lördag 14 januari 2017

Den skrämmande yogan

Om du vill ha upplyftande fysiska yogapass och inget annat, sluta läs här. Om du ser på yogan som en skön stretch, sluta läs här. Om du tänker att det här med yoga, det är inte så komplicerat, sluta läs här. Det här handlar om den vågdal jag befinner mig i nu. Det här handlar om att släppa taget om "the self importance" som min lärare uttrycker det. Det gör ont att släppa uppfattningar om sig själv. Det gör ont i både kropp och själ. Men jag kan ju inte sluta med det jag börjat med. The point of no return. Yogan kan vara så skrämmande ibland. Jag säger inte det för att skrämmas, jag säger det för att där är jag nu. Yogan skrämmande ansikte visar sig fullt ut. Och jag börjar nästan skratta när jag tänker på alla tips, trix, dvd, "yogaresor" jag ser flimra förbi. De har ingenting med mig och mina upplevelser att göra. Nej, jag är inte stursk, jag kunde inte känna mig mindre än vad jag gör nu. Paradoxerna radar upp sig i mitt inre när jag ligger med ett plaskvått ansikte efter dagens practice och tusen tårar;

Jag har lämnat mitt nästa bokmanus till min förläggare, som jag träffar om knappa två veckor och jag kunde inte vara mer osäker än jag är nu. Vill någon läsa det? Och alla frågor som följer på det praktiska i att marknadsföra sig själv. Jag uppriktigt avskyr när människor höjer sig själv och sina alster, kurser you name it, till skyarna. Låt oss inte förväxla det här med att vara stolt över det man gör till att försöka glänsa över andra och kommersialisera andligheten.

Jag vet inte om jag når fram en endaste gång med det jag försöker skriva om i bloggen av mina yogaupplevelser. För ju närmare jag kommer mig själv, ju fler skygglappar, skuggor jag släpper från mitt inre, ju färre är det som kommenterar. Jag ställer mig frågan oftare och oftare, varför bloggar jag? Och nej, jag är ingen som "bloggar för min egen skull". Det är dialogen jag vill åt och finns inte den, ja då kanske det är dags att sluta? Jag vet uppriktigt inte.

Jag får frågan ganska ofta om när jag ska undervisa igen. Faktum är att jag inte vet. Jag vet inte om jag kommer att undervisa igen. Det har inget att göra med hur jag ser på mig själv och yogakurser. Jag gillar att undervisa och har fått så fin feedback så jag tänker att det fungerat. Men frågan jag har idag är om det är vad som gagnar just mig att fortsätta med nu.

Vänner. Kanske finns det inget som heter vänskap när det kommer till kritan? Om vänskap funnes vore vi vänner som en av Stig "Slas" Claesson hade som titel på en av sina böcker. Kunde inte vara mer sant för mig nu. När jag efter morgonens sadhana inser hur mycket jag tröstat, funnits här, hört av mig till vänner, som sällan bjuder på något tillbaka så inser jag att jag inte vill ha det så. Låt det vara tomt i så fall.

Mitt autentiska liv, mitt autentiska jag - vilket är det? Ja inte i sociala medier, det är givet, men jag har ju verkligen gillat att kommunicera där och nu känner jag mig nästan yr när jag läser allt som alla skriver och lägger upp. Jag färdas helt enkelt åt ett annat håll, varken bättre eller sämre.

Jag har de senaste två åren släppt min yrkesidentitet, min yogaläraridentitet, jobbat mycket med att inte vara en hönsmamma till mina vuxna barn och kvar finns bara en strimma. Är det den som är jag? Jag känner mig personlighetsförändrad. Har det alltid tyst runt mig. Är ofta själv men känner mig inte ensam. Naturen är den som bäst "förstår" mig. Den bara finns där.

Om jag inte hade min man eller några Shadowyogavänner att prata med om allt detta så skulle jag befinna mig i en öken utan vatten.

Där är jag nu. Take it. Or leave it. Är det någon som känner igen något av det jag försöker beskriva?

25 kommentarer:

  1. Ja, jag känner igen. Är så trött nu. Kom nyss hem full av energi. Det är fullt tonårskrig här. Ställer mig massor av frågor. Försöker få tröst från en vän som jag tröstat men det känns som vi är på två olika planeter. Precis så känns det med min man. Även med yogan. Var fullt övertygad om att jag ville gå vidare, gå djupare. Nu vill jag släppa allt. Bara skriva och andas in frisk luft. Problemet är att det ingen frisk luft finns i den här staden. Förlåt! Tror att jag är vid en konstig station. Läser det du skriver och tror att jag förstår. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Marika, jag är säker på att du förstår. Och tonåringar växer upp, yogan tar oss vidare även om det inte är en walk in the park direkt och så skriver vi och andas vidare. Varm kram!

      Radera
  2. Jag förstår dig verkligen. Och jag tänker att det är väl ingen slump att vissa människor väljer att leva som munkar/nunnor, isolerade från världens tjatter i en nära relation med sin tro/själ/gud.
    Och när kommunikationen uteblir faller hela grejen med att blogga, det var mycket därför jag slutade. Man ger ut så otroligt mycket av sig själv och möts med tystnad. Jag har i stort sett slutat läsa och kommentera bloggar, läser din och två till, jag är synnerligen inaktiv på Facebook och föredrar istället att leva i den "riktiga" världen och umgås med vänner som - som du också skriver - tenderar att bli färre och färre i takt med att man tröttnar på att alltid vara den som bryr sig och få så lite tillbaka även där. Håhåjaja, inte lätt att leva minsann men det är spännande att läsa om din inre utveckling och jag är säker på att många kommer att vilja läsa din nya bok. Kram Carina

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh Carina, det var länge sen! Visst är det härligt att träffas i den "riktiga" världen och bara fika och prata med de vänner, de som nu finns kvar! Jag vet att du förstår, vi har ofta varit på samma platser längs vägen. Kram!

      Radera
    2. Och tack för raderna om min bok!

      Radera
  3. Förstår dig precis. Ja vartenda ord, tror jag. Så trött på all yta. På allt plastigt. På tillgjorda skratt. På människor som inte vill eller kan förstå. Och yogavärlden. Som den " ser ut" i media. Som är allt annat än yoga. På människor som gör vadsomhelst för bekräftelse.
    Känner mig meromer ensam i allt detta....
    Och din blogg är den enda som jag fortfarande läser. Just och bara för att den är så oflaschig. Stor kram!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, oflaschig! Så underbart ord och att du tycker det! Du är inte ensam, jag tror bara att vi måste våga prata mer om det. tyckte så mycket om en bild som du la ut på IG när du hade yogat och var varm, också helt oflaschig. Låt oss vara det mer! Stor kram!

      Radera
  4. Nattugglar och bestämde att läsa ditt inlägg då jag har mer tid, som nu, för jag vill ha gott om tid att sätta mig in i det du talar om.
    Mitt svar är: ja - jag känner igen, väldigt mycket. Och först vill jag nämna "strimman" du talar om. Genom den strimman flödar, som du redan vet, ljuset in och då synliggör det precis det som är viktigt. Och det är ju ofta det enkla, rena, det som transformerats. I takt med att man växer inombords som människa så faller saker och människor bort.
    Jag ska berätta lite för dig om mig själv och hur det blivit. Jag talar om en annan utveckling än din kära vän. Och de som kanske också läser min kommentar. När man älskat fel person och allt man kärleksfullt betrott en annan människa med av sig själv faller dött ner, när smärtan varit både psykisk och fysisk, då är man oftast rätt tilltufsad. Skadan är stor och man känner inte igen sig själv, saknar det man avskyr och hittar ingen väg. Men med kloka ord från proffs så sås de frön som så småningom gror till små plantor som växer till något nytt, starkt. Det tar evinnerlig kraft och tid, inget är gratis, nejdå. Massor av tid går åt till att lyssna inåt, hitta sin röst, sitt värde, sin självkärlek. Jag fick i min hand boken "Djävulsdansen", om medberoende.Trodde först att det inte var något för mig, men det var just vad det var. Jag har ägnat många timmar med att gå igenom hur ett medberoendemönster präglat mig och gjort upp med den delen, förstått och det har varit ett intressant arbete utan rädsla! Och just där kommer jag tillbaka till dig Annika. I det lyssnandet finns ingen som helst plats för det som tar, men inget ger. Där finns ingen lust att lyssna på det oäkta, på det som bullrar och skorrar. Jag har kastat loss och vill så himla gärna få vara mig själv och jag bara älskar det! Jag har också sett och tagit på mitt ansvar att inte förändra andra (inget medberoendemönster längre) utan gå från det som inte längre är mig nära. Jag har sett att en del vänner som jag umgåtts med har jag kanske inte valt så noga, och de som inte längre vill höra av sig eller som verkligen inte stöttat i stormen, surt, men jag struntar i det och förlitar mig på ljusa krafter, på en öken som ska blomstra! Det är väldigt intressant att vara Jag nu och jag omfamnar mitt liv och värdesätter att möjligheterna finns här! Jag lever inte med en annan vuxen och vet inget om hur det skall bli, men tänker att jag är här, min stund på jorden, och jag möter kanske någon som är rätt. Under gångna kväll har jag sett och lyssnat på Lalehs konsert som gick i svt och det var underbart! Som en budbärare.
    Jag uppskattar din blogg enormt mycket, du har varit en kraftkälla för mig i flera års tid. Vet du, att jag tror faktiskt att anledningen till att kommentarerna tryter när du skriver om lite tyngre saker nog kan vara att man inte vet vad man ska tillägga, en del människor har inte de orden och modet. Andra kanske kommer nära sina egna smärtor som de ännu inte vill stå ansikte mot ansikte med ännu. Och då slår ytan ner som en skiljevägg mellan dem och dig. Mellan dem och mig, i mitt liv.
    Nu har jag kanske skrivit en oförskämt lång kommentar, men den är kärleksfullt menad. Varm kram.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh MariaM du kan konsten att skriva så tårarna flödar på mig. Jag vet ju att du gjort en stor omställning och resa och rest dig som en fågel Fenix, det är så vackert. Och tack snälla du för dina ord om min blogg som en kraftkälla och kanske har du rätt, man vet inte vad man ska tillägga när jag dyker ner i slukhålen men då känns det lite ensamt ibland. Inga kommentarer är för långa hos mig! Stor varm kram!

      Radera
    2. Åh tack! Och tack för att man nästan får "spamma" dig med kommentarer... :)

      Radera
  5. Maria skriver det jag tänker, och vet för egen del, att när kommentarerna minskar är det för att man inte vet vad man ska tillägga eller säga. Det beror inte alltid på att man inte håller med, utan att en del saker helt enkelt besitter en sådan frekvens att orden är svåra att hitta. Jag känner ofta så när jag läser hos dej, jag har inget att säga, ibland blir det bara ett Sat Nam, för det är enda som liksom täcker in allt.

    Med det sagt - ja, jag känner igen mej. Din text borrar sig in i allt det som är min yoga idag. Det nakna, ärliga och kompromisslösa. The point of no return! All ilska och all bestämdhet jag känt längs med vägen, alla föreställningar och allt smitande (!) börjar småningom vara utagerat. Kvar finns kanske det hårdaste jobbet ever i yogan, att hållas kvar i det sanna och det som i sanning gagnar mej. Det är sällan vackert och det innehåller inte något blissigt flow, änglakörer och mummamjuk stretch - det är snarare som att borsta tänderna tills tandköttet blöder och sen vara försiktig med borsten tills det läkt igen. Sat Nam.
    K R A M

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh Nina, du om någon vet vad jag menar. Vi är så synkroniserade i vår yoga just nu och det är en tröst mitt i allt. Borsta tandköttet, där har du det! Varm stor kram och Namaste och Sat Nam och alltihopa!

      Radera
  6. Kära Annika.
    Vi är nog många som gillar det du står för och skriver, många svar har du redan fått ovanför varför kommentarer uteblivit. Du är en av få tunga bloggare med innehåll, mening och budskap och inte minst ICKE KOMMERSIELL som publicerar sig här i Sverige. Och det är så viktigt tycker jag. Yogan är tung, skrämmande förvirrande och ibland hänsynslös i sin framfart när man tagit några kliv på stegen. Yoga är även ju så förförisk i sin begynnelse och i sina milda stunder. Ibland får jag frågan om jag kan rekommendera någon bok eller eller blogg om yoga, jag brukar säga att om det är vita leende tänder och djupa bröstklyftor som draghjälp till det som ska läsas eller köpas så kan ni nog hoppa över det, likaså bloggar med kommersiella budskap. De har sitt syfte, inget ont i det. Men söker man efter kunskap så finns det bra litteratur som säljer sig själv. Det brukar vara ett indicium.
    Jag kommenterar inte ofta, kanske för att i det mesta håller jag med. Men oftast för att, ja va tusan ska jag skriva, det var ju spiken rakt ner, har man en gåva som du har som du förädlat genom hårt slit så kan många av oss kanske inte skriva annat än - Heja dig :)
    Ska du undervisa eller inte? vilket svårt val, det är väl det som visar vilken inre kompass du har.
    Vänner, vilken sorglig fråga. Egentligen har jag nog inga vänner. Folk som jag gör saker med, men knappast några som jag delar saker med, inte den definitionen på vad som är en vän. Ytterst sällan blir jag inviterad till aktiviteter eller samtal. Det är jag som är motorn. Känner igen mig i Maria M:s kommentar om medberoende, fast det handlar om vänner.
    Jag ser framemot nästa bok och hoppas att du har bläck i pennan och drag under galoscherna på mattan.
    Frid o Fröjd till dig.
    Robert K.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Exakt Robert, förförisk det är vad den är i början och många vill stanna i just det, men utan det svåra - ingen utveckling. Tack för dina ord om hur jag står och väger med undervisningen, det är inte lätt. Ja vänner. Finns de ens? När svåra saker händer och när allt ställs på sin spets är det inte många kvar. Och jag hoppas du kommer att gilla min bok! Allt gott till dig!

      Radera
  7. kära vän, kära okända vänner. allt har sin tid som så klokt säges, och när vi kommer till att vi har sagt det vi ska säga, gjort det vi ska göra, lett våra kurser, skrivit våra böcker, älskat våra människor,så får vi sitta stilla i vår meditation och möjligen le lite grann. inte mer än så. att vi är här på jorden just nu, just här, räcker. tack för din blogg, den betyder mycket för många. och när orden tystnar så är det också okej. vila i din väntan, skriver psalmisten, ja låt oss vila i vår väntan. på liv, mera liv och på död. kram alla!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej jag vill inte att orden ska tystna och nu har jag fått respons med råge. Vi får se vart de tar mig. Varmt tack för dina rader och kram

      Radera
  8. Jag skulle i alla fall sakna dig här i cybervärlden. Kram.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du och jag Pernilla här i cyberspace. Stannar nog ett tag till efter denna totalt oväntade respons på mitt inlägg, kommentarer, sms, telefon och meddelanden. Jag är nog lyckligt lottad trots allt! Kram

      Radera
  9. Ja, jag känner igen mig i mycket. Det här med att skala. Skala av sig själv. Skala ned. Till kärnan - vilken den nu är?
    Att "förlora" bilderna, bekräftelsen, och att känna sig tryggare i "tomheten". Strimman, den kan teckna ut så tydligt.
    Så upplever i alla fall just jag det. Och alla gör vi vår individuella resa.
    Tystnaden, i den ryms så mycket.
    Naturen, kanske den enda plats där vi får vårt rätta format i förhållande till världen.

    Tack för din uppriktighet. Det är den finaste gåva man kan få. Den finaste gåva jag kan få. Då vet jag, att jag inte är ensam.
    När vi visar oss för varandra - på olika sätt men ärligt - då vidgar vi vår uppfattning om vad livet kan vara och vad det är att vara människa. Existensen.

    Tack igen, Annika. / Anneli W

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh tack Anneli! Ja jag tänker att när vi visar oss så finns det alltid någon som känner igen. Vi delar mer än vad som skiljer oss åt tänker jag. Men ibland har jag känt mig så ensam i den kommersialiserade yogavärlden och det ytliga, även om jag vet att vi är många som känner samma. Låt oss vara de vi är och stärka varandra. Kram!

      Radera
  10. Hemma igen och läser ikapp. Har tänkt att när jag blir äldre (jag menar inte att du är gammal) hoppas jag att jag är nöjd med mitt eget sällskap, tystnaden och naturen och att jag inte måste jaga en massa upplevelser. Tänker att jag är där en hel del men det är ju inte dags för den tiden ännu. Mina stordöttrar tjatar om att vi inte har så mycket vänner och jag försöker att förklara att umgås med andra är inte alltid det som ger energi om det inte är så att man kan vara helt sig själv i mötet. Kanske svamlar lite men jag hoppas du förstår vad jag menar. Kram♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jamen precis så kan det vara och jag är ju faktiskt äldre än dig :) Utan att gå närmare in på de relationer jag skriver om, så kan man inte välja bort alla av olika skäl. Men jag vill inte vara den stöttande i alla väder, utan att det är ömsesidigt om du förstår? Jag är nöjd med mitt sällskap, naturen, yogan och min familj. Men. Jag gillar också att umgås med vänner, när det där riktiga utbytet sker som du säger och jag saknar det ibland speciellt när jag blir besviken på den ensidiga kommunikationen. Idag träffar jag vänner en bråkdel av tiden mot hur jag levde tidigare. Det finns en tid för allt. Kram!

      Radera
  11. Jag läser din blogg då och då. Den enda bloggen faktiskt. Jag har skrivit kommentarer men eftersom jag inte förrän nu har velat skaffa ytterligare ett mailkonto har jag aldrig lastat upp kommentarerna.
    Jag gillar din svenska yogaröst. (De få andra jag har kontakt med som också föredrar shadowyoga är engelskspråkiga. ) för mig är det intressant att läsa dina texter. Fortsätt gärna! Nu när jag skaffat google-konto kan jag lasta upp mina kommentarer framöver.
    Hälsning Elisabeth Westre

    SvaraRadera
    Svar
    1. Såg din kommentar först idag. Tack och dina ord gör mig glad 💛

      Radera