Sover till efter klockan 8. Är ändå så drogat trött, lägger mig igen och vaknar 10.30! Vet inte när det hände senast, men det var välbehövligt. Dricker lite kaffe. Vaknar långsamt. Och så står jag där. På mattan. Men inte utan motståndet. Det kompakta motståndet. Där är jag nu. Har varit i det till och från under våren och tagit mig lite vidare och så är det där igen. Som en ogenomtränglig vägg. Som gjord av en grå massa. Som en hinderbana där klätterväggen är 100 meter, så känns det just nu.
Jag vet att det alltid kommer att komma perioder och platåer av motstånd av annat när man är på väg. Och jag har gråtit. Skrattat mig vidare. Haft ont men släppt det. Men det här, det här är en ny typ av motstånd, jag kan inte riktigt beskriva det mer än att en känsla dyker upp i mitt inre. Otillräcklighet. Jag känner mig på ett plan otillräcklig i yogan. Inte i jämförelse med någon inte i jämförelse alls. Bara att det ordet syntes som en relief i mina tankar när jag sjunker ner i vajrasana. När högersidan stretar och jag går vidare kommer ordet igen. Och jag låter det flyta förbi men det lämnar en känsla, en nivå i mig av att motståndet är en kombination av mentala hinder, fysiska hinder men den här gången också en ingrediens till. Jag kan inte sätta ord på det. Lika svårt som den där euforiska glädjen i yogan är svår att sätta ord på, lika svårt är det här. Armarna darrar och jag är ledsen på en annan plats på något vis. Och långfredagen visar sig i sin rätta dystra skepnad för mig. När jag sätter mig vid datorn lyser solen upp revorna i det grå och plötsligt är det ljusa utanför. Jag vill ha det i mig! Jag vill. Jag stretar vidare och det är bara tack vare min vetskap om att det förr eller senare vänder. Och jag kan inte annat än att ta emot, inte analysera, bara vara i det för att sedan ta mig vidare. Åh vad jag önskar att din långfredag ser annorlunda ut! Jag ska sätta mig på trappen och dra i mig solen och ser fram emot att umgås i familjen. Motståndet finns där men jag behöver inte hänge mig åt det heller. Imorgon är en annan dag.
Jag vet att det alltid kommer att komma perioder och platåer av motstånd av annat när man är på väg. Och jag har gråtit. Skrattat mig vidare. Haft ont men släppt det. Men det här, det här är en ny typ av motstånd, jag kan inte riktigt beskriva det mer än att en känsla dyker upp i mitt inre. Otillräcklighet. Jag känner mig på ett plan otillräcklig i yogan. Inte i jämförelse med någon inte i jämförelse alls. Bara att det ordet syntes som en relief i mina tankar när jag sjunker ner i vajrasana. När högersidan stretar och jag går vidare kommer ordet igen. Och jag låter det flyta förbi men det lämnar en känsla, en nivå i mig av att motståndet är en kombination av mentala hinder, fysiska hinder men den här gången också en ingrediens till. Jag kan inte sätta ord på det. Lika svårt som den där euforiska glädjen i yogan är svår att sätta ord på, lika svårt är det här. Armarna darrar och jag är ledsen på en annan plats på något vis. Och långfredagen visar sig i sin rätta dystra skepnad för mig. När jag sätter mig vid datorn lyser solen upp revorna i det grå och plötsligt är det ljusa utanför. Jag vill ha det i mig! Jag vill. Jag stretar vidare och det är bara tack vare min vetskap om att det förr eller senare vänder. Och jag kan inte annat än att ta emot, inte analysera, bara vara i det för att sedan ta mig vidare. Åh vad jag önskar att din långfredag ser annorlunda ut! Jag ska sätta mig på trappen och dra i mig solen och ser fram emot att umgås i familjen. Motståndet finns där men jag behöver inte hänge mig åt det heller. Imorgon är en annan dag.
Ja, imorgon är en annan dag, med nya möjligheter. Kram till dig och glad påsk med nära och kära önskar jag dig!
SvaraRaderaTack Lotta! Det kommer alltid en ny dag :) Kramar!
RaderaPrecis så. Man önskar ibland att man förstod vilka processer det är som pågår djupt där inne. Men rätt vad det är har man tagit sig igenom och livet är ljust igen. Konstigt. Hoppas det släpper fort och att du får en härlig påsk tillsammans med dina kära.
SvaraRaderaKram o Glad Påsk från Carina
Eller hur? Men som du säger, rätt som det är så är jag någon annanstans. Kram kram och ha en fin påsk du också!
RaderaAlla ups and downs, hur de ställer till det för oss. Inte lätt att vara människa ibland, inte yogi heller, men ändå är det precis det vi vill ♥
SvaraRaderaKram fina!
Ja precis. Tack. Stor kram
RaderaJag hoppas att du känner det lättare idag, inte roligt med såna där dagar. Jag har tränat på att inte försöka "reda-å-dra" i allt utan släppa det, låta flödet i livet ta det med sig, skölja rent. Såklart kan det vara något ibland som jag måste ta fram i ljuset, vrida och vända på en stund, förstå, göra upp med. Inte lätt det där.
SvaraRaderaHa en skön påskhelg med dina kära och kram!
Allt känns lätt förutom när jag står på mattan. En paradox som jag inte känner igen. Tror på något vis att jag närmar mig något nytt, intuitivt vet jag att det är så och nej, jag forskar absolut inte i vad det är. Det går liksom inte och jag försöker bara lyta med som du säger men den står där den där väggen helt ogenomtränglig just nu. Bara att fortsätta. Tack kära du och jag önskar dig det samma med en fin påsk!
Raderakänner igen mig i dina ord, igen,
SvaraRaderaäven om dom är dina.
och idag ännu en ny dag.
kramar om, i tanken, på distans.
Så följs vi åt, trots distansen. Varma påskkramar. Och sol ☀️
Radera