvaljer, pioner och dagliljor fyllde luften med väldoft. Precis som syrénbersån. Tomten var stor och det fanns många träd. Jag hörde mig själv ropa av förtjusning och sände ett kort ögonblick en tanke till min mamma som hade dött 2 år tidigare. Som hon också skulle ha tyckt om stället. Alla strategier var bortblåsta, vi föll handlöst för huset. Vi fick köpa det. Dagen vi övertog det hade paret köpt tårta, hissat flaggan och köpt pelargoner till verandan. - För det måste man ha. Det var på gränsen till vad vår ekonomi klarade. Min man arbetade deltid och jag på sjukhuset. Ingen var välbetald. Räntan var på 14.75 %!! Svårt att föreställa sig det idag. På något vis gick det runt.
   Vi köpte stället med inventarier, dvs vi behövde inte köpa en grej för att kunna flytta in. Jag kommer ihåg att lillungen sprang i sina gummistövlar hela den sommaren. Och inget mer. Vi cyklade till sjön och badade, gjorde kvällstoalett där och njöt. Jag fick på ett sätt en barndom jag aldrig ägt. Tillsammans med min egenskapade familj. Genom åren har vi alla naturligtvis egna minnen av platsen där vi bodde halvårsvis. Bara en ynka mil från staden men i ett annat land. Ett sommarland.

Lilla utbyggnaden var allt som fanns kvar efter rivningen

   När alla var i tonåren byggde vi ut och gjorde en riktig toa och dusch. Ingen vill ju duscha under en trädgårdsslang när man är på väg att bli vuxen.  Många gånger fick vi frågan om varför vi behöll sommarhuset och inte köpte ett hus vi kunde bo i året runt. Svaret var enkelt. Vi ville helt enkelt inte skiljas från det. Vi trodde också på att byta miljö ibland. Och på friheten på landet. Där ungarna var skitiga, gick i skogen själva och satt i blåbärsriset.
   För fyra år sedan började vi prata om var vi skulle bo när alla hade flyttat hemifrån. Vi hade en stor lägenhet i stan men saknade närheten till naturen. Ändå var jag motsträvig. Tills jag insåg att vi hade det vi letade efter. Lite Coelho-artat sådär, allt finns ju redan i ens närhet som man söker. Men vi behövde bygga om eller bygga till eller bygga nytt. Många tankar och många idéer kom och gick. Till slut insåg vi efter att ha träffat ett flertal byggledare att vi behövde riva den äldsta delen av huset, det var som ett lapptäcke av brädor. Och vi sparde den lilla utbyggnaden som såg ut som en fågelholk när vi hade låtit riva resten. Med sorg i mitt hjärta men ändå nödvändigt.

Mitt i smällkalla vintern byggde vi

Och i juni har vi bott tre år i vårt hus. Som vi byggde med solceller och stor tank för varmvattnet som värmer våra golv. En pelletskamin som behövs under kalla månader. Och jag kan inte fatta egentligen att huset fick nytt liv, samma planlösning men ändå helt nytt. Och platsen vi haft i så många år är ju redan hemma, nu även på vintern och det är så makalöst samtidigt som jag känner att jag växt ihop med huset. Och att husets historia också är min. Det här att hitta rätt men ta det stegvis. Och ja, självklart tänker jag på yogan ;) Hur olika det kan se ut i slutänden jämfört med hur det är när vi börjar. Och hur mycket som händer längs vägen och att det måste få ta tid. Jag älskar vårt hus. Jag är så glad att vi vågade låta bli att sälja det när tonåringarna tyckte det var mindre kul att åka hit och det mest var jag och min man som åkte ut och klippte gräset under flera år. Och nu är vi här igen. Ett rött hus blev vitt och ett svart tak blev grönt. Lite mera rymd uppåt och åt sidorna. Och här tänker jag leva tills jag blir riktigt gammal. Jag kommer att komma ihåg precis allt hur det startade och hur huset ropade på oss den där dagen i maj 1989.