Tilllbaka

Bakar en paj av de första rabarberna. Vispar grädde med äkta vanilj. Vankar. Laddar kaffebryggaren. Funderar. Så kommer de då. Våra vänner från förr. Som vi faktiskt inte sett sedan 1993. Det är makalöst med återseenden. Det är nästintill magiskt. Ingen av oss verkar ha åldrats ett dugg. Ingen av oss får tunghäfta. Vi bara tar vid. Där vi slutade, där fortsätter vi. Det känns som igår men när jag tänker på hur lång tid det faktiskt är så svindlar tanken. Tiden. Vad är tiden egentligen? En tankekonstruktion? Ändå har ju saker hänt naturligtvis. Och att vi hittade till varandra igen via min bok. Det är ändå ganska fantastiskt. Min vän som köpt min bok och som ringt mig. Och som jag bara skrattade rakt ut när jag pratade med för några veckor sedan.
    Folk frågar mig hur mycket jag tjänat på min bok. Sådana frågor som det egentligen inte går att svara på. Och hur värderar man vänner som man hittar tillbaka till? Ovärderligt om du frågar mig. Och nya kapitel skrivs i våra alldeles egna böcker. Och att gester, mimik och prat kan vara så oerhört bekant och familjärt. Jag är lite tagen. Lite rörd. Glad i rötterna av mig. Och ja, min vän yogar också! Hon har hittat till den via ett diskbråck. Låter lite bekant, tycker ni inte :) Och kanske har den här pausen varit nyttig. På något sätt. Kanske finns essensen där för att vi inte spätt ut den med något. Under de här åren. Då det känns som allt hände. Barnen växte upp, människor kom och gick. Arbeten kom och gick. Hittade yogan. Som utvecklades och tog mig på vägar jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Företag som kom och gick. Vi flyttade. Vi flyttade igen. Byggde ett hus. Barnen flyttade. Och allt som ett slags kretslopp. Tillbaka men ändå inte från början. Nog är livet magiskt. Ibland lite mer än annars.