Den gamla klyschan

Jag kan stånga mitt huvud mot det som är för tufft och ändå stanna i det. Skulle inte råda någon annan att göra det, men för egen del är jag tuff mot mig själv. För hård många gånger, utan att jag förstår det. Mailar med min lärare och får ett snabbt svar. Och där kom det. Jag behöver inte kasta mig över min svårighet, jag kan vänta in mig, göra andra saker som främjar i min yoga. Den gamla slitna klyschan att vi ska vara snälla mot oss själva, den gäller i allra högsta grad även mig. Gäller. Även. Mig. Jag behöver inte be någon, allra minst mig själv, om ursäkt när jag stannar upp, när jag vilar, när jag väntar in mig. Allt måste inte ske omedelbart.
   Idag är det den där extra lediga dagen som känns så fantastisk. Det är så vackert ute att det bara känns härligt. Trots pollen. Trots solens obarmhärtighet om man är för länge i den just nu, trots alla möjliga saker så har jag min lärare, jag har mig själv och jag går inte in i väggen :) Jag går inte runt den. Jag stannar helt enkelt där jag är och väntar in annat som kanske måste ske först. I tillvaron. Det är faktiskt befriande och samtidigt så knasigt att jag har så svårt att tillåta mig vissa saker. Hänger ihop med min personlighet men även med annat, andra lärare jag mött som varit för tuffa och triggat den delen i mig. För jag kan dras till det tuffaste. En av orsakerna till att jag absolut inte ska testa något som crossfit till exempel. För mig tror jag det vore en katastrof. På riktigt. Och det är skönt att också landa i att vara vilsam med sig själv. Jag behöver verkligen påminnelser om det. Min lärare, Zhander, han ser det direkt. Jag landar i att det är som det ska. Nu har vi alla en fin annandag!