Glad fast det skorrar

Solen är stark, gräset börja anta en grön ton. Vårblommorna vågar sig fram, julrosorna blommar med självklarhet i skuggan. Vitsipporna som små stjärnor i skogskanten och även in på gården. Forsythian överlevde flytten för något år sedan och vecklar omständligt ut sina små kronblad. Påskbuketten från igår är magnifik. Små gula rosor och en helt sanslös iris. Vit med en lång gul tunga. Jag drar i mig det vackra. Jag är egentligen glad. Grundtonen fin. Och ändå. Ändå skorrar det inombords när jag tar mig an min morgonträning. Jag bävar. Jag gör. Jag blir nästintill rädd, det motstånd jag beskrev igår, känns större. Jag fastnar inte i det men det finns där. Klätterväggen inombords. Fyrkantigt grå och gigantiskt hög. Som att svälja när något finns i halsen. Det måste bort! Hurdå? Tja, jag har bara två sätt, att djupandas och att stanna. Vet inget mer. Det måste räcka. Men ändå.
   Värmen är nästintill hård. Jag sätter mig i skuggan. Läser sjätte delen av Knausgårds romansvit. Vill på sätt och vis inte att det ska ta slut, jag drar i mig hans ord. Krattar lite då och då och så sätter jag mig igen. Hur ska jag  vidare? Tja, framåt är det enda sätt jag vet så det går inte att ge upp, det går inte att stanna, det går helt enkelt inte att låtsas som det inte finns. Den där väggen. En del går in i väggen, jag har den med mig! Kan inte låta bli att skratta vid tanken och kommer ihåg min lärares kärva uttalande från kursen i somras; I guess you don't want to tell people to come and do yoga for real, it gonna make them feel bad and who wants to say - come and do yoga I will make you feel like shit! In i det för att komma ur det säger jag till mig själv. Påskvärmen dånar vidare, önskar dig sköna dagar!