Hjärtats kommunikation

Ser en intervju på tv med Gustaf Norén från gruppen Mando Diao. Det jag slås av är hur de båda programledarna inte vet hur de ska fortsätta fråga sina frågor när hans svar är så oväntade. Han beskriver musiken som tredimensionell och att vi ofta betraktar musiken linjärt. Men är det inte precis samma sak som sker med yogan? Att vi alltför ofta använder ett linjärt betraktelsesätt för att det är det som är välkänt. Men det är platt. Det tar oss inte vidare. Och därför blir det svårt ibland när man pratar om yoga med någon som endast varit i kontakt med linjen. Med ytan och inget annat. Kanske är det helt enkelt så att svaren och frågorna kommer från olika sätt att betrakta och då går det inte att mötas. Gustaf beskriver hur Kristian Gidlund, nära vän till honom och bandet och som dog i cancer förra året, fick dem alla att se bortom. Att se att vi kan göra allt det här säger han och sträcker ut armarna, men vi väljer det här säger han och för ihop fingrarna till en liten tät form. Och hans ord är som balsam. Som jag behöver höra sådant.

   Programledarna försöker få honom att beskriva bandets kommersiella framgångar med skivan där de tolkade Frödings texter. Men Gustaf väjer skickligt, pratar om att de gett sig ut på en resa som de inte har en aning om vart den ska ta dem. Som att Infrusetskivan rörde vid människors hjärtan på ett nytt sätt för dem som musiker. Att de möttes där. Och som jag känner igen mig. Jag grät första gången jag hörde Strövtåg i hembygden. För att den rörde mitt hjärta på ett mjukt och vemodigt sätt. Och där började Mando Diaos resa mot andra nivåer i musiken, till det tredimensionella som han pratar om. Det han pratar om förstår jag med hjärtat på något sätt. Och det är ju samma med yogan. Det måste kännas. Det måste finnas en koppling till hjärtat. Och när min yoga tar mig inåt så syns det kanske inte i min linje. Det kanske bara syns för mig själv? Och det räcker ju. Ingen mer än jag själv behöver övertygas.
   Samtidigt behöver jag höra andra människor prata om det som jag försöker säga. Som pratar om hjärtats kommunikation mellan oss men även i oss. Utvecklingen bortom det kända. Yogan har lyft så många tyngder från mina axlar. Och jag måste utöva den för att det ska ske. Jag måste sträva i min egen practice för att hitta det som är jag. Som är mitt. Som rör vid mitt ömma hjärta, som stärks och expanderar. Nog är det vackert att det kan ske både i musiken och i yogan?