Isberget

Vaknar tidigt, klockan är runt fem. Solen lyser och fåglarna sjunger högt och drillande. Sjunker lite upp och ner i sömnen och så tar jag mig upp. Morgonen är helt enkelt underbar. När mina bestyr i badrummet är klara tar jag fram ett nytt linne och ett par knäbyxor, känns perfekta när jag yogar. Ända fram till mitt motstånd. Det där gigantiska isberget inuti. Den vita höjden. Man brukar säga att den fysiska delen av yogan är som toppen på ett isberg och resten finns under ytan. Jag kan lätt säga att isberget bär jag med mig. Inte så att jag är kall men det är vitt och enormt.
   Jag har aldrig yogat så tidigare. Stannat när motståndet uppenbarat sig. Jag har alltid gått vidare in i det som varit knepigt, smärtsamt eller bara irriterande på något vis. Det känns halvt men också väldigt intressant. Den här yogavägen är ju aldrig sig lik, det dyker upp annat och nytt längs med stigen. Tänker att det där isberget smälte lite lite grann i morse. Som en svag rännil på sidan, som droppade ned och försvann. Jag blev liksom bara stannad av mig själv. Inget annat.
   Går ut i träningskläder och hämtar tidningen, det är 7 grader varmt så frosten vi haft några nätter den här veckan är inte så långt bort. Men kaffet tar vi ute och det blir så varmt och skönt.
   Funderar på hur det kommer att bli med mitt isberg. Nästan så jag längtar till imorgon bitti. Den yoga jag gör på kvällen är en annan och den har inte alls samma ingrediens av motstånd. Så olika i samma kropp och ändå på samma dag. Fascinerande helt enkelt. Kanske kommer den här väntan att visa mig något jag inte kan förutspå? Kanske smälter allt motstånd ner och jag bara går vidare?