Osteopati

För tre månader sedan skrev jag om min besvärliga höft och skuldra. Och fick bland annat tipset att hitta en osteopat. Och jag fick ett tips, av en yogaelev. Jag var där första gången för en månad sedan. Igår var andra gången jag var där. Och vad ska jag säga? Var ska jag börja? Det känns som jag äntligen hittat rätt. En metod och en person som tilltalar mig.
   Så här står det på min osteopats hemsida: Osteopatin grundar sig på de fyra principerna:
1. Kroppen är en enhet: kropp, sinne, själ
2. Kroppen är kapabel att självreglera, självläka och upprätthålla hälsa och vitalitet.
3. Kroppens struktur och funktion är ömsesidigt relaterade till varandra.
4. En osteopatisk behandling baseras på förståelsen av dessa principer, det vill säga kroppens helhet, självläkande förmåga och samspelet mellan struktur och funktion.
   Jag lär mig också att det är världens största manuella medicinska disciplin följt av kiropraktiken.
Vad sa han då? Han har sett saker i min kropp som härleder tillbaka till rörelsemönster och mina diskbråck. Som i sin tur orsakat andra saker. Efter första gången gick jag därifrån med myrsteg för det kändes verkligen som höften skulle hoppa ur led. Men det var musklerna som jobbat fel som protesterade. Efter första behandlingen har jag fortsatt som vanligt att göra min yoga och jag har även åkt skidor, cyklat och jobbat i trädgården. Kort sagt. Jag har inte gjort något annorlunda. Men det har känts annorlunda. Kan inte riktigt beskriva det, men som om vissa delar inuti är lösa och andra strävar åt ett annat "håll". Svårt att beskriva, precis som yogan. Men jag litar på honom och han sa igår när han undersökte mig: -Vad det än är du gör, fortsätt med det, för det har ändrats bra i din kropp. Och ja, det är ju yogan. Som samspelar. Återigen.Och att jag vågar fast det känns lite avigt och bakvänt. Att jag vågar mig vidare i en kropp som ibland har problem. Att saker går att lösa. Att det finns metoder. Att människor tipsar varandra om bra metoder och personer. Att det finns skickliga människor. Bara det. Och ja, jag fortsätter med det jag gör. Lever mitt liv. Går sakta stundtals för att höften är tjurig. Och ja, det hänger naturligtvis ihop alltihopa. Som det gör i EN kropp.

Jag har lånat bilderna från Jerker Ståhls hemsida

Tilllbaka

Bakar en paj av de första rabarberna. Vispar grädde med äkta vanilj. Vankar. Laddar kaffebryggaren. Funderar. Så kommer de då. Våra vänner från förr. Som vi faktiskt inte sett sedan 1993. Det är makalöst med återseenden. Det är nästintill magiskt. Ingen av oss verkar ha åldrats ett dugg. Ingen av oss får tunghäfta. Vi bara tar vid. Där vi slutade, där fortsätter vi. Det känns som igår men när jag tänker på hur lång tid det faktiskt är så svindlar tanken. Tiden. Vad är tiden egentligen? En tankekonstruktion? Ändå har ju saker hänt naturligtvis. Och att vi hittade till varandra igen via min bok. Det är ändå ganska fantastiskt. Min vän som köpt min bok och som ringt mig. Och som jag bara skrattade rakt ut när jag pratade med för några veckor sedan.
    Folk frågar mig hur mycket jag tjänat på min bok. Sådana frågor som det egentligen inte går att svara på. Och hur värderar man vänner som man hittar tillbaka till? Ovärderligt om du frågar mig. Och nya kapitel skrivs i våra alldeles egna böcker. Och att gester, mimik och prat kan vara så oerhört bekant och familjärt. Jag är lite tagen. Lite rörd. Glad i rötterna av mig. Och ja, min vän yogar också! Hon har hittat till den via ett diskbråck. Låter lite bekant, tycker ni inte :) Och kanske har den här pausen varit nyttig. På något sätt. Kanske finns essensen där för att vi inte spätt ut den med något. Under de här åren. Då det känns som allt hände. Barnen växte upp, människor kom och gick. Arbeten kom och gick. Hittade yogan. Som utvecklades och tog mig på vägar jag aldrig hade kunnat föreställa mig. Företag som kom och gick. Vi flyttade. Vi flyttade igen. Byggde ett hus. Barnen flyttade. Och allt som ett slags kretslopp. Tillbaka men ändå inte från början. Nog är livet magiskt. Ibland lite mer än annars.

Isberget

Vaknar tidigt, klockan är runt fem. Solen lyser och fåglarna sjunger högt och drillande. Sjunker lite upp och ner i sömnen och så tar jag mig upp. Morgonen är helt enkelt underbar. När mina bestyr i badrummet är klara tar jag fram ett nytt linne och ett par knäbyxor, känns perfekta när jag yogar. Ända fram till mitt motstånd. Det där gigantiska isberget inuti. Den vita höjden. Man brukar säga att den fysiska delen av yogan är som toppen på ett isberg och resten finns under ytan. Jag kan lätt säga att isberget bär jag med mig. Inte så att jag är kall men det är vitt och enormt.
   Jag har aldrig yogat så tidigare. Stannat när motståndet uppenbarat sig. Jag har alltid gått vidare in i det som varit knepigt, smärtsamt eller bara irriterande på något vis. Det känns halvt men också väldigt intressant. Den här yogavägen är ju aldrig sig lik, det dyker upp annat och nytt längs med stigen. Tänker att det där isberget smälte lite lite grann i morse. Som en svag rännil på sidan, som droppade ned och försvann. Jag blev liksom bara stannad av mig själv. Inget annat.
   Går ut i träningskläder och hämtar tidningen, det är 7 grader varmt så frosten vi haft några nätter den här veckan är inte så långt bort. Men kaffet tar vi ute och det blir så varmt och skönt.
   Funderar på hur det kommer att bli med mitt isberg. Nästan så jag längtar till imorgon bitti. Den yoga jag gör på kvällen är en annan och den har inte alls samma ingrediens av motstånd. Så olika i samma kropp och ändå på samma dag. Fascinerande helt enkelt. Kanske kommer den här väntan att visa mig något jag inte kan förutspå? Kanske smälter allt motstånd ner och jag bara går vidare?

Det söta

Det här med socker. Ja jag äter inte det. Så gott jag kan undviker jag det, men det verkar finnas i alltför mycket av vår mat och jag äter ofta på vår lunchrestaurang på jobbet och där vet man inte vad som kan dölja sig i en sås till exempel. Och nej, jag äter inte mikrad mat längre, så jag har aldrig med mig matlåda eftersom jag tror att näringen går förlorad i det som mikras helt enkelt. Sträcker mig så långt som att koka ägg på lunchen om jag inte köper min lunch.
   Men det söta. För sött är ju en smak bland andra även om vi i vår del av världen har favoriserat den väldigt mycket så finns den ju med som en smak helt naturligt. Och har tänkt på att man inom ayurvedan har en del söta smaker och att honung är en fantastisk medicin faktiskt. Men jag vill inte höja blodsockret och få det att svalla som i fornstora dagar, men jag vill faktiskt inte heller utesluta någon smak. När jag är i Indien slås jag varje gång av hur många smaker det är som ryms i maten, sött, syrligt, lite beskt, lite lite salt men också alla smaker som är nästinitll svåra att beskriva. Man säger att fruktsockret bryts ned i levern, precis som alkohol, och att de nyttigheter som finns i frukt, de finns mångdubbelt mer i grönsaker. Jag köper det resonemanget. MEN. Jag vill faktiskt ha det söta också. Ibland. Som bär. Som lite lite frukt i någon kaka jag gör på mandelmjöl. Inom paleo, där man tar bort mejeriprodukter använder man frukt, så det gäller att hitta sitt eget. Jag har börjat använda agave sirap, och på hyllan sist på affären var den slut, så det är inte bara jag :) Den är naturlig, höjer faktiskt inte blodsockret och är perfekt som sötning i just bakverk. Jag bakar inte alls så mycket som jag gjorde förr när jag hela tiden hade något på gång, men då var vi fem personer + en massa kompisar till barnen. Idag är vi två. Och inte lika benägna att fika "stort" hela tiden.
   Man säger också inom ayurvedan att det söta dämpar pittan, elden, det stundtals hetsiga inom en. Jag har mycket av pitta i min konstitution för att jag är sådan helt enkelt. Jag kan säga att varje gång jag blir trött eller om något irriterar mig så blir jag sugen på sött. Har trott att det är något slags sockermonster som bor i mig, men riktigt så enkelt är det nu inte. Det är helt enkelt pittan som vill svalkas också. Det behövs inte mycket men ger effekt direkt.
   Så i den här snåriga djungeln av vad som är bra för just mig att äta så har jag lättat lite på det här med det söta, jag har agave sirap eller honung i bakverk. Ibland har jag i mango eller banan när jag bakar. Annars är det bär. Ibland mörk choklad som är 70 %-ig eller mer, i den finns också lite sött, det får gå. Jag testar vidare. Vill inte utesluta något. Hur tänker du?

Skrattet från underjorden

Ni vet att jag ventilerar mitt motstånd och annat i yogan men jag har ju också helt underbara upplevelser som ibland kanske kommer i skymundan. Yogan har frigjort sorg och några liter tårar men också en stark glädje som bara är i mig. Nuförtiden är min grundton glad. Rakt igenom. Jag har alltid skrattat mycket men nu är det som att det inte finns någon hejd på det. Jag tycker mycket är roligt och dråpligt, som om livet vore ett skådespel i många lägen.
   Varje kväll när jag lagt mig så bubblar det upp ett skratt som inte låter som mitt. Nästintill som det kom från underjorden :) Jag fnissar och bubblet vill inte ta slut förrän jag verkligen skrattar ut det, högt och ljudligt. Jag ligger alltså i min säng och storskrattar varje kväll efter min kvällsyoga. Det är helt fantastiskt. Det är crazy men så djäkla underbart att låta glädjen ta sin besittning i mig. På ett väldigt konkret sätt. Fritt. Glatt. Och trots att jag ofta läser romaner eller annan litteratur som inte direkt får mig att ta krumsprång av glädje så dyker detta skratt upp när jag släcker lampan. Min man har varit helt brydd, precis som jag själv, men det är bara att släppa ut det. Låta skrattet rulla mellan väggarna och som gör att det värker i mina kinder och min mage. Fantastiskt är bara förnamnet. Skratt - så otroligt förlösande även om det låter som det kom från underjorden!

Hej då Jante!

Jag är så svensk i vissa lägen. Med det menar jag det här med att man inte ska vara för stolt över saker man gjort. Helst lite ödmjukt tyst. Men jag är stolt. Över allt möjligt. Min familj. Mitt jobb. Mitt företag. Och nu senast min bok förstås. Jag har bitit huvudet av skammen och insett att det är okay att berätta vad man gjort och att man till och med är stolt ibland. Hej då Jante!
   Från djupet av mig vill jag också säga tack. Tack. Helt enkelt. Jag får vanliga brev, mail,  sms och vackra kommentarer i sociala medier om boken. Jag får helt enkelt uppskattning på en mängd sätt. Jag bugar mig. Överväldigad. Glad. Och jag vill nu gå ett litet steg till, du som har läst och har lust att ge ett omdöme på bokus eller adlibris Om du har lust och gör det så gagnar det boken. För jag vill att den ska bli läst förstås, nu när jag tagit mig ur nervositeten och faktiskt berättat om min bok. Alla timmar jag tvekat, de är borta nu. Skriver du om den så hamnar den högre upp på listan. Helt enkelt.
   Vill du köpa den så finns den på de här bokhandlarna, adlibris och bokus. Eller också klickar du hem den via widgetshop som finns under fliken här på bloggen, som heter min bok! eller på min hemsida www.stillastund.se under fliken yoga - min bok.
   (Att jag bara skrev det här! Men jag tar ett kliv till i det fria!)

Vila och bikarbonat

Kanske var det något som släppte med min lärares mail men jag har vilat. VILAT med stora bokstäver och sovit på eftermiddagen två dagar i rad. Som om jag var liten. Som om jag hade semester. Och det är välbehövligt. Många processer som jag arbetat med har slutförts i vår och det känns. Värmen knockar mig alltid lite när den dyker upp oannonserad. Eller allt pollen som flugit fram. Men ändå. Vilan är en otrolig medicin när man tillåter sig. Den här veckan har jag bara ett yogapass i min undervisning, det är också skönt med lite luft i kalendern.
   Att sedan ragla in från solstolen i halvskuggan och försöka piggna till... För min del stavas det bikarbonat. Att bada i det. Att dricka det. Att borsta tänderna med det. Att baka med det. Att använda det på många olika sätt. Vet inte om du gör det men om inte, så rekommenderar jag det varmt. När den sönderdelas avger den vatten och koldioxid. Koldioxiden finns med i utväxlingen i vårt andetag. Andetaget och det vi tillgodoser i oss med koldioxiden kan alltså förbättras lite grann. Med just bikarbonat. För egentligen är det andelen syre och koldioxid som är intressant i vårt egna andetag. Om bikarbonat förbättrar ditt andetag så finns det en utvecklingspotential i ens eget andetag. Läs mer hos Sanna Ehdin om detta mirakelmedel. Ibland kan man hjälpa sig själv på traven. Använder du bikarbonat?

Bilden har jag lånat från Sanna Ehdins blogg

Den gamla klyschan

Jag kan stånga mitt huvud mot det som är för tufft och ändå stanna i det. Skulle inte råda någon annan att göra det, men för egen del är jag tuff mot mig själv. För hård många gånger, utan att jag förstår det. Mailar med min lärare och får ett snabbt svar. Och där kom det. Jag behöver inte kasta mig över min svårighet, jag kan vänta in mig, göra andra saker som främjar i min yoga. Den gamla slitna klyschan att vi ska vara snälla mot oss själva, den gäller i allra högsta grad även mig. Gäller. Även. Mig. Jag behöver inte be någon, allra minst mig själv, om ursäkt när jag stannar upp, när jag vilar, när jag väntar in mig. Allt måste inte ske omedelbart.
   Idag är det den där extra lediga dagen som känns så fantastisk. Det är så vackert ute att det bara känns härligt. Trots pollen. Trots solens obarmhärtighet om man är för länge i den just nu, trots alla möjliga saker så har jag min lärare, jag har mig själv och jag går inte in i väggen :) Jag går inte runt den. Jag stannar helt enkelt där jag är och väntar in annat som kanske måste ske först. I tillvaron. Det är faktiskt befriande och samtidigt så knasigt att jag har så svårt att tillåta mig vissa saker. Hänger ihop med min personlighet men även med annat, andra lärare jag mött som varit för tuffa och triggat den delen i mig. För jag kan dras till det tuffaste. En av orsakerna till att jag absolut inte ska testa något som crossfit till exempel. För mig tror jag det vore en katastrof. På riktigt. Och det är skönt att också landa i att vara vilsam med sig själv. Jag behöver verkligen påminnelser om det. Min lärare, Zhander, han ser det direkt. Jag landar i att det är som det ska. Nu har vi alla en fin annandag!

Glad fast det skorrar

Solen är stark, gräset börja anta en grön ton. Vårblommorna vågar sig fram, julrosorna blommar med självklarhet i skuggan. Vitsipporna som små stjärnor i skogskanten och även in på gården. Forsythian överlevde flytten för något år sedan och vecklar omständligt ut sina små kronblad. Påskbuketten från igår är magnifik. Små gula rosor och en helt sanslös iris. Vit med en lång gul tunga. Jag drar i mig det vackra. Jag är egentligen glad. Grundtonen fin. Och ändå. Ändå skorrar det inombords när jag tar mig an min morgonträning. Jag bävar. Jag gör. Jag blir nästintill rädd, det motstånd jag beskrev igår, känns större. Jag fastnar inte i det men det finns där. Klätterväggen inombords. Fyrkantigt grå och gigantiskt hög. Som att svälja när något finns i halsen. Det måste bort! Hurdå? Tja, jag har bara två sätt, att djupandas och att stanna. Vet inget mer. Det måste räcka. Men ändå.
   Värmen är nästintill hård. Jag sätter mig i skuggan. Läser sjätte delen av Knausgårds romansvit. Vill på sätt och vis inte att det ska ta slut, jag drar i mig hans ord. Krattar lite då och då och så sätter jag mig igen. Hur ska jag  vidare? Tja, framåt är det enda sätt jag vet så det går inte att ge upp, det går inte att stanna, det går helt enkelt inte att låtsas som det inte finns. Den där väggen. En del går in i väggen, jag har den med mig! Kan inte låta bli att skratta vid tanken och kommer ihåg min lärares kärva uttalande från kursen i somras; I guess you don't want to tell people to come and do yoga for real, it gonna make them feel bad and who wants to say - come and do yoga I will make you feel like shit! In i det för att komma ur det säger jag till mig själv. Påskvärmen dånar vidare, önskar dig sköna dagar!

Motståndets långfredag

Sover till efter klockan 8. Är ändå så drogat trött, lägger mig igen och vaknar 10.30! Vet inte när det hände senast, men det var välbehövligt. Dricker lite kaffe. Vaknar långsamt. Och så står jag där. På mattan. Men inte utan motståndet. Det kompakta motståndet. Där är jag nu. Har varit i det till och från under våren och tagit mig lite vidare och så är det där igen. Som en ogenomtränglig vägg. Som gjord av en grå massa. Som en hinderbana där klätterväggen är 100 meter, så känns det just nu.
   Jag vet att det alltid kommer att komma perioder och platåer av motstånd av annat när man är på väg. Och jag har gråtit. Skrattat mig vidare. Haft ont men släppt det. Men det här, det här är en ny typ av motstånd, jag kan inte riktigt beskriva det mer än att en känsla dyker upp i mitt inre. Otillräcklighet. Jag känner mig på ett plan otillräcklig i yogan. Inte i jämförelse med någon inte i jämförelse alls. Bara att det ordet syntes som en relief i mina tankar när jag sjunker ner i vajrasana. När högersidan stretar och jag går vidare kommer ordet igen. Och jag låter det flyta förbi men det lämnar en känsla, en nivå i mig av att motståndet är en kombination av mentala hinder, fysiska hinder men den här gången också en ingrediens till. Jag kan inte sätta ord på det. Lika svårt som den där euforiska glädjen i yogan är svår att sätta ord på, lika svårt är det här. Armarna darrar och jag är ledsen på en annan plats på något vis. Och långfredagen visar sig i sin rätta dystra skepnad för mig. När jag sätter mig vid datorn lyser solen upp revorna i det grå och plötsligt är det ljusa utanför. Jag vill ha det i mig! Jag vill. Jag stretar vidare och det är bara tack vare min vetskap om att det förr eller senare vänder. Och jag kan inte annat än att ta emot, inte analysera, bara vara i det för att sedan ta mig vidare. Åh vad jag önskar att din långfredag ser annorlunda ut! Jag ska sätta mig på trappen och dra i mig solen och ser fram emot att umgås i familjen. Motståndet finns där men jag behöver inte hänge mig åt det heller. Imorgon är en annan dag.

Jag och pyntet

Jag och pyntet. Jag älskar att pynta. Och med det menar jag inte mycket. Bara lite grann, just det där som känns fint just nu. Har man ett litet barnbarn som ska komma på middag imorgon blir det lite extra roligt. Men inte bara för henne, för oss, för mig också. Har alltid varit sådan sedan jag flyttade hemifrån. Haft små julgranar när jag var ung och singel. Lite påskpynt och vackra ägg.  Som man vill. Alldeles kravlöst men ändå så himla roligt. Affären Indiska är en guldgruva för mig som också gillar lite bling. Idag kan jag känna att jag är en utdöende art men jag står för det :) Gillar att småfixa, inget stort så att man bryter ryggen och bara blir trött och känner krav och annat man inte valt. Nej, det självvalda är det bästa i min värld. Vad det än gäller.
   Det duggregnar, smågrått och ändå har vi allt framför oss i form av ljushet och värme. Jag har skött min bokföring, deklarerat idag som en duktig småföretagare, varit på banken och satt in alla kontanter jag fått för min bok (och det var ju en upplevelse i sig, att det är så svårt att hantera riktiga pengar på en bank, i stället för virtuella medel...). Promenerat på stan, ingen rush. Träffat gamla vänner och haft tid att prata. Ätit finlunch med mannen. Kommit hem i god tid och ikväll ska jag baka lite inför de gäster vi har imorgon och på påskafton och det är gott att leva just nu. Var du än är, vad du än gör - jag önskar dig en fridsam påsk med extra allt! Må väl.

Glad att vara i livet och slutar att vara fåfäng

Igår var det en riktigt konstig dag. Så mycket trassel att jag blev trött. Och jag började redan trött med bara några timmars sömn. På jobbet tappade jag saker, spillde och var allmänt klumpig. Under yogalektionerna så tog jag det fint och varligt, tänkte på månen, min klumpighet genom dagen och andades djupt. Skurade alla golv, bar ut soporna, vattnade mina blommor och kände hur glad jag är över mitt alldelese egna ställe. Blåste ut ljusen och tog hem smutstvätten. När jag kom ut sken solen ganska starkt. Och jag blev så där riktigt glad rakt inifrån och ut. Inga lektioner på två veckor i princip och jag behöver den pausen själv också. Lite påsklovskänsla.
   Satte mig i bilen och körde hemåt. Jag har lite mer än en mil hem och åker först genom stan sedan ut på en större väg för att svänga av på en halvtrafikerad väg och till sist in på vår egna lilla väg. När jag kommit en bit in på den halvstora vägen, en raksträcka, solen lyser, jag spelar musik och längtar hem. Då smäller det. Som ett pistolskott. Jag tror direkt att jag kört på något som fått däcket att smälla. Hela bilen kränger och jag är tacksam att jag inte får möte för jag kör nästan ner i diket på andra sidan, lyckas räta upp den och stannar på höger sida. Ingen trafik och solen lyser grant. Men vänster framdäck är helt platt. Jag fryser. Min man är en ängel, han kör ut till mig och byter däck, fast han måste åka tillbaka till stan igen. Men när däcket är bytt så verkar det inte vara punkterat. Däremot finns ett stort hål på en fälg. Vi grubblar vad det kan vara men han åker till stan igen och jag ska ta mig hem. Hela bilen kränger när jag kör sakta sakta och jag förstår att det inte bara var däcket som det var fel på. Det är någon kilometer hem och jag tar mig dit. När mannen sedan kollar så står däcken åt varsitt håll!  Den leden vid däcket som vi lät laga och fixa när sommardäcken sattes på, den är av. AV. A.V. Och jag inser hur otroligt tokigt allt kunde ha gått.
   Allt förtret, alla smådelar i vardagen som inte fungerade gnisselfritt tidigare, försvinner i denna insikt. Hur galet det kunde ha gått. Om jag hade varit på den stora vägen med tung trafik, bussar och långtradare. Om jag hade fått möte. Om. Om! Om? Men inget hände mer än att jag blev lite rädd, min man fick lite extrajobb och bilen måste lagas igen. Jag tackar för att jag sitter här idag. Jag tackar för att jag är hel och att ingen annan heller kom till skada. Släpper tankarna på om och tänker bara tack ❤️
   Och idag åkte mannen tidigt, före klockan  6 och jag inser att jag inte har någon bil. Vi bor ju inte vid världens ände men antingen får jag cykla in till stan, 12 km till jobbet eller också cykla till ett ställe där jag kan åka buss ifrån, några kilometer.
   Och där fick jag chansen. Att faktiskt cykla. Jag har cyklat i alla väder i alla år. Men inte sedan vi flyttade ut för snart 3 år sedan till landet. Och jag har lite benig rumpa så jag tycker inte om att cykla för långt. Har testa allt, mjuk sadel, Tempur-sadelskydd, cykelbyxor med vaddering. Och jag kan inte säga hur osugen jag var i morse på att cykla. Ville inte. Men tog tjuren vid hornen. Och hur lätt är det inte att cykla i solsken och när dagen vaknar? När man väl kommit ut. När man möter joggare och småbarnsföräldrar längs vägen. Andra cyklister. Se allt pynt i trädgårdarna redan. Det tog mig 40 minuter att cykla i maklig takt de här 12 kilometrarna. Det gick bra med sittbenen :) Och hur nöjd är jag inte nu? Över att kliva över motståndet och bekvämligheten och göra det som är bra. Och jag tog för första gången på mig min cykelhjälm. Jag vet! Jag skäms att säga det men den har mest samlat damm i hallen. Här bekänner jag min fåfänga. För ja det har handlat om att mitt hår blir platt! Nu är fåfängan bortträngd och med gårddagens händelse i färskt minne ska jag göra allt jag kan för att hålla mig själv säker. Hoppas du också kör säkert, hur du än färdas och jag önskar dig goda trafikförhållanden om du ska ut och köra i påsk.

Röd måne

Månen månen månen. Jag sover inte då. Väldigt sällan är sömnen god nätterna före och under själva fullmånenatten. Det bara är så. Varit så i hela mitt liv. Inatt tassade jag upp vid tvåtiden. Satt uppe någon timme. Hittade mjölk i kylen som jag värme med kardemumma och honung. Mjukt i magen trots allt. När tröttheten äntligen tog övertaget så somnade jag för att kliva upp några timmar senare. Den är magisk den där månen. Vid vissa tillfällen mer än andra. Och just nu är det en märklig röd måne som man kan se om man bor i USA. Men ingen annanstans på jorden, har jag förstått. Min måne såg kylig ut med en stor röd ring runtom, som det blir vid kyla. Molnen var trasiga och hängde runtom. Men månen var majestätisk i sin runda perfekta form. Jag tar det varsamt med yogan ikväll. Bryr du dig om månen i din yoga? Eller tycker du bara att det är gamalt skrock? Min lärare säger att månen har en våldsam ingrediens i sin energi när den är full. Jag litar på den som kan mycket mer än jag själv och är lite extra varsam de dagarna. Kolla här - det är så fantastiskt vad rymdforskare säger om den röda månen:

http://www.space.com/25250-a-tetrad-of-lunar-eclipses-starts-in-april-video.html

Historien om ett hus

Huset med tillbyggnaden

För 25 år sedan såg vi en bild på ett sommarhus i ett mäklarfönster. Vi blev betagna. Och inte bara vi. Det  var många som ville köpa det lilla röda huset med snickarglädje. Som ville buda över varandra. Paret som sålde huset hade principer. Ni vet det där som knappt existerar idag när mycket handlar om att tjäna så mycket pengar som möjligt. De hade bestämt sig för att sälja till den som verkade tycka om huset på ett ärligt sätt. Jag vet. Det låter som en saga. Vi hade pratat "taktik" innan, skulle spela svårflörtade. Vi hade mellanungen med oss, som då var 1,5 år. Hon rusade runt och jag häpnade över att alla mina favoritblommor redan fanns i den hundraåriga trädgården. Liljekonvaljer, pioner och dagliljor fyllde luften med väldoft. Precis som syrénbersån. Tomten var stor och det fanns många träd. Jag hörde mig själv ropa av förtjusning och sände ett kort ögonblick en tanke till min mamma som hade dött 2 år tidigare. Som hon också skulle ha tyckt om stället. Alla strategier var bortblåsta, vi föll handlöst för huset. Vi fick köpa det. Dagen vi övertog det hade paret köpt tårta, hissat flaggan och köpt pelargoner till verandan. - För det måste man ha. Det var på gränsen till vad vår ekonomi klarade. Min man arbetade deltid och jag på sjukhuset. Ingen var välbetald. Räntan var på 14.75 %!! Svårt att föreställa sig det idag. På något vis gick det runt.
   Vi köpte stället med inventarier, dvs vi behövde inte köpa en grej för att kunna flytta in. Jag kommer ihåg att lillungen sprang i sina gummistövlar hela den sommaren. Och inget mer. Vi cyklade till sjön och badade, gjorde kvällstoalett där och njöt. Jag fick på ett sätt en barndom jag aldrig ägt. Tillsammans med min egenskapade familj. Genom åren har vi alla naturligtvis egna minnen av platsen där vi bodde halvårsvis. Bara en ynka mil från staden men i ett annat land. Ett sommarland.

Lilla utbyggnaden var allt som fanns kvar efter rivningen

   När alla var i tonåren byggde vi ut och gjorde en riktig toa och dusch. Ingen vill ju duscha under en trädgårdsslang när man är på väg att bli vuxen.  Många gånger fick vi frågan om varför vi behöll sommarhuset och inte köpte ett hus vi kunde bo i året runt. Svaret var enkelt. Vi ville helt enkelt inte skiljas från det. Vi trodde också på att byta miljö ibland. Och på friheten på landet. Där ungarna var skitiga, gick i skogen själva och satt i blåbärsriset.
   För fyra år sedan började vi prata om var vi skulle bo när alla hade flyttat hemifrån. Vi hade en stor lägenhet i stan men saknade närheten till naturen. Ändå var jag motsträvig. Tills jag insåg att vi hade det vi letade efter. Lite Coelho-artat sådär, allt finns ju redan i ens närhet som man söker. Men vi behövde bygga om eller bygga till eller bygga nytt. Många tankar och många idéer kom och gick. Till slut insåg vi efter att ha träffat ett flertal byggledare att vi behövde riva den äldsta delen av huset, det var som ett lapptäcke av brädor. Och vi sparde den lilla utbyggnaden som såg ut som en fågelholk när vi hade låtit riva resten. Med sorg i mitt hjärta men ändå nödvändigt.

Mitt i smällkalla vintern byggde vi

Och i juni har vi bott tre år i vårt hus. Som vi byggde med solceller och stor tank för varmvattnet som värmer våra golv. En pelletskamin som behövs under kalla månader. Och jag kan inte fatta egentligen att huset fick nytt liv, samma planlösning men ändå helt nytt. Och platsen vi haft i så många år är ju redan hemma, nu även på vintern och det är så makalöst samtidigt som jag känner att jag växt ihop med huset. Och att husets historia också är min. Det här att hitta rätt men ta det stegvis. Och ja, självklart tänker jag på yogan ;) Hur olika det kan se ut i slutänden jämfört med hur det är när vi börjar. Och hur mycket som händer längs vägen och att det måste få ta tid. Jag älskar vårt hus. Jag är så glad att vi vågade låta bli att sälja det när tonåringarna tyckte det var mindre kul att åka hit och det mest var jag och min man som åkte ut och klippte gräset under flera år. Och nu är vi här igen. Ett rött hus blev vitt och ett svart tak blev grönt. Lite mera rymd uppåt och åt sidorna. Och här tänker jag leva tills jag blir riktigt gammal. Jag kommer att komma ihåg precis allt hur det startade och hur huset ropade på oss den där dagen i maj 1989.

Beröringen

Beröring. Det som sker när en lärare korrigerar en elev i yogan. Den där informationen som finns i handflatan och som vidarebefordras in i den som yogar. Om man inte känner när man yogar, om man inte får en glimt av det fridfulla utan allt oväsen som finns i tillvaron - ingen yoga. Simple as that. Så om din lärare inte har yogan levande i sig, så kommer inte informationen att gå vidare. Först måste läraren själv hitta det som sedan skall gå vidare. Det är exakt det jag menar när jag pratar om att inte yoga till en skärm. Och har du blivit rörd och berörd av en lärare med yogan levande i sig, då känner du igen det i dig själv när du gör din egen yoga. Din practice i ditt tempo. Du behöver ingen artificiell stimulans. Du kan titta på filmer och klipp hur mycket som helst, men när du yogar, var i dig, känn din yoga som lever via en lärare, en guide som också har det. Undervisar du själv så känner du säkert det jag beskriver. Något går vidare från en till en annan. Förutsättningen för yogan och att inte hamna i fällan av att förenkla det storartade och komplicerade. Som det faktiskt är.  Storheten som inte behöver förminskas. Handen på hjärtat - hur blir din yoga levande i dig? I min värld sker det via en lärares, en guides egen yoga och beröring. Och om du inte har tillgång till en lärare, då får du ta dig till en lärare. Hur tänker du om du skall läsa vid ett universitet? Tänker du att det finns ju inget universitet där jag bor så jag går en kurs på ett bildningsförbund och så tycker jag själv att det räknas som lika? Kanske en haltande jämförelse men du kanske förstår vad jag vill säga? Yogan har så många nivåer, så många delar och vem skall kunna veta allt det utan en kunnig vägvisare? Det faller på sin egen orimlighet. Och självklart kan man bli tjusad av att se klipp på sina lärare, på de som man inte har så nära. Själv träffar jag mina lärare åtminstone en gång per år. Deras beröring, deras korrigeringar, deras kunskap försöker jag förvalta resten av året. Lätt? Nej inte alls. Men det kallas yoga. Som den lärdes ut från början från en lärare till en elev. Är jag privilegierad som kan resa på de här kurserna? Kanske. Men det handlar också om många val i min tillvaro. Mina val av resor, tid och pengar som hänger ihop med  yogan. Har jag småbarn eller andra delar i tillvaron som hindrar just det, varför inte se det som något som jag kan kultivera senare? Vem behöver allt genast? Varför så bråttom? Att andas djupt, förankra andetaget i sig, att kunna sitta och kunna stå, utan att byta position var femte sekund, det är en fantastisk start till yogan. Att sköta om sig med sömn och bra mat. Fundera över hur jag behandlar andra och mig själv. Att känna att det räcker. Det andra får komma när platsen och tiden finns. Varför så bråttom? Tillåt dig att vänta på en lärares beröring. Allt för att odla varsamheten i dig själv. Inte sinnets vägar till snabba lösningar. Yogan som väcks till liv via beröringen.

Bilden är från Shadowyogans Facebooksida får illustrera min text

Hjärtats kommunikation

Ser en intervju på tv med Gustaf Norén från gruppen Mando Diao. Det jag slås av är hur de båda programledarna inte vet hur de ska fortsätta fråga sina frågor när hans svar är så oväntade. Han beskriver musiken som tredimensionell och att vi ofta betraktar musiken linjärt. Men är det inte precis samma sak som sker med yogan? Att vi alltför ofta använder ett linjärt betraktelsesätt för att det är det som är välkänt. Men det är platt. Det tar oss inte vidare. Och därför blir det svårt ibland när man pratar om yoga med någon som endast varit i kontakt med linjen. Med ytan och inget annat. Kanske är det helt enkelt så att svaren och frågorna kommer från olika sätt att betrakta och då går det inte att mötas. Gustaf beskriver hur Kristian Gidlund, nära vän till honom och bandet och som dog i cancer förra året, fick dem alla att se bortom. Att se att vi kan göra allt det här säger han och sträcker ut armarna, men vi väljer det här säger han och för ihop fingrarna till en liten tät form. Och hans ord är som balsam. Som jag behöver höra sådant.

   Programledarna försöker få honom att beskriva bandets kommersiella framgångar med skivan där de tolkade Frödings texter. Men Gustaf väjer skickligt, pratar om att de gett sig ut på en resa som de inte har en aning om vart den ska ta dem. Som att Infrusetskivan rörde vid människors hjärtan på ett nytt sätt för dem som musiker. Att de möttes där. Och som jag känner igen mig. Jag grät första gången jag hörde Strövtåg i hembygden. För att den rörde mitt hjärta på ett mjukt och vemodigt sätt. Och där började Mando Diaos resa mot andra nivåer i musiken, till det tredimensionella som han pratar om. Det han pratar om förstår jag med hjärtat på något sätt. Och det är ju samma med yogan. Det måste kännas. Det måste finnas en koppling till hjärtat. Och när min yoga tar mig inåt så syns det kanske inte i min linje. Det kanske bara syns för mig själv? Och det räcker ju. Ingen mer än jag själv behöver övertygas.
   Samtidigt behöver jag höra andra människor prata om det som jag försöker säga. Som pratar om hjärtats kommunikation mellan oss men även i oss. Utvecklingen bortom det kända. Yogan har lyft så många tyngder från mina axlar. Och jag måste utöva den för att det ska ske. Jag måste sträva i min egen practice för att hitta det som är jag. Som är mitt. Som rör vid mitt ömma hjärta, som stärks och expanderar. Nog är det vackert att det kan ske både i musiken och i yogan?

Sorry Yogobe

Och idag ligger plötsligt klippet där på Yogobes FB-sida. Märkligt. Men skönt. Och jag känner mig glad åt det, lite barnsligt glad kanske  men ändå. Och humorn får segra över heligheten. Just idag. Så sorry Yogobe om jag skrev något som inte stämmer, jag backar bandet och säger att nu ligger klippet där. Till fri beskådan!
Vidhåller mina åsikter från förra inlägget, det är viktigt att ställa sig frågan om yogan är till salu på alla möjliga sätt. Eller som Sarapirat skrev i sin kommentar: nurförtiden är alla yogalärare. Ja det är märkligt och lite sorgligt, men den debatten drar jag inte igång nu. Nöjer mig med att det går att skratta och se hur det egentligen ser ut när vi yogar, vi som inte är atleter, akrobater eller gymnaster. Det vräker ner regn och vår trädgård har aldrig varit så indränkt tidigare. Halsen kliar och näsan är lite småsnuvig. Vilodag för mig helt enkelt. Må gott! Skratta och känn hur livgivande det ändå är. I alla sammanhang :)

Kan man köpa yoga?

Den där heligheten. Den där - jag är lite upplyst-leken. Åh vad jag avskyr den. Åh vad jag mött den i alla möjliga sammanhang kring yogan. Åh vad jag inte gillar när människor sätter sig på sina höga hästar, slänger visdomsord runt sig och känner sig extra yogiska. Som ler lite med ett höjt ögonbryn om man pratar om en svårighet man går igenom och så berättar de hur läääänge sedan det var som något sådan hände dem. För de har ju gått vidare i sin utveckling...Ner med händerna i jorden. Gräv. Hittar du något mer än jord, grattis, men det mesta kommer att vara just jord. Och ja, det är helt ok. Det är mer än ok, för det är ju så det är för oss alla. När vi tittar inåt, allt vi behöver röja och rensa i. Allt vi behöver städa ut och som handlar om vår egen historia men där vi som människor delar det mesta även om det inte sker samtidigt.
   För mig är yogan mitt fundament. Det jag står på. Det jag vilar mig mot. Det jag stångar mitt huvud mot. Det jag irriteras och förundras över. Det som får mig att växa, men inte utan min egen insats. Inte utan svett, tårar och frustration. Men även glädje. Jag blir belönad. I det långa loppet. Och ja, jag är dödligt seriös i min träning men det betyder ju inte att jag inte kan skratta mellan varven. Att jag inte kan skämta om den. Att jag inte kan le och förundras över hur tokigt det kan bli.
    De här sajterna som poppar upp och där du handlar lite yoga. Köper dig lite meditationer. Köper ett yogapass. På nätet. Den där envägskommunikationen som gör att du aldrig någonsin blir tittad på. I hur du gör, vad du behöver utveckla och var ditt fokus ska ligga. Som du får av en levande lärare. Vem ska utmana dig? Vem ska föra in element du inte vet att de finns eller ens att du behöver? Vem ska säga - att träna huvudstående är det sista du behöver just  nu. Ägna dig åt att stå på fötterna.
   Yogobe, är en sådan sajt där mycket klokt skrivs. Men också annat. Där vi på något sätt verkar mer heliga än vad vi faktiskt är. Vi alla, av kött och blod. Vi som alla har insidor som behöver vädras. Härom dagen la de upp ett klipp på en tjej som gör en slags yoga, en akrobatik i hudnära svarta underkläder. Och nej, jag tänker inte lägga upp det klippet här. Det snurrade runt i sociala medier och på bloggar för något år sedan och så väljer de att lägga upp det igen. Kroppskontroll skriver människor. En del blir inspirerade av det de ser. Men vad är det som de ser? Är det rörelser synkroniserade med andetaget? Är det en yoga där inte utsidan spelar någon roll? Tveksamt. Och när det sedan visade sig att det finns både en regissör och en producent till det hela och att tjejen egentligen gjorde reklam för underkläderna så faller det. Pladask. För mig. Jag kan inte köpa yoga. Jag kan utöva det och jag kan lära mig. Jag kan inspireras och jag kan vara ihärdig i att utöva det. Jag kan garva och jag kan komma en bit längre i min träning. Men. Jag är inte bättre än någon annan. Vi är alla lika. Oavsett om vi yogar eller om vi inte yogar. Och jag vet. Förmodligen är det självmord att skriva det här men jag är jag, inte till salu och jag står för vad jag tycker. Och som grädde på moset ger jag dig här det klippet som Yogobe genast tog bort när jag lade upp det i deras logg :)

http://www.youtube.com/watch?v=wV2Fm-wxgOo

Hög standard?

Hörde ett sommarprogram för några år sedan där en man pratade om hög standard. Det träffade något i mig som jag burit med mig sedan dess. Tyvärr kommer jag inte ihåg hans namn. Men det han sa var egentligen väldigt mycket yoga som jag ser det. Hur behandlar jag andra och hur behandlar jag mig själv? Är det hög standard på det? Lämnar jag fikarummet som jag vill hitta det. OAVSETT vad andra gör? Kan jag gå på kafé och plocka ihop efter mig och känna att det spelar ingen roll om det finns människor som arbetar här för att plocka undan, jag vill ändå lämna det snyggt efter mig. Hög standard i allt jag gör. Stort som smått. Kan ibland känna att yogan blir så högtravande när man citerar klokheter och säger att man är gudomlig inuti. Jaja, det har också sin plats. Men det jordnära, vardagen, hur gör jag där? Om det är smutsigt och jag absolut inte kan tänka mig att göra mer än vad någon annan gör? Jag har hamnat i ett sätt som fungerar för mig. När vi bodde i hyreshus och delade tvättstuga till exempel. Jag städade alltid när jag kom ner. Jag tvättade och lämnade stället som jag själv hade gjort i ordning. Utan att en enda gång spilla energi på den som eventuellt inte hade gjort det. Det fungerade fint. Jag fixar i vårt fikarum på jobbet för att jag helt enkelt gillar att plocka undan och ställa bort grejer innan jag går hem. Utan att ge någon dåligt samvete. Det tar någon minut. Jag hinner. Jag gör det som jag vill göra och faktiskt för att det ska bli trivsamt för andra.  Och mig själv. Helt enkelt. Är jag god? Det handlar inte ens om det som jag ser det. Det handlar om vilken standard jag vill sätta i mitt liv. Jag plockar bort skräp i min trädgård, utan att fundera på hur det flugit dit. Jag vill ha det rent runt mig. Helt enkelt. Jag har lagt millimeterrättvisan åt sidan och vet du, det fungerar utmärkt. Det gör att energin går till det jag vill. Och jag plockar lite här och där och försöker hålla hög standard. Och ja, självklart skall ingen i en relation känna att man blir utnyttjad eller att andra aldrig gör något. För min del har jag hamnat i att jag gör och andra gör. Och min standard vill jag hålla lika högt när jag går på restaurang, checkar in på hotell, badar i badhuset , pratar med ett barn som när jag står på min yogamatta. Hur tänker du? Känner du att du kan omsätta alla stora ord till det lilla vardagliga? Håller du hög standard? Och ja, det har varit en väg hit. Jag har förlorat mig i gräl tidigare om vem som ska göra vad. Och någonstans längs vägen löste sig de delarna. Inte av sig självt, utan av att vända perspektivet.

Njutningen

Jag sitter i bilen på väg hem. Skönt avslappnad i baksätet. Mellandottern pratar med sonens flickvän. De jämför spellistor. De spelar och sonen kör. Mannen sitter och halvsover. Våren är grå längst uppåt Dalarna men blir ljusare och lite smågrön ju närmare hem vi kommer. Musiken som dånar i bilen är så fantastiskt bra. Jag njuter. Det är som tonåringen i mig vaknar till. Jag vill lyssna mer på bra ny musik. Sådan som talar till hjärtat. John Legend och Svenska Björnstammen. Och Ed Sheeran. Bara det. Man kan dö för texterna. Och jag är tacksam för att jag får hållas uppdaterad på det jag inte riktigt haft ork och tid till men som ändå alltid varit ett stort intresse för mig. Musiken och njutningen.
   Vi har haft några makalösa dagar i fjällen. Går helt enkelt inte att beskriva på något annat sätt. Solen har vräkt sig ner och fått mig att smörja in ansiktet riktigt ordentligt och ändå har det pirrat lite i skinnet på kvällarna. Snön har varit som smör på eftermiddagen men före lunch - helt perfekt. Vi har åkt skidor. Allihopa. Även lillungen på 2,5 år. Som strålade inifrån och ut när de limegröna pjäxorna kom på. Som ropade - kom mormor och morfar och det var oss hon menade. Njutningen i att ta sig nerför backarna i ett eget vilsamt tempo där jag jobbat med min teknik och inte med min fart. Att orka stå på benen och inte gå av. Att våga stå på slalomskidor igen efter en jobbig vurpa för några år sedan när jag fick två diskbråck i bröstryggen när jag föll handlöst på ryggen och tappade känsel och reflexer i mina armar. Och jag vågar.  Jag håller. Skidorna och njutningen.
   Gå upp före alla andra i stugan. Ta med sig lillungen och sätta på kaffe. Träinredningen som glöder i morgonljuset och småtallarna utanför som rister lite i vinden. Och hennes oförtröttliga talande. Morgonstunder jag stoppar in i mitt hjärta. Att vakna till dagen med en tvååring, det blir liksom livet i ett nötskal. Det väsentligaste. Och så lite yoga mitt i alltihopa där folk går runt, diskuterar och allt händer liksom samtidigt. Vardagsliv mitt i semestern. Min bästa njutning.

   Nu väntar en ny vecka, ögonen är trötta av ljuset rakt in i pupillen och vidare in. Jag är fylld till brädden av familj, snö, sol och skidåkning. Några dagar - tänk vilken skillnad det kan göra. Njutning. Helt enkelt.

Koppla ner och må väl

Solen dånar. Frosten sveper över marken och jag håller tummarna att mina penséer vid Stillastund överlever. Allt händer på något vis samtidigt i mitt liv nu, flera intervjuer angående boken och min yogaverksamhet och jag är galet glad för det. På jobbet drar jag igång det största projektet som jag gör varje år och det är ett evigt pusslande. Jag pusslar med mina tider här och där i yogan och jag pusslar för mig själv för att få till mitt eget välmående. En stor dos av välmående kommer imorgon, då reser vi på en långhelg för att åka skidor. Jag längtar! Har inte stått på slalomskidorna på några år, men benen och bålen är starka, det borde räcka :) Hursom, det här att gå i en stuga i långkalsonger, skönt trött efter åkningen och kanske ha värmt på bastun - svårslaget välmående. Jag ska dessutom låta bli att ta med min dator. Det är också en del i mitt välmående just nu. Koppla ner lite mer. Må gott och ha fina dagar i solen!

Det kliar inte!

Det där med pollenallergi. Det där med placebo. Jag har druckit tallbarsvatten i två veckor, skrevom det här. Jag tar in en kvist som jag lägger i vatten över natten och dricker det sedan klunkvis på morgonen. För en vecka sedan slutade jag med mina allergitabletter. Och för några dagar sedan slutade jag med mina ögondroppar. Mina ögon brukar klia och vara jobbiga så här års och nu när våren rivstartade kändes det inte skönt att vakna på morgnarna. Näsan brukar rinna och klia konstant. Men det här tallbarrsvattnet, det fungerar. I stunden. På dagen. På kvällen. Jobbade i trädgården hela helgen. Och jag vet ju hur jag brukar bli, men jag tänkte inte ens på det på något konstigt vis. I söndags blev jag väldigt snuvig, sådär så jag fick snyta mig flera gånger och tänkte lite förstrött - så märkligt, med snuva nu. Och så kom jag på, det är ju säkert min allergi, MEN DET KLIAR INTE. Så otroligt skönt. Ju färre mediciner man behöver ju bättre är det eftersom allt som har en verkan också har en biverkan. Det är den enda medicin jag äter men jag vill inte egentligen så därför testar jag gärna husmorstips och annat.
   Har en bekant som är väldigt pollenallergisk. Tror ni han ville testa det här? Nej absolut inte. Han tyckte det var oansvarigt... Han pratade om placebo. Och vad är egentligen mer fantastiskt än placebo? Att kroppen kan läka sig själv bara man tror att något fungerar. Men riktigt så är det inte för mig. För jag är ofta väldigt skeptisk, trots att jag testar. Nu är vi några som har testat och det fungerar! Även för den som vanligtvis får jobbig hosta och trånga luftrör av sin pollenallergi. Är det för simpelt? Jag tycker det är helt fantastiskt. Våren dånar in och pollen yr och det kliar inte i min näsa eller mina ögon.